Tankar och Vardag-arkiv - Sida 101 av 215

Öppet Brev Till Sura Kommungubben!

mar 20, 2015 | Tankar och Vardag | 23 kommentarer

Hej sura kommungubbe.

En fågel har viskat i mitt öra att du gärna vill ha statistik och mätbara resultat av företagen som hyr kontor i Gummifabriken och Företagsfabriken, dvs mitt företag.
Mitt företag har inga visioner om mångmiljonbelopp, inte ens några visioner om att växa. Hur konstigt det än må låta så är jag precis där jag vill vara.

Jag kan inte visa papper på en affärsplan med höga vinster på sikt, eller en detaljerad plan över världsherravälde.
Mitt mål är att sprida lite färg i en grådassig värld, som till stor del består av just sura kommungubbar. Mitt jobb går ut på att driva min egen plattform där människor lyssnar på mina åsikter och vad jag har att säga, att väcka nya tankar hos människor och att visa att det går att uppnå drömmar. Även om drömmen bara är ”att sitta och rita” som du uttrycker det.

På en månad fyller jag Globen tre gånger med människor som alla vill läsa vad jag har att säga, som vill se vad jag ritar och som faktiskt är intresserade av det jag gör.
Hur många lyssnar på dig, sura kommungubbe? Har du statistik på det?
Jag får in all min lön på sådant jag skapar, varenda liten krona. Det kommer inte från något lönekontor som delas ut den 25:de varje månad. Det är jag som drar in pengarna.
Vem hade du fått pengar ifrån, sura lilla kommungubben om du inte var anställd?

Alla företag måste inte vara stora vinstföretag, alla siffror måste inte vara mätbara och allting handlar inte alltid om pengar.
Det kan finnas ett intresse av att faktiskt få vara ifred från just kommungubbar, få bestämma själv och klara sig på egna ben.
Den statistiken kan jag visa för dig här, lilla sura kommungubbe:
– Jag har 0 sjukdagar
– Jag är driven, kreativ och alltid på jobbet
– Jag jobbar och är mammaledig samtidigt bara för att jag tycker det är så himla kul att gå till mitt kontor, trots att det inte syns på pappret

Om ni vill dra hit mer folk till Värnamo, kanske det inte är läge att börja bråka med den personen som har den största kanalen utåt?
Tänk på det sura kommungubbe, nästa gång du klagar på att mitt företag inte kan visa mätbara resultat.
Jag kan nämligen påverka dina resultat långt mer än du har en aning om.

Tack för mig.

/Hon som sitter och ritar på Gummifabriken

Annas Skräck!

mar 17, 2015 | Tankar och Vardag | 14 kommentarer

Om några dagar ska vi på skidsemester i Sälen.
Jag har aldrig varit på skidsemester, är liksom inte uppvuxen i en skidfamilj.
Jag har varit i Åre när Emil bodde där men jag kollade upp i backen och tänkte att nej, det där gör jag aldrig.

Men nu ska vi iallafall iväg med Emils familj och jag har bävat hela mitt liv inför just skidsemestrar.
Jag vet inte hur man gör och nu när vi har varit och provat ut slalomskidor och pjäxor så känns det ungefär lika skrämmande som att prova ut kläder inför ett fallskärmshopp eller som att dyka ner bland hajar. Livsfarligt med andra ord.
Att försöka förklara för en inbiten skidfamilj och framförallt för Emil som älskar skidor, hur läskigt det faktiskt känns är snudd på omöjligt.
Sen att se småbarn som lär sig åka skidor utan att blinka hjälper inte det minsta, det får mig bara att känna mig ännu dummare.

Här är min lista över saker jag oroar mig över, i denna ordningen:

1. Att inta klara av att åka lift. Antingen trilla, fastna, eller helt enkelt behöva stanna hela liftsystemet för att jag varken kommer på eller av. Största skräcken på hela listan.
2. Att inte klara av att svänga och därför bara åka störtlopp rakt ner och sen köra in i något och dö.
3. Åka ända högst upp i backen och sen inse att jag aldrig kommer lyckas ta mig ner igen. Detta är faktiskt högst troligt och då vet jag att jag kommer börja grina där bakom skidglasögonen och Emil kommer således tycka att jag är en fjant.
4. Trilla och bryta handen. Att bryta min hand vore förödande och har varit en stor skräck för mig hela livet. Jag kan bara inte bryta handen! (funderar på att göra en Jlo och försäkra den till miljonbelopp)
5. Att välja att inte åka alls och istället få bli semesterns barnvakt med tre ungar medans den världsvana skidfamiljen njuter i backen hela dagarna.

För att inte verka alltför mesig och livrädd försöker jag se fram emot det här, också i rätt ordning:
1. Öl mot varm husvägg i solen.
2. Afterski.
3. Längdskidor med Knut i pulka bakom.
4. Få använda mina nya snygga långkalsonger.
5. Sa jag att jag ser fram emot ölen i solen?

Annas Två Världar!

mar 16, 2015 | Tankar och Vardag, Teckningar | 2 kommentarer

Eftersom jag varvar jobb och mammaledighet på veckorna, så får jag ut det bästa av två världar.
Jag älskar att vara hemma och leka med Knut, att sova middag på dagarna och gå långa promenader med barnvagnen.
Men precis lika mycket älskar jag dagarna jag är i ateljén.
När jag bara får vara jag och inte mamma. De dagarna vill jag inte prata om barn, då vill jag prata om politik, världsviktiga saker och fåniga tv-program medans jag dricker kaffe med vuxna. När man inte behöver oroa sig för små bebishänder som river ner muggar och kissar på sig precis när man ska äta.

Idag (det här inlägget är tidsinställt, så idag är det fredag när jag skriver detta) har jag tecknat så mycket att min hand kramar och har blivit alldeles krokig och tecknarvalkarna (ja det är sant, jag har teckningsvalkar av att hålla pennan!) ömmar.
Jag har tecknat en bröllopsinbjudan, en morgongåva, en skiss av en teater och sen mellan varven har jag skissat på min egna teckning jag tecknar på medan jag väntar på svar från kunder.
Solen skiner in i ateljén, det är vår ute och jag funderar på att gå och köpa mig ett par skor av bara farten.
Nu ska jag springa ner till posten med tre färdiga beställningar och sen tänker jag minsann käka glass i solen på vår altan!

Heja fredagar och att få jobba så handen kroknar!

Anna Drömmer!

mar 13, 2015 | Tankar och Vardag | 7 kommentarer

Med jämna mellanrum drabbas jag av ”jag-måste-bort-panik”. Dvs jag vill flytta härifrån.
För mig är det inte så stor grej att ta mitt pick och pack och flytta till en helt ny plats, jag har gjort det förut och vet att man överlever allt som oftast och att man kan få nya vänner även på nya ställen.
Men för Emil går det lite trögare kan man väl säga, milt uttryckt. Han har bott här jämt och tycker den sociala biten är betydligt mer viktig än vad jag gör.

Men i smyg drömmer jag om andra platser och framför allt om Öland.
Drömmen om Öland har en helt egen värld i mitt huvud. Jag vet precis hur jag vill ha det i huset, hur utsikten ska se ut och vilka gardiner jag skulle hänga upp.
Den här drömmen går jag och fnular på allt som oftast, speciellt dagar som nu när jag bara längtar bort till något nytt och annorlunda.
Jag fantiserar om slitna spetsgardiner, vingliga pinnstolar och såpade trägolv. Jag vill cykla i allén och äta nybakad bröd från bageriet. Vill visa Knut alla miljoner runda stenar och lära honom att vallmo kan man inte plocka, utan bara beundra på plats.

Emil frågade mig vad det är som är så jäkla märkvärdigt med just Öland (han säger att han skulle känna sig som en eremitkrabba om vi flyttade dit) men jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är någonting med luften där.
Jag kan precis plocka fram känslan i magen när man går på tysta knarrande grusvägar, när det liksom är dagg i luften och dimma över Alvaret.
Det finns ingen känsla som slår den där, ingenting som lugnet som sprider sig i kroppen när man åker över Ölandsbron och liksom kommer hem.
Hur beskriver man den känslan?

Jag har egentligen aldrig varit på ön förrän i vuxen ålder. Bara hört mamma prata om det på precis samma sätt som jag gör nu. Sen när jag kom dit så förstod jag precis.
Känslan.

För några år sedan när vi var på cykelsemester på Gotland så ar jag så evinnerligt taggad innan, tänkte att den ön säkert är minst lika magisk, speciellt med allt man ser och hör på instagram om Gotland hit och Gotland dit.
Sen när vi kom fram och klev av färjan så blev jag så himla besviken.
Det var inte samma luft som jag föreställt mig, inte samma tysta lugn som på den andra ön och jag blev inte alls sådär såld som alla andra verkade vara.
Nej. Jag har hittat min plats på jorden och det finns ingenting som kan mäta sig med den.

En dag, då, då ska jag minsann ha en blå brevlåda med mitt namn på Öland jag också.
Vare sig Emil vill eller inte.