För två år sedan vann jag en resa till Schladming i Österrike, då Lion Alpin utsåg mig till årets skidbloggare!
Så himla knäpp utmärkelse att få när man inte ens kunde åka skidor knappt, men kul såklart!

Att lämna bort en 2,5 åring en hel vecka och bara vara själva, var ett stort beslut. Sålänge skulle vi aldrig åkt om det inte vore för att resan just var en vinst.

Men, det visade sig vara vårt livs bästa beslut, för SATAN vad mysigt vi hade det!!

Alperna är så himla mycket mer än bara skidåkningen, även om den såklart är en VÄLDIGT stor del. Men just känslan, stämningen, ljuset och atmosfären får man ju även om man inte åker skidor.

Att lämna bort en så liten unge så länge anses nog inte alltid helt okej. Men för oss gav det vårt äktenskap så himla mycket.
Sova ostört, kunna dricka öl ihop utan att nån behövde gå hem och sova, prata till punkt och bara vara vi.
Komma ihåg varför vi är ihop över huvud taget.

Jag rekommenderar en sån resa till alla småbarnsföräldrar!

Idag åker jag till Köpenhamn i två dagar!
Har fått ett uppdrag som känns sådär nervkittlande och nyp-mig-i-armen-roligt så nu ska jag alltså dit för att prata om det hela med the big boss.
Ska såklart berätta mer ingående om vad det handlar om när jag kommer tillbaka, men än så länge: yaaaay!!

Det är svårt att lära känna en person bara genom att läsa en blogg.
Man tror sig ibland veta, men när man sen träffar personen i verkligheten så stämmer det inte alls med bilden i ens huvud.
Minns en gång när jag träffade en tjej från internet, som sa att hon trodde jag skulle vara mycket mer ”tokig” i verkligheten.
Jag är noll procent tokig.

Jag tänkte ni skulle få lära känna min personlighet lite bättre, så här kommer några egenskaper jag besitter, som kanske inte alltid märks genom cyberspace så att säga:

– Jag är väldigt allvarlig fast oerhört ironisk och snabb. Har en ganska avancerad humor så om man förstår den så tycker man att jag är jätterolig, men har man svårt för cynism och ironi så tycker man nog att jag är dum i huvudet. Jag är ganska lik Miranda i Sex and the city i mitt sätt att vara kan man säga.

– Jag är en do:er. Är ingen som sitter hemma och planerar stordåd i månader. Jag får infall och går direkt på känslan och smider medan järnet är varmt. Kan vakna mitt i natten och börja maila viktiga människor för att jag kommer på något storslaget som måste sättas i verket direkt.

– Jag får svindlande och hjärtskärande dåligt samvete för grejer. Det kan komma över mig som en iskall våg då och då, saker jag gjort eller sagt, sånt som jag gjorde på lågstadiet, om jag var dum mot någon, inte stod upp när jag borde osv. Då vill jag genast skicka ett mail och förklara, fast det har gått tjugo år. Dåligt samvete är min värsta känsla.

– Jag hatar att ha planer och träffa folk, vill i 99% av fallen alltid ställa in men jag har lärt mig med åren att det blir trevligt och kul och att det bara är en puckel jag måste över varje gång. Men ändå, innerst inne vill jag alltid avboka allt jag tar mig för.

– Jag drömmer mycket om min tid som gammal. Minns en intervju med Barbro Lindgren jag såg en gång, när hon hade flyttat till Öland, ifrån både barn och barnbarn i Stockholm och folk hade undrat hur hon kunde flytta ifrån allt. Hon svarade bara att hon ville bo på Öland och så var det med det.
Det tänker jag mycket på. Sen, när tiden kommer då jag ska sluta anpassa mig alls och bara göra som jag vill oavsett vad någon säger om saken. När jag bestämmer.

– Jag är otroligt orolig och ängslig över saker. Ska jag åka tåg vill jag gärna vara där minst en timme innan tåget ska gå, så jag verkligen vet att jag är i tid. Tänk om något händer? Tänk om jag fastnar med jackan i en dörr och inte kan komma loss? Tänk om jag sätter i halsen och måste kräkas på vägen? Allting kan hända, då är det bra att vara ute i god tid. Sen vill jag gärna stå på perrongen och vänta, där jag ser att jag är på rätt ställe. Inte vänta lite spontant på ett cafe´. Jag måste vara på rätt plats. Även om det är evigheter kvar. Tänk om nått händer….

– Jag tänker på klädkombinationer när jag blir nervös, för att skingra tankarna.

– Jag hatar när min mobil ringer men älskar när det kommer sms.

– Jag har ett extremt bra självförtroende. Jag vet att jag är svinbra på en massa saker och tvivlar aldrig på det. Det har jag ärvt av min pappa.

– Jag är superslarvig. Dammsuger aldrig under soffan utan bara det som syns, fuskar och tar genvägar när jag ska bygga nått och jag tänker alltid att det inte är så himla noga med småsaker, samtidigt som jag är supernoga med detaljer. Så underlig kombination.

– Jag kan inte acceptera folk med dålig humor. Försöker verkligen tänka att det är okej, men sen kan jag ändå knappt vara i samma rum som någon som förklarar alla skämt direkt efter att dom sagt dom, som skrattar på fel ställe eller som helt enkelt är svintråkiga. Bra humor kräver intelligens.

– Jag är totalt ointresserad av pengar. Tappar intresset direkt när folk börjar prata om pengar. Skulle resa mig och gå om jag var på en date där ämnet ekonomi kom upp. Skrytpengar är så himla avtändande.

– Jag skulle aldrig börja en mening med heeeej hjärtat/vännen/etc. Jag börjar med Hej du.

– Min triggerpunkt i livet är föräldraledighet. Får svälja hårt och bita mig i tungan när jag pratar med folk om det. Blir sjukt provocerad av pappor som inte är hemma med sina barn, även om det inte alls är min sak att bry mig om så stiger ändå min puls varje gång frågan kommer upp.

– Jag är 100 % säker på exakt hur och vem jag är. Funderar aldrig över ”vem är jag?” och såna saker. Jag är tvärsäker på mig själv.