Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Näst Sista Dagen i Ateljén!

Jag har sagt upp min ateljé.
Ett litet steg för mänskligheten kan tyckas, men ett enormt kliv för mig.
Men just nu, när jag bara jobbar två dagar i veckan är det ohållbart att ha en ateljé som kostar mig 700 kronor varje dag jag är där. Ganska orimligt.
Så jag sa hejdå.

Hade sorg hela dagen och blev tårögd bara jag tänkte på det, att inte ha min plats längre, min fristad.
Men det är bara tillfälligt.
Det intalade jag mig om och om igen.
Det är bara tillfälligt.

Vi skolar in Stig på dagis efter nyår, då är han runt 1,5 år och när jag går tillbaka till att jobba heltid, känns en ateljé helt givet igen.
Att sitta hemma är ingen strålande lösning, men just nu får det ändå bli så.
Jag har mycket jobb och att bara jobba två dagar gör det stressigt, men finns allting hemma så kan jag jobba även på helger och kvällar.
Så just nu är det ett bra alternativ, om än sorgligt.

För att ens tanken på att jobba hemifrån skulle kännas uthärdlig, så gjorde jag iordning det som senare ska bli vårt sovrum, men som nu får agera ateljé i ett halvår istället.
Vi hade redan börjat lite med att ta upp ett större fönster, så nu har det fullstort fönster istället för källarfönster, vi har också gjort ett nytt betonggolv (det var golvbrunn där inne innan)
När det sen ska bli sovrum så ska vi lägga in heltäckningsmatta, men nu när jag ska sitta där inne och teckna och måla så får golvet vara betong, så slipper jag oroa mig för spill och stänk.

Taket och alla rör hade jag redan målat vita för några månader sen, men sen hamnade rummet i glömska när vi började med orangeriet. Men skönt att iallafall ett steg var gjort (så tråkigt att måla rör!)
Dock hade taket bara målats en gång, så jag började med att rolla det vitt ett varv till. Lät även färgen gå ner en bit på väggarna för att skapa lite mer höjd i rummet.
Det här rummet har under vintern används som ”måla fönster till orangeriet-rum, därav bockarna)

Jag maskerade längs den vitmålade delen på väggen, sen ”låste” jag maskeringstejpen. Man målar alltså vitt över tejpen, så allt som råkar krypa under blir i samma färg som väggen. Så sen när man målar över igen, med grönt i mitt fall så blir linjen knivskarp.
Jag målade alltså väggarna två varv i en mild grön nyans, som nästan upplevs som grå. Blev himla behagligt. Speciellt om man jämför med den knallgula som var där inne innan (från början både på väggar och tak!)
Medan jag väntade på att väggarna skulle torka, så gav jag mig även på klädskåpet som jag köpte på loppis för ett tag sen.
Började med att slipa lite som hastigast. Är inget fan av förarbete hehe. Sen målade jag hela skåpet med häftgrund och när det torkat målade jag det blekrosa. Blev så himla fint!

På onsdag går det stora flyttlasset från min gamla ateljé och hit, så arkivskåp, skrivbord och miljoner teckningar ska in i rummet.
Sen får jag nog uppdatera er om hur det ser ut efteråt, när allt är på plats.
Det blir nog bra det här till slut ändå…..

Min Påsk!

Jag har haft en så himla fin och evinnerligt lång påsk. Vilket väder, här har det varit runt 17-19 grader varje dag och Knut har sprungit ut och in, barfota och lekt med alla grannbarnen. Älskar att bo i ett villaområde den här tiden på året!


Jag fick tillfälle att inviga min fantastiska Rodebjerklänning som jag fick av Emil i födelsedagspresent. Den hade jag på mig när vi var på släktkalas. Våra släktkalas är så roliga, det spelas dragspel, alla äter för mycket och sen springer det runt en himla massa ungar överallt och jag blev alldeles nostalgisk över att jag nyss var det där barnet och nu är den vuxna på festen. Fint ändå, hur allting hänger ihop och tiden går.


På påskafton var vi hemma hos våra kompisar Tobbe och Matilda. De hade fixat äggjakt, vilken succé!
Vi måste prata om det här med påskbrev förresten, att det tydligen är ett värmländskt fenomen! Var HELT övertygad om att alla gjorde det! Man tecknar alltså påskbrevi veckor innan påsk, viker ihop på ett speciellt sätt så det blir en trekant, sen lägger man allihop i en korg (man kan alltså köpa färdiga påskbrev i butikerna i Karlstad, som är som målarbokssidor fast med påsktema) Sen klär man ut sig till påskkärring, plingar på hos grannarna, lämnar över ett påskbrev och får godis som tack.
Här går man tydligen bara runt utan brev, inte alls samma sak ju!! Blir besviken på alla andra landskap som inte levererar rätt sorts påsk…..


Sommarhäng på altanen (notera gulliga Stig i mitten)


Vi dukade upp en himla massa tapasmat. Alltså MUMS! Det här är livets mat tycker jag!


Stig nöjde sig med att äta kattsvans.


Jag invigde den här klänningen/tunikan från H&M´s gamla Garden collektion de hade för flera år sen. Letade som en tok efter den och hittade till slut på tradera. Fast nu vet jag inte vad jag tycker om den. Den är så väldigt färgglad. Fast kanske till bruna ben på stranden sen senare i sommar?

Thomas var med. Tycker så mycket om honom.


Vestis lånade min kamera under kvällen, hade ställt om till film och filmade en massa omedvetet. Det blev en så himla fin film, men tyvärr för stor för att kunna lägga upp här. Tusan!

 

Budget Drömmar!

Jag är uppväxt i ett hem där pengar aldrig direkt växt på träd.
Aldrig så det märktes, vi hade så vi klarade oss, men när jag gick i högstadiet så var jag inte den tjejen med rätt märken på allting. Jag hade min pappas gamla championtröjor på mig fast de var i storlek medium och jag en xxxs. Men det var iallafall märke.
Minns så väl när jag fick ett par hett eftertraktade Fila-skor. De kostade 799 kronor, minns det så himla väl. Mamma och pappa diskuterade länge, jag hörde hur de pratade och dividerade och till slut sa de ja.
Jag bar de där skorna som om de vore av guld!
Eller gången då jag fick Filippa K-jeans. Jag hade suktat i månader efter de där jeansen, men vi hade inte råd. Sen var det rea på MQ och jag och pappa köade utanför när det skulle öppna, så jag äntligen skulle få de där jeansen.
Jag hade på mig dom varje dag tills de till slut trillade i bitar. Svarta var dom, utan bakfickor förstås och med FK på silverknappen.
Det finaste jag sett.

Nu när jag är vuxen och har valt ett yrke som inte precis ger mig oändligt med pengar nu heller, så har jag lärt mig att leva därefter (med vissa kaftan-utsvävningar då och då)
Jag drömmer helt enkelt om saker närmare min prisklass (även om de också är ganska ouppnåeliga just nu, men det hör ju till drömmandet)
Jag prioriterar aldrig lyxig mat. Att äta på restaurang och gå ut på fina ställen känns totalt bortkastat för min del. Det är inte där jag vill lägga de pengar jag har. Förr eller senare blir det ju bara bajs ändå tänker jag alltid när jag får in notan.
Jag vill ha bestående grejer. Prylar och saker. Sånt jag kan känna på.

När jag i smyg drömmer om en sommarstuga på Öland.
Då drömmer jag om en sned liten stuga där tavlorna alltid hänger snett, där porslinet är udda och möblerna loppisfyndade. Mulltoa och tapeter som lossnat vid golvlisten.
Det är så jag ser sommarstugor och drömtorp i mitt huvud.
Det är ju det som ÄR en sommarstuga!


Ett modernt hus med trendig soffa och svensk tenn ljusstakar är inte min bild av sommaridyll.
Det ska kännas lättare, mer frigörande och enklare att vara i sitt sommarhus.
Inte någon välpolerad villa vid havet.
Men jag antar att alla drömmer om olika och att jag aldrig ens gett mig på tanken om att drömma om miljonhus på Gotland, för jag vet att det aldrig kommer att bli möjligt.
Och i ärlighetens namn tror jag inte jag hade drömt om det även om jag hade haft råd.

Tänker jag på husbil tänker jag genast på ”ägget” med gammal inrökta dynor jag får klä om, stearinljus och ett golv som gungar.
För det är det som känns mest semester för mig.
Och det som känns mest rimligt för min budget.

När vi letade hus fanns det inte på kartan att köpa ett nybyggt hus eller en tomt och bygga något eget på.
Jag vill inte ha nytt, ogått trä.
Det ska knarra lite, kännas att någon varit där innan. Liksom vara lite ingått.
Kanske är det för att jag älskar loppisar så mycket, för att jag gillar gamla grejer, andra historia och att fynda.
Att bygga ett nytt hus kommer aldrig bli ett fynd.

Sen den bästa delen av allt. Som gäller oavsett vad det är jag än drömmer om, är ju känslan av att få putsa upp något slitet.
Att hitta en sten och sen få fram en diamant.


När jag var i Karlstad i julas gick jag en promenad och hittade den mest fallfärdiga huset jag sett och föll som en fura.
Kunde inte sluta tänka på det och när jag hälsade på mamma i vintras var jag tvungen att gå dit igen.
Det ser bedrövligt ut. Man hade behövt göra om allt, byta panel, byta tak, gör om all el och antagligen alla ledningar och vattnet med.
Men känslan finns där.
Nått med det huset talade till mig och jag kan absolut inte sätta fingret på vad.

En känsla jag aldrig fått av någonting nytt, förutom möjligtvis av de där Filippa K jeansen då…..

Dags För Ny Ateljé?

Jag har haft ateljé på diverse ställen och provat på det mesta. Jobba hemifrån, sitta i ett öppet kontorslandskap eller ha ett eget rum.

Att jobba hemifrån är förvisso trevligt men jag har inte tillräckligt med disciplin för att inte göra annat då, sitta framför TV:n, äta lunch i evigheter eller ta ett varv på stan istället för att jobba.


Att sitta i ett öppet kontorslandskap, i mitt fall på en reklambyrå, funkade absolut inte! Som introvert person som lätt blir störd i den kreativa processen, borde jag ha kunnat räkna ut det redan innan. Men jag kände att jag ville bli inspirerad av andra, men det funkade verkligen inte.
Blev bara störd och jag stannade inte där så länge.

Till slut bestämde jag mig för att flytta tillbaka till ursprungsplatsen, nämligen Gummifabriken i Värnamo. Det är en gammal fabrik som byggts om och är numera kontorshotell, biograf, bibliotek, campus och restaurang.
Här har jag nu suttit i fem år ungefär.
Jag ÄLSKAR att ha mitt kontor här, det är högt i tak, bra ljus, tyst och med en dörr som går att låsa så inga kan komma in och störa.
Eftersom jag sitter i ett kontorshotell så har jag sett många märkliga människor komma och gå igenom åren och jag är numera den som suttit här allra längst.

Men, ett stort men. Jag har fått ett annat erbjudande.
Om en ännu större ateljé, en med fönster åt två håll och för halva priset va den här.
Dessutom ligger den precis där mina vänner har sitt kontor, så att jag får ett sammanhang på ett annat sätt än här.
För ibland kan jag sakna att ingen riktigt frågar hur det går, eller hur man mår. Det är kaffe och vardagsprat, men aldrig liksom mer än så och det blir så ensamt.

Att ha en bra ateljé är för mig A och O. Det krävs vissa saker för att det ska funka har jag märkt genom åren.
Detta är mina krav:
– Rummet måste ha fönster. Kan inte jobba med enbart lampbelysning.
– Det måste ha lite rymd, gärna högt i tak. Annars känner jag mig så instängd.
– Det viktigaste, det måste finnas en dörr så det går att stänga om mig! Blir oerhört störd om någon hänger över min axel.
– Någon att dricka kaffe med.
– Varmt. Går inte att teckna när man är kall om händerna.

Nu väntar jag bara på att få ett ja eller ett nej, en tid om när jag kan flytta och om jag verkligen vill flytta.
Vill jag det?
Jag älskar ju den här platsen……