Jag och Emil firar vårt nionde år ihop i år. Det är så himla länge! Innan Emil var mitt längsta förhållande tre år och jag tyckte att DET var länge.
I tidigare förhållanden har jag antingen blivit mer vänner än kära eller haft det så destruktivt och stormigt att det varit dödsdömt redan från början.
Med Emil är det himla lätt. Jag säger inte att det är lätt att ha ett förhållande, det kräver ständiga uppoffringar och anpassning och det är allt annat än lätt, men just att vara kär i Emil är lätt.
Han är ganska enkel, okomplicerad till skillnad från mig som är alldeles för invecklad för mitt eget bästa. Vi väger upp varandra bra och vi är bra på att utmana varandra och vidga varandras vyer.

Vårt överlevnadsknep är att vi aldrig försöker begränsa varann. Vi har väldigt olika intressen och så måste det få vara.
Jag åker till Stockholm med jämna mellanrum för att få andas lite storstadsluft för att inte kvävas i vår småstad. Emil vet att det aldrig skulle gå att hindra mig från det. Då hade vårt förhållande aldrig hållit. Jag behöver omväxling och enda sättet för mig att kunna bo där vi gör är att jag kan få åka bort ibland.
Emil är ett träningsfreak av rang och håller just nu på med klassikern så mycket tid går åt till träning och såklart är det är okej för mig. Ge och ta. Det enda viktiga för mig är att han alltid frågar om det är okej först, så han inte bara räknar med att jag är hemma och tar Knut. Man måste alltid stämma av och planera ihop tycker jag.

Vi är också väldigt bra på att ta oss tid för varann. Vi har massor med strålande barnvakter som mer än gärna tar hand om Knut och det räcker med att bara få några timmar ihop. Oftast när vi är barnfria sover middag ihop, så mysigt!
En annan viktig sak är hur vi har delat upp föräldrarollen. Att Emil gick in och tog halva föräldraledigheten redan från vecka fyra har varit livsavgörande för oss.
Att han aldrig ens ifrågasatte det och förstod att jag måste få jobba för att kunna fungera.
Om jag hade tagit större delen av föräldraledigheten och varit hemma själv hela första året, tror jag helt ärligt inte att vi hade varit ihop nu.
Jag är så oerhört glad över att vi delade på det.

Jag är inte kär i Emil jämt. Men jag älskar honom alltid.
Det går upp och ner med kärleken men det fina är att när jag blir kär igen så är det alltid i honom.
Han är min klippa och min stora trygghet och jag älskar honom så himla mycket mer än jag kan förklara.

SONY DSC

Såg en himla fin lista hos Elsa, om den man är ihop med. Jag är ju inte bara ihop utan gift till och med, med världens bästa kille, så det här inlägget är tillägnat Emil!

Hur länge har ni varit ihop?

Vi har varit ihop i sju och ett halvt år. I sommar har vi varit gifta i fyra år. Jisses, vad tiden går fort!

Hur träffades ni?

Jag flyttade till Värnamo från Karlstad och höll på att bära in mina saker i hissen. Just då kom han, som bodde mitt emot mig. Jag blev alldeles knäsvag och tänkte direkt: HAN är det ju! (Emil påstår att han inte ens minns det här tillfället, men jag hävdar att det är lögn)

Vem var mest på?

Hmmm….det var nog Emil. Jag var hyffsat cool för att vara jag som lätt blir hysterisk och tjatar sönder alla sådana sammanhang i vanliga fall.

Skedde några komplikationer?

Ja det får man väl ändå säga, eftersom Emil inte var singel! Men det blev ju bra till slut, som tur va.

Hur skedde dejtandet?

Vi dejtade aldrig direkt. Det låg en lapp i mitt brevinkast en dag, den här:

Hur blev ni ihop?

Emil blev singel först och främst, sen kom han in till mig i min lägenhet och sa att nu var vi ihop. Jag blev liksom aldrig tillfrågad om vad jag tyckte, så vi va väl ihop då. Det visade ju sig vara ett himla bra beslut!

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?

Jag är sämst på den här biten för jag vill liksom säga det efter en timme! Men det var faktiskt Emil som sa det först, i duschen, efter typ en vecka.

Bor ni ihop?

Ja! En månad efter att vi blivit ihop flyttade Emil till Åre i ett halvår. SÅ himla sämst timing! Men när han kom hem igen så flyttade vi ihop och sen dess har vi betat av två lägenheter och två hus ihop.

Vad är hans bästa sidor?

Att han är påhittig och gillar att styra upp saker. Han är världens bästa pappa som aldrig tröttnar och aldrig tycker det är meckigt att sätta på overall och släpa fram hela skidutrustningen. Han tycker väldigt mycket om sin lilla familj och det märks så tydligt.
Sen vet jag att han alltid alltid kommer när jag behöver det. När pappa var sjuk åkte han hela vägen till Karlstad i full snöstorm bara för att jag behövde hans axel att luta mig mot. Sånt gör han ofta, liksom VISAR att han bryr sig.

Och sämsta?

Han är värdelös på att prata om känslor. Det kan reta mig väldigt, men det är bara så han är och som sagt, han är bättre på att visa än uttrycka. Sen är han ganska dålig på att säga att jag är skitsnygg. FAst jag hoppas att han tycker det ändå.

Vad bråkar ni om?

Att jag vill vara inomhus och han vill vara utomhus. Det är typ det enda vi bråkar om.

Vad gör ni när ingen annan ser?

Slappnar av och är oss själva. Vi är nog ganska annorlunda själva mot hur vi är bland folk. Emil är mycket mer social och öppen bland folk och tystare när det bara är vi och jag är nog tvärtom. Vi gillar att se på tv, ligga i soffan i varsitt hörn och kolla mobilerna. Sen har vi regel att vi alltid äter middag ihop hela familjen och aldrig framför tvn.

Vad ger ni för komplimanger?

Jag är mycket bättre på det än vad Emil är. Säger jämt hur snygg han är. Speciellt snygg är han när vi är lediga och han får ha ”riktiga” kläder som inte är arbetskläder. Han har vansinnigt snygg klädstil!
Han brukar säga att jag har ett gulligt ansikte. Haha, alltid något.

Vilken är din favoritbild på honom?

Och på er båda?

Något du vill avsluta med?

Just nu har jag kommit in i någon nykär period och liksom bara vill bita i honom för att han är så jävla fantastisk! Det är den bästa känslan!
Min mamma sa en gång att nyckeln till ett långt äktenskap är inte att man är kär hela tiden, men att man alltid blir kär i samma person igen!