I måndags åkte hela familjen Ileby upp till Stockholm.
Första gången vi är iväg länge allihop, så himla mysigt att vara en familj på fyra. Känns liksom så familjigt.
När vi kom fram, hade checkat in, gått ett varv på stan och ätit hamburgare på Phils burger, svidade vi om för att bege oss….

….genom ett helt fantastiskt vackert kvällsStockholm.

Närmare bestämt hit, till Bergrummet på Skeppsholmen! Här har det nämligen öppnat ett leksaksmuseum! Har ni inte varit här måste ni gå hit, så jäkla fint!

Det var nämligen platsen för min och Cissis releasefest för vår nya bok, Paketlandet!

Det blev kö till signeringsbordet direkt, och trots att vi hade försignerat en hög med böcker så fortsatte kön ringla hela kvällen.

Emil skötte barnen och pratade med alla mina kompisar som kom, som jag dessvärre knappt han säga hej till.

Knutte var med såklart! Vi bjöd på bubbel och lussebullar (som Roy Fares hade bakat!)

Jag och Cissis mamma.

Vi blev väldigt uppvaktade med blommor och bubbel och en hel hög med fina ord. Sån himla egoboost att ha releasefest alltså!

Sen fick vi presentera boken och berätta lite om vårt jobb. Här är vår eminenta redaktör Sofia! Älskar henne! Jag fick bland annat frågan vad som var svårast att teckna. Lätt svar, Christer, eftersom han är osynlig!

Lyssnande kändisar.

När vi avrundat kvällen och druckit x antal glas bubbel och ätit massor av lussebullar tog vi med oss våra vänner, min lilla familj och alla blommor till Konstnärsbaren där vi drack rödvin innan vi totaldäckade på hotellrummet.
Så himla fin kväll det blev! Är så tacksam för allt roligt de här böckerna ger mig och allt spännande jag får vara med om.
Tack!

Jag har inte längtat till Stockholm på länge. Inte som jag gjorde innan jag blev gravid.
Men så såg jag en bild på ett mörkt Stockholm på hösten och fick magpirr och bubbellängtan.

Stockholm är allting Värnamo inte är.
Känslan när man går ut i natten, med runda fötter och rödvinsklirr i påsen. Som ett helt oskrivet blad av trånga barer, dansgolv där man inte kan röra sig och toalettväggar att luta huvudet och de ringande öronen emot.
Trängseln är den största skillnaden och den jag både hatar och saknar mest.
Att man kan försvinna trots att man är omringad av folk.
Det går inte här.
Det är aldrig fullt.
Det finns inget anonymt.

Känslan den där gången när jag gick hem ensam på kvällen, i ett sommarnattsstockholm och inte kunde sluta skratta fast jag var ensam. För att allt kändes så storslaget och jag gick hem från en fest hos Rabén & Sjögren och mitt liv kändes så surrealistiskt och fantastiskt, som att jag var med i en film.
Eller gången då vi åkte ribbåt mitt inne i Stockholm. När det kändes så hemma.
För vem åker båt med en kompis som styr, i en stad man inte bor i?

Nu längtar jag dit igen.
Till min kärleksaffär med Stockholm.
Den jag aldrig förmår mig att avsluta.

På måndag ses vi igen.

Nu när vi är inne i November börjar julkänslan så sakteliga smyga sig på.
Jag har gått från att fullkomligt älska julen, när vi var en familj där allting var som vanligt, till att hata julen när min pappa dog och allting blev annorlunda och inte likadant längre.
Men nu, när jag har en egen liten familj börjar jag tycka julen känns fin igen. Inte lika sammankopplad med sorg över vad som inte längre finns.

Egentligen gillar jag juldagen bäst, eller dagarna efter själva julafton. När det bara är lugnt och tyst och inga måsten.
Man får sätta på sig nya julklappsstrumpr, äta julmatsrester och gå i affärer utan hets.
I år har jag två små barn att fira jul med, ge minnen och traditioner åt. Så fint att tänka på ändå.

Det jag gillar med jul är dock pyntet. Älskar att få ta ner jullådan från vinden, köpa nya julgranskulor på loppis och klä in hela huset i lull och värme.
Dock önskar jag att vi slapp gran i år. Förr har det varit ett måste, men nu känner jag att jag inte riktigt orkar.
Så kanske får det bli en liten en.
Nästa år är planen att vi ska ha granen i det nya orangeriet.
Längtar så innerligt efter att göra julfint där ute! Nästan mer än inne faktiskt!
Blir så inspirerad av de här bilderna jag hittat på pinterest:

(bild härifrån)

I år önskar jag mig snö, lugn och ro och fri i själen.
…..och de här Marimekkoskorna!

Mina händer är det allra viktigaste jag har. Är så evinnerligt tacksam för min högerhand som tecknar precis som min hjärna har tänkt sig och utan den hade jag fått bli något helt annat än illustratör (eller blivit en sån som målar med fötterna)
Men något har hänt med mina händer.
Något är fel.

De sista månaderna av graviditeten började mina fingrar värka. Inte händerna och handlederna utan bara fingrarna.
Värst är det på vänsterhanden och på morgonen kan jag knappt böja fingrarna alls.
Jag oroade mig en smula över detta då vi har reumatism i släkten, som blommat ut just av graviditeter. Men jag antog att det bara var ännu ett gravidsymptom, som så mycket annat.
Så jag lät det vara.

Men nu har det gått fyra veckor sedan han kom och förra veckan var jag på vårdcentralen och tog massor med olika blodprover.
Kort därefter ringde läkaren och berättade att flera av proverna visade att något var fel.
Så imorgon har jag tid för att röntga både fötter och händer och sedan gå vidare efter det.

Jag är så himla orolig över detta och tänker på det väldigt mycket.
Jag kan helt enkelt inte ha reumatism!
Mitt jobb får inte bli lidande, om jag inte kan teckna kan jag lika gärna lägga mig ner och ge upp, för utan tecknandet går jag under!
Såklart finns det mediciner och massa hjälp att få, men ändå.

Håll tummarna för att det inte visar nått!
Håll tummarna åt mig också, eftersom jag inte kan böja fingrarna och hålla mina egna tummar.