Tankar och Vardag-arkiv - Sida 111 av 215

Annas Rubriker!

jun 2, 2014 | Tankar och Vardag | 19 kommentarer

Åh jag har sån bloggångest! Inte för att jag inte har någon inspiration eller brist på saker att skriva, men tiden, jag hinner ju inte med!
Nu när Knut blivit några månader är det ju inte riktigt lika mycket sömn på dagarna längre så jag kan smita iväg och teckna och när han sover försöker jag göra detsamma.
Mina torsdagar och fredagar har blivit heliga men det är också då det varit en massa annat som måste hinnas med.

Men nu är det snart torsdag igen och eftersom förra försvann eftersom jag var i Karlstad så får jag ta igen det den här torsdagen istället!

Har sett att Både Emma och Isabelle har haft frågan uppe om önskerubriker och jag tycker det är ett fantastiskt bloggspår, så jag kör på samma sak!
Sååå, varsågoda att önska! Sätt en rubrik, vad ni vill, högt eller lågt så ska jag se till att skriva ett inlägg eller teckna en bild utifrån det!
Så roligt, nu kör vi!

(har hört att det är flera av er som har svårt att kommentera, om det inte funkar så skriv till mig på instagram sålänge, så ska jag försöka åtgärda problemet!)

Dagens Brist På Kläder!

maj 26, 2014 | Bebis, Kläder, Tankar och Vardag | 53 kommentarer

Alltså det är såååå himla varmt ute så både jag och Knut ligger halvnakna och kippar efter luft!
Så jäkla skönt med sol!

Men med sol kommer också det här med bad och med bad kommer bikini.
Emil tyckte vi skulle riva ner vårt staket runt altanen men jag satte ner foten och sa att någonstans måste jag väl kunna få ha bikini utan att någon ser.
På stranden hade jag planerat att hålla mig i vassen.

Men så tänkte jag till, att jag har ta mig tusan precis fått barn. Min kropp har expanderat som ett jäkla gummiband och jag har liksom haft en inbyggd magväska och burit runt vår bebis i.
Så då tänker jag inte skämmas!
Anledningen till att jag skämdes är enkel, ”alla andra” tycks gå ner till sin vanliga vikt på två sekunder, Heidi Klum gick Victoria Secret modevisningn typ åtta veckor efter hon fick barn osv osv.
Man får helt enkelt inte höra eller se något från den andra sidan.

Så nu tänker jag visa det. Fast jag haft ångest i flera dagar över det här så gör jag det bara!
Såhär ser jag ut, med bristningar på låren, med en betydligt mjukare mage än innan och med bröst som nu är mer eller mindre innehållslösa.
När jag fotade de här bilderna frågade Emil om jag tog ”före”-bilder.
Men det är inte före bilder. Det är bara bilder. Från nu. Hur det ser ut sen är något annat och kanske ändras det inte alls, vem vet.
Men framför allt, vem bryr sig?

Anna om Barnuppfostran!

maj 23, 2014 | Tankar och Vardag | 2 kommentarer

Vi har kompisar som fått barn nästan samtidigt som oss och härom dagen satt vi hemma hos dom och fikade.
Vi pratade barn som man så ofta gör (tänk va väldigt mycket roligare det blev så fort man fick en egen…konstigt va? Ehum) och så kom vi in på det här med uppfostran.
Jag och Emil pratade mycket om det här innan Knut kom, hur vi ville göra och om vi tyckte samma sak och sådär.
Vi var rörande överens om att vi vill bygga upp Knuttes självförtroende så han tror på sig själv så mycket att han törs säga ifrån, att han blir självständig och modig. Att han vågar sticka ut och sätta ner foten.
Jättebra saker att kunna såklart, men nu då? Hur gör man för att lära ett barn allt det där?

Jag har blivit uppfostrad på samma sätt som jag planerat att göra med Knut, att allting är möjligt och att inget kan stå i vägen.
Jag och min storebror har blivit uppfostrade likadant, det har aldrig varit någon skillnad för att jag varit tjej och han kille.
Vi byggde med lego, klädde ut oss (jag var alltid bilmekaniker) och spelade basket i timmar på gatan.
Jag minns egentligen aldrig att jag såg mig själv som tjej. Inte kille heller, men jag liksom bara va.
Min bror var min idol och helst ville jag vara så lik honom som möjligt, med taggfrisyr och kalsonger.

Ibland slår det mig att just ja, jag har en son!
Jag ser honom som Knut, en underbar glad liten unge, med massa personlighet och roliga uttryck.
Inte så mycket som pojken Knut. Utan mer ungen Knut.

Vi har pratat om det här med vikten av att heja på, oavsett vad han vill göra så ska vi vara där och heja!
Mina föräldrar har alltid stöttat och hejat på, speciellt med måleriet och pappa var nog mitt största fan.
Han har skjutsat runt på mig och tavlorna, skrutit för alla han mött och alltid kommit och stöttat och hjälpt till på alla utställningar jag haft.
Det har gjort att jag fortsatt, för att det var så skön känsla att se att någon var stolt över mig.
Precis den känslan vill jag ge Knut, att oavsett vad han gör så ska han veta att vi är där, precis bakom och tar emot om han skulle falla.
Eller snarare, hjälper till att borsta bort gruset och säga såja, upp och på´t igen!

Precis som pappa sa till mig.

Det Som Började Som Något Annat….

maj 15, 2014 | Tankar och Vardag | 30 kommentarer

När jag startade bloggen för en sisådär sju år sen så handlade den bara om teckningar. Det fanns ingen text, inget om mig och inget om mitt liv. Bara bilder.
Sen växte den och blev större, ni blev mer nyfikna och jag började dela med mig av mig och mitt liv.
Då handlade det mest om hur man kände, skrev vad man hade lust med och åt och såg ut som man ville.
Det gör det inte längre.

Jag har varit förskonad från elaka kommentarer, kunnat läsa igenom alla kommentarer och mail utan en klump i magen.
Men ju längre tiden gått, ju fler vänner av ordning har hittat till min blogg.
Sådana som börjar kommentarerna ”Jag vill inte vara sån men…..” eller ”Du vet väl att….” osv osv.
De blir som små nålstick som ständigt vaktar bloggen, som inte tillåter den att blåsa upp sig och bli stor och innehållsrik.
För jag orkar inte hitta på fiffiga saker att skriva, orkar inte berätta om hur det känns längst där inne om jag ständigt måste vakta var jag trampar.
Det känns som bloggläsare på senare tiden fått alldeles gigantiskt stora tår och det gör det jättesvårt att skriva utan att råka trampa någon på just de där stora tårna. Om man lyckas, så är det alltid någon som måste säga att man var NÄRA att trampa där iallafall.

”Nej gör inte kejsarsnitt, min kompissysterskusin gjorde det och det var hemskt”
”Nej föd inte vaginalt, vet du att man spricker från nacken till hakan då”
”Va, ammar du inte?!!? Du vet väl att ammande barn får ett bättre liv och nu när du ger flaska kommer ditt barn hata dig forever!”
”Miiiiiiiiin barnmorska sa att man inte ska göra så”
” HUR kan du ge igelkottar GLASS?!! Man ska ge dom messmör vet du väl!”

Jag saknar att bara blogga, rakt upp och ner om hur jag känner och tycker.
Jag läser en sisådär 80 bloggar varje dag och ibland blir jag provocerad eller uppretad, glad eller förbannad men jag väljer att inte alltid säga det. Bara för att någon vill springa maraton när de är gravida och jag ligger i soffan och äter godis så måste inte jag påpeka att hen inte får springa maraton för det gör mig till en sämre person eftersom jag bara ligger i soffan.
Jag måste inte heller påpeka att det stavas si eller så, att det minsann heter så och att en meningsuppbyggnad bör vara på ett visst sätt, även om det retar mig när det inte står rätt.

Så kan vi inte bara bestämma att bloggandet kan få återgå till sitt ursprung? När det handlade om personligheter och man läste olika bloggar och lärde känna den som stod bakom, inte bara en grå massa som formats efter alla tusen pekpinnar och tillrättavisningar.
Det var ju liksom det som var tjusningen med bloggandet och bloggläsandet, eller?

Från och med nu ska min blogg återgå till att bli Anna Ritar, en blogg om teckningar, personlighet, pyssel och rolighet, färgglada kläder och en oammad bebis.
Sen får ni tycka vad ni vill om det, för här på bloggen bestämmer jag!