Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Annas Gamla Liv!

Innan jag startade bloggen Anna Ritar så hade jag en annan blogg, en hemlig blogg.
Eller snarare jag skrev aldrig ut vem jag var, skrev under hemligt namn och alla jag skrev om hade smeknamn.
Igår hittade jag den igen, den är numera låst för läsare eftersom ni på en gång hade listat ut att det var jag som skrev och den är alldeles för utlämnande för att vara publik numera.

Igår läste jag igenom, inte allt men mycket. Jag var 22-24 år nr jag skrev den, hade intrasslade relationer och var upptagen och singel om vartannat.
Minns precis känslan när jag läser, hur jag trodde jag skulle dö ensam och att jag aldrig skulle hitta någon som var tillräckligt bra.
Jag läser om mina drömmars bröllop, om hur det antagligen känns att få en bebis och nu känns det så underligt och härligt att få läsa rakt in i mitt eget tidigare liv. Nu när jag har allt det där jag drömde om.

Vad jag däremot reagerade på när jag läste var mitt sätt att skriva. Väldigt bra om jag får säga det själv. Rakt, ärligt, roligt och tänkvärt.
Mitt språk har helt klart blivit lidande av att ha så mycket läsare som jag har nu. Nu kan jag inte bara låta orden och tankarna bubbla över då man alltid måste stå till svars för det man skriver.
När man var anonym behövde man inte tänka så och det gav det hela mer rum att flöda fritt.
Det känns synd att jag håller tillbaka, men samtidigt är det för tröttsamt att behöva ta alla konsekvenser av att släppa det fritt.

Jag önskar ni kunde få läsa den, men som sagt så är den för öppen för att jag ska känna mig bekväm med att så många läser. Det finns för stor portion ungdomlig oövervinnerlighet, en alldeles för stor del sex och sjävömkande.
Minns speciellt en grej som hände i bloggen, jag skrev ju under hemligt namn och plötsligt fick jag en hemlig läsare – J. Han började också blogga, på samma sätt som mig. Hemligt, roligt och utlämnande.
Vi kommenterade, läste och följde varandras hemliga liv. Länge länge utan att veta hur den andre såg ut. Pratade till och med i telefon, länge och ofta.
Förstår ni hur spännande det var, den hemliga J och jag.
Vi sågs sen en gång, men då var liksom hela grejen över. Det var roligare när man inte visste.
Men ja, det känns så fint att den finns där.
Som ett hemligt dokument över ett liv som var då.

Det finaste är att läsa inläggen om pappa, som är skrivna utan någon som helst ansträngning. Då han bara var en pappa som vilken som helst, odödlig och med innetofflor och mustasch.
Önskar jag fortfarande fick skriva sådana inlägg. Inlägg utan klump i halsen.

IMG_4379

Frågor Om Illustratörsyrket!

Jag fick ett mail från tre tjejer som skrev ett arbete om att jobba som illustratör. Tyckte frågorna var bra så jag tänkte jag kunde visa det även för er.
Håll till godo:

Namn: Anna Ileby

Ålder: 30

Bor: Värnamo, Småland

• Vad har du för bakgrund? Hur började du din karriär som illustratör?

Jag ville bli konstnär från början men eftersom jag inte direkt har några nyskapande, världsomvälvande idéer så gled jag in på illustratörsbanan istället och det har jag aldrig ångrat. Jag har iallafall tre års konstskola i ryggen, lite extra kurser i konstvetenskap och bildberättande och en liten sväng av textil också.

• Vad för typ av illustrationsjobb får du oftast? -Varför?

Beställningsjobb från privatpersoner. Teckna deras barn, till bröllop eller julklappar. Från företag är det däremot mycket mer blandat, allt från att teckna maskiner till kaniner, tanter eller skor. I stort sett vad som helst!

• Vad för typ av illustrationsjobb betalar mest?

De från större företag, de ger mer pengar i ett svep. Men beställningsjobben åt privatpersoner ger en liten med strid ström av pengar så båda sorterna behövs.

• Är det bäst att kunna visa bredd eller att vara nischad? -Är du nischad eller bred?

Tja jag vet inte riktigt. Jag är ganska inriktad på porträtt men det är ändå inte det jag oftast tecknar när jag gör jobb åt företag så jag vet inte. Men bättre att va riktigt vass på något än lite medelmåttig på mycket tror jag.

• Hur knyter man kontakter?

Väldigt olika. Jag är ganska osocial men rolig och får man folk att skratta så kommer de ihåg en! Jag går på lite olika events men mest så får jag jobb via mun mot mun metoden. Någon var nöjd med mig och berättade för nästa osv.

• Hur sker första kontakten med uppdragsgivare/kund?

Oftast får jag ett mail att de sett mina bilder på bloggen/instagram/illustratörcentrum och att de har ett uppdrag de behöver hjälp med. Sen får man prata om vad och hur och sedan får man sätta sig ner och fila på ett passande pris beroende på jobbets omfattning.

• Kan du beskriva den praktiska processen från första kundkontakt till faktura?

Som sagt, brukar få ett mail om ett uppdrag, sen kommer vi fram till hur man vill ha det. Bollar lite idéer och jag skickar en offert. Sen gör jag lite olika skissförslag som de får kolla på. Efter de har ändrat och alla är nöjda gör jag ett original som skannas in och skickas till kunden. Sen skickar jag faktura och alla är förhoppningsvis glada och nöjda.

• Hur tar man betalt? Hur brukar du bestämma pris?

Till privatpersoner har jag ett fast pris beroende på storlek och hur många som ska vara med på bilden. Till företag är det lite trixigare. Man måste komma ihåg att ta betalt för eventuella ändringar och skisstadiet och allt det också. Om man har svårt att veta priset kan man ringa Svenska tecknare och fråga.

• Dokumenterar du din arbetsprocess på något sätt?

Ja jag brukar fota skissen och sen den färdiga bilden

• Har ni någon gång behövt lämna ifrån dig något du inte känt dig helt nöjd över?

Ja alla tycker ju inte alltid som jag, tyvärr haha! Så ibland får man göra en variant på en teckning som man själv inte hade valt. Det är väldigt svårt att inte lägga in sin personliga smak när man jobbar.

• Hur får du dina uppdrag?

Oftast har de sett mina bilder någonstans, på min blogg eller någon annans, på illustratörcentrum eller hört talas om mig.

• Måste du söka dig till jobb själv och vart/hur hittar du dem i så fall?

Det gör jag väldigt sällan. Det liksom går av sig själv.

• Blir du anlitad av en byrå, agentur eller företag i vanliga fall?

En del illustratörer har agenturer som representerar dem, det har inte jag. Oftast blir jag kontaktad av företagen direkt men ibland går det via en byrå.

• Hur går du till väga när du ska komma på ett motiv utifrån en brief?

Det kommer av sig själv. Så fort de berättar vad de tänkt så får jag en bild i huvudet och det är oftast den som blir slutprodukten också.

• Var söker du inspiration oftast?

På nätet. Pinterest, bloggar eller instagram.

• Jobbar du mest digitalt eller för hand?

Nästan bara för hand. Jag förstärker färgerna och fixar lite i datorn efteråt så det ska bli så likt originalet som möjligt.

• Vilka tekniker/medium använder du oftast?

En miljard olika varianter av markers! Men ibland akvarell, färgpennor eller blyerts.

• Konkreta tips i metod, hur man börjar, lär sig, hittar texturer, penslar tutorials, forum osv?

Man övar. Tragglar och övar och vågar testa. Då lär man sig bäst. Jag lärde mig extremt mycket av att gå på konstskola och traggla kroki fem timmar om dagen i ett år!

• Hur funkar det med copyright när man använder sig av referensbilder? -Hur gör du?

Är det en konstnärlig tolkning brukar det oftast vara okej. Annars kan man ringa Svenska tecknare och fråga, de vet allt!

• Vad är de bästa råden du kan ge till någon som vill arbeta som illustratör?

Hitta din stil! Att apa efter någon annan gör dig aldrig till en bra illustratör. Va beredd på att leva på nudlar men priset är att man får teckna jämt!

annaritar

Graviditet och Bebisliv!

Det här med att ”tiden går för fort” och yadayada hör man ju hela tiden när man har småbarn. ”Njuuuuuut nu, det går alldeles för fort”.
Sant visserligen, för det går hiskeligt fort. Men jag måste ändå säga att jag njuter betydligt mycket mer nu än när han var precis nykläckt. Nu känner man honom, vet vad han vill, han gråter inte längre utan anledning och han går att prata med (utan vidare gensvar, men ändå)

Saker som för några månader sedan var livsavgörande och som jag nu knappt minns:
* Magdropparnas betydelse. Vi proppade Knut full med minifom (nej det heter inte minifoRm, kolla flaskan får ni se) och Sempers magdroppar som från priset att avgöra, uppenbarligen innehåller rent guld. Allt i hopp om att det skulle underlätta diverse magproblem. Om det gjorde det eller inte lämnar jag osagt. Men det var sannerligen skönt när vi slutade med det där eviga droppandet!
* Bajshetsen. Knut är ett ersättningsbarn, dvs han åt ersättning i stort sett från månad två (själva Knut är dock inte ersatt om det nu skulle misstolkas) och när man äter ersättning är det ett jävla liv om att de ska bajsa en gång om dagen. Någon Knut inte visste om vilket ledde till stor oro för hans nervösa föräldrar.
* Vingligheten och avsaknaden av nackmuskler. Det här glömmer man fort, att de där små är så ynkliga och mest som en liten påse ärtor. Håller jag i en nyföding nu blir jag lika förvånad varje gång över hur himla ostadiga och vingliga de är.
* Koka vatten. Åh detta kokta vatten! Noga noga, koka vatten, ställa i kylen, INTE använda kranvatten till ersättningen! Suck.
Detta var också ett stadie helt fantastiskt att slippa. Tacka vet jag kranvatten. (det är okej efter fyra månader)
* Magontet. Att han kunde ligga och sova i ens knä för att sedan vakna och fullkomligt gallskrika en stund för att sen somna om. Åh halleluja när magontet gick över. et var också runt den där magiska fyramånaders gränsen.
* BVC. Vi var på BVC mycket i början för Knut var så liten. Vi var där varje vecka de första månaderna och ändå var det alltid lite…..konstigt. Man går dit, väger och mäter och pratar lite om bajs, men sen kommer liksom inget naturligt avslut på besöket så det blir liksom bara….jahaaaa…är vi klara eller?……
* Amningsperioden. Jag ammade, eller försökte amma i ungefär en månad. Det var hemskt, på alla sätt och vis. Knut ville inte suga, ingenting funkade, jag grät, Knut grät, jag svettades och den där jävla bröstvårtemojängen bara flög av! Än värre var att pumpa, dag ut och dag in, som nån jäkla ko i sitt bås. Gud vad skönt det var när vi till slut gav upp. Jag blev glad, Knut blev glad och alla levde lyckliga i alla sina dagar ungefär.
* Bebiskräk. Uäck! När Knut var ny hände det att han kräktes. Men sen två månaders ålder ungefär så slutade han helt med den ovanan. Jippie, tyckte den kräkfobiska mamman då.
* Tiden då Knut sov i vårt rum. Okej, det här var också sanslöst mysigt, men när han flyttade in i sitt eget rum (även här vid fyra månader) så sov både vi och han betydligt bättre. Så ja, det här var ett stort och skönt steg, även om det är fantastiskt att kunna glutta ner i den där vaggan när man vill och se en lite grisekno sova där.

Saker jag redan förträngt med graviditeteten, som jag egentligen hatade:
* Foglossningen. Varje gång jag ställde mig upp, vände mig i sängen eller satte mig ner så knakade det till i mitt blygdben så jag trodde jag skulle trilla av pinn av smärtan. Men nu när jag tänker tillbaka så tänker jag att det nog inte var så himla farligt. Men jo, det var hemskt.
* Illamåendet. Åh jag mådde så illa. Kände mig konstant bakfull och varje morgon man vaknade så vågade man knappt röra sig och än minde känns efter hur man mådde. Emil fick lägga blöta handdukar i mitt ansikte varje morgon för att jag inte skulle krevera av mitt illamående. Det hjälpte dock bara till viss del /mvh hon som spydde i sängen
* Strumpbyxor eller andra former av kläder som tryckte på magen. Inget fick nudda magen för då mådde jag illa. Jag klippte sönder alla strumpbyxor och gravidjeans var inte ens att tänka på.
* Nu när jag ser någon som är gravid så tänker jag genast åhhhh mysigt med mage! Men nej, jag tyckte INTE det var mysigt med mage. Min blev jättestor jättesnabbt och jag kände mig som Barbapappa deluxe i slutet.
* Brösten. Jag har aldrig haft så stora bröst i mitt liv och jag har ganska mycket av den varan redan innan. Jag hade dubbla sportbehåar på mig för att försöka hålla det i schack. Min stackars rygg hatar mig fortfarande för detta.
* Att intresset av mig som person försvann helt i nio månader. Det enda folk frågade var när bebisen skulle komma, hur jag mådde och sen ville de gärna berätta om sina egna graviditeter. Ingen frågade vad jag jobbade med, vad jag tyckte i olika frågor eller något annat som inte rörde bebisen.

Ja, som sagt, det kanske är tur att man glömmer snabbt. Annars skulle man väl aldrig våga sig på ännu en bebis.
Men återigen, jag tycker att det är MYCKET roligare nu! Och det blir bara bättre och bättre och om man frågade mig nu skulle jag gärna ha ett helt hav med ungar, men frågade du mig för ett år sen hade jag sagt ALDRIG MER!

IMG_5214 (533x800) IMG_4778 (651x800) gravidröd preggojeans

Annas Bloggvänner!

Det här med att blogga och att läsa många bloggar, det blir som ett litet kompisnät med människor man inte nödvändigtvis träffat.
Alltså får man spekulera i om man faktsikt skulle gilla varann eller inte i verkligheten. En del av bloggarna jag läser, som är mina favoriter, är inte alls som jag och vi skulle säkerligen inte passa särskilt bra ihop. Men i bloggsammanhang funkar det ju fint, när man bara känner varann i läst form.
Här är däremot några som jag tror att jag skulle kunna ha väldigt roligt med, först ut: Karins Konstgrepp
Karin har varit en storfavorit från dag ett, tyvärr måste jag erkänna att jag inte hoppat på det här med pods än så jag har missat mycket av hennes storhet har jag förstått. Men hon kvalar likförbannat in på listan över människor jag tror jag skulle ha roligt med.
Hon har en intelligent humor som gör att jag antagligen skulle skratta mig halvt fördärvad om vi sågs, vilket jag typ aldrig gör för jag är så kräsen när det kommer till humor.
Heja Karin!

karin

 

Nästa på tur är Karkki. Alltså på riktigt, jag tror vi hade varit bästa kompisar om vi bara hade bott i samma land!
Hon verkar så avslappnat lugn, pysslig utan att skrika och färgglad och det känns som hon gillar att klura på saker på samma sätt som jag.
Vi kunde gått på Marimekkoevents ihop och jag kunde vågat ta ut svängarna lite mer, eftersom jag inte hade varit ensam i min färggladhet.
Åh så synd det är att Finland ligger så långt bort!

karkki

En annan som är på min lista över folk jag tror jag skulle gilla i verkliga livet är Emily Dahl. Fast just den här punkten på listan är ju lite fusk eftersom jag faktiskt har träffat Emily en gång som hastigast.
Men jag tror, eller är övertygad om snarare, att det ryms något mer bakom den där urfina dockan man lätt får intryck av när man ser henne.
Jag tror hon och jag skulle dricka massvis med öl på en riktig sunkbar på Söder ihop. Där tror jag vi hade passat som handen i handsken och det känns som hon förstår och är väldigt lik mig innerst inne.
En vacker dag ska vi få till en sån ölkväll.

Photo-Emily-Dahl-9081

Agnes som ligger bakom den fantastiska bloggen Hej Regina!
Vi verkar ha samma smak, gilla samma saker, klura ut fiffiga projekt och klä om möbler. Hon verkar himla fin, men jag hade antagligen inte vågat säga hej om vi sågs.

8520609261_bbb49b22da_z

Sist men inte minst, så är jag övertygad om att jag och Mirijam hade varit strålande vänner om vi sågs på riktigt! Hon är snabbtänkt, skriver fantastiskt roligt och verkar vara allmänt skitrolig att hänga med.
Dock har hon inte mindre än två megastora hundar så jag kommer aldrig våga åka dit och hälsa på pga en lätt hundskräck från min sida.

VITBAKGRUND