Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Anna om Förskolan!

Tack för all fin respons på inlägget om vikt och träning!
Nu till ett annat ämne som just nu känns mist sagt aktuellt i mitt liv, nämligen det här med förskoleplats.
Vi ställde Knut i kö i augusti förra året, exakt ett år innan det var planerat att han skulle börja på förskola.
Jag var inte särskilt insatt och ville helst ha ett i närheten, där det kändes trevligt liksom. Men både jag och Emil hade ett krav och det var att det inte skulle vara en förskola med kristen inriktning. Vi bor trots allt mitt i bibelbältet och det finns en hel massa förskolor med just den inriktningen här och för min del, som kommer från Karlstad där man typ aldrig ens hör om någon som går i kyrkan, så kändes det väldigt avlägset.
Vi vill att det ska vara så likt hemma som möjligt och det här med bordsbön känns inte särskilt aktuellt hemma hos oss.

Så, nu har vi fått en plats. Ingen av de tre alternativen vi önskade utan på en förskola som inte bara har kristen inriktning, utan faktiskt ligger i en kyrka!
Tack men nej tack.
Jag sa till damen som ringde att vi valt förskolor efter just det kriteriet och hon sa att det finns ingen annan plats än den.
Bullshit. Efter så lång tid i kö kan det omöjligt inte finnas en enda annan plats!
Jag ringde Emil som fick fullkomlig spader och ringde och skrek till den stackars kommunmänniskan men simsalabim så fick vi plats på en förskola på vägen mellan hemma och mitt kontor. En helt neutral förskola, utan bordsbön och bibelsånger.

Det är ju sjukt att man ska behöva skrika och gorma innan det händer något!
Man kanske skulle starta en egen förskola?
Den skulle ha konstnärlig inriktning, det skulle finnas oändligt med fingerfärg, stafflier och flirtkulor!
Den förskolan hade jag mer än gärna gått på och ännu hellre haft Knut på!

skjorta

Annas Skidsemester!

Jag har ju helt glömt att berätta om min skidsemester!
För det första, jag överlevde! För det andra, jag åkte skidor!

barnvagn

Vi var alltså i Sälen, i Tandådalen. Det var jag, Emil och Knut, Emils syster och hennes kille och två barn och Emils pappa. Hela Emils familj är en riktig skidfamilj så det var bara jag som var livrädd inför själva åkandet.

utsikt

Men det gick över förväntan. Det var svårare än jag trodde fast jag var också bättre än vad jag trott innan. Åkte barnbacken några gånger, sen upp i halva backen ett par åk och sen hela vägen från toppen en gång. Sen var mina ben och mitt psyke helt slut.
Men det blir mer igen nästa år!

flyga

afterski4 afterski3 afterski2 afterski

Den här biten var min favoritdel av semestern, nämligen afterski!
Det är inte varje dag man får dricka öl osminkad i långkalsongerna så när tillfälle ges är jag sannerligen inte den som är den! Knutte verkade tycka samma sak! (minus ölen då förstås)

skidor3 skidor1

Knut fick sina första skidor och pjäxor när han föddes och sen dess har de stått i hans rum och Emil har sannerligen längtat efter att han ska växa i de där grejerna.
Nu var det dags, med pjäxor som var fyra storlekar för stora, lånad hjälm och en pappa som var taggad till tänderna skulle Knut åka skidor!
Han åkte upp för det lilla rullbandet men sen tröttnade han ganska snabbt. Bör kanske tilläggas att Knut inte ens kunde stå själv vid den här tidpunkten, men är pappan ivrig så är han.

pappa motljus

En annan dag hyrde vi en släde så vi kunde åka lite längdskidor.
Jag var minst sagt peppad för att jag minsann va så hiiiimla bra på längdskidor när jag var liten.
Antingen minns jag fel eller så har det blivit svårare för det var ju inte det minsta lätt och jag var sämst!
Men jag försökte hålla skenet uppe trots att jag trillat rakt in i en tant och slagit huvudet i snön.

längskisdor2 längskisdor längskidor3 längdskidor5 längdskidor4

Nej då var det bättre att sitta hemma på balkongen i stekande sol istället, mycket mer min melodi!

puss glad

Nu vet jag iallafall hur det känns att åka skidor, hur det är att andas fjälluft och att vara trött i benen, att vara med sin familj i en liten stuga och somna med blåmärken överallt. Himla härligt faktiskt!
Vi ses igen nästa år fjällen!

videoknut

Anna och Knut!

Nämen är det inte dags för lite Knut på bloggen? Han har ju fyllt år och allt, kolla bara från en månad till ett år, det händer ju en del om man säger så!
1månad 12månader

Vi hade kalas också, inte mindre än två stycken faktiskt.
Såhär såg det ut då:

IMG_6038

Först mata katten med kex. Knut älskar katterna och kryper efter och säger -ATT ATT!

IMG_6184

Paketöppning med mormor.

IMG_6203

Familjebilden!

IMG_6213

Såklart rävtårta som min faster gjort, så himla fin. Knut fick dock ingen tårta, han får hålla till godo med kex i några månader till.

Annas Träning!

När jag var gravid med Knut gick jag upp 15 kilo. Jag inbillade mig att jag skulle vara tillbaka i min vanliga form på direkten. Det var jag inte. Inte efter en vecka och inte efter ett halvår heller.
Jag hade sju envisa kilon som vägrade lossna så den 1 november bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nog med bylsiga tröjor och för små jeans.
Så jag köpte ett gymkort. Ett helår. Nu jävlar.

Jag ville inte säga till någon att jag tränade. Kände att jag jinxade det om jag la upp bilder på instagram eller skrev om det på bloggen.
Så jag och min allierade, nämligen Vestis, vi gick och tränade tre gånger i veckan. I smyg.

Vid nyår började jag med 5:2 och idag så är sex av mina sju kilon borta, min garderoba kan plockas fram och dammas av igen och det känns så himla bra att vara tillbaka.
Att jag tog tillbaka min kropp, så som jag ville ha den.

Idag gjorde jag en tanitavägning på jobbet (en sådan våg som mäter fettprocent och muskelmassa).
Jag har gjort en sådan vägning förut, när jag var 27 år. Dvs för snart fyra år sedan.
Vi jämförde resultaten och jag vägde mindre då, men hade betydligt högre fettprocent då.
Nu hade jag gått upp fem kilo på muskelmassan!
Min dåvarande ålder enligt min kropp var 35, min nuvarande ålder var 29!
Jag är alltså i mitt livs bästa form efter att jag fött barn och det känns så himla obeskrivligt bra!

Man får inte skriva om sånt här. Man får inte tala om vikt och man får inte önska sig en annan kropp än den man har för då är man ytlig och fånig.
Är man däremot stor och gillar det, prisas man av folk för att man hyllar sina former och trivs med sin kropp.
Men att vara smal och ha jobbat hårt för det anses fult att prata om för då har man fallit offer för någon slags vikthets.
För mig får folk se ut precis som de vill, de får hylla och visa och jubla bäst de vill.
Det tänker jag också göra, för just nu är jag så himla stolt och glad över mina starka muskler och min braiga kropp som levererade en unge och nu dessutom kan producera muskler så jag kan bära runt på ungen också!

Heja heja kroppen! Och heja heja mig som satte fart på den!

bild