För ett tag sedan så stängde jag ner alla nya beställningar för att hinna beta av listan lite.
Nu har jag fått ner den så den är betydligt mer överskådlig än tidigare.
Det betyder att jag därför kan öppna beställningarna igen!

Jag har för närvarande ca 1-2 månaders väntetid, lite beroende på hur omfattande beställningarna är. I höst kommer jag vara upptagen med ett annat stort projekt så det bästa är att beställa nu om man vill ha det i rimlig tid.
Priserna beror på hur många det är på bilden och storlek och sådär, men från 2000 kr.

Vill ni beställa kan ni slänga iväg ett mail till anna@annaritar.com

Jag får fortfarande ofta mail och frågor som rör sjuka, döende föräldrar. Trots att det nu är över tre år sedan min pappa dog.
Jag antar att man hamnar på min blogg om man googlar på sånt och tyvärr så är det ju massor av människor som tvingas gå igenom det där helvetet varje dag.

Jag får ofta frågan, och vet att jag ställde den själv också: Hur fan överlever man?

Nu när det gått några år, det där beryktade ”sorgeåret” gått och man kämpat sig igenom alla berg och dalar, så är man plötsligt ute på andra sidan.
På den sidan där det går att ta djupa andetag igen, där man kan tycka vårsol är riktigt trevligt och man inte börjar skaka och svettas så fort man ska prata om pappa.

Nu pratar jag om honom som det naturligaste i världen.
Min döda pappa som var precis livs levande för några år sedan.
Sålänge jag pratar om honom så lever han ändå.

Knut vet att han har en morfar i himlen. -Han bor hos månen, brukar han säga.

Men hur man gör, hur man överlever och hur man går vidare har jag egentligen ingen aning om. Inget bra svar på.
Man bara gör. Ett andetag i taget.
Man orkar precis så mycket som man måste orka för att överleva.

Min pappa dog.
Men jag överlevde.
Det får man inte glömma bort.

Sara gick i min klass på gymnasiet. Har alltid gillat hennes utseende, så annorlunda och fint på nått vis.
Jag har tecknat henne flera gånger men nu var det alltså dags igen.
Såhär blev det:

Annars känner jag mig vårpepp idag. Har så himla mycket roligt inplanerat den här våren och sommaren och det gör det så mycket lättare att bara hoppa rakt in i grönskan.
Ibland kan jag få prestationsångest av sommar, men den här gången känner jag inte alls så.
Nu ser jag bara fram emot att ÄNTLIGEN få andas Ölandsluft igen, dessutom ihop med min bästa familj och Knuttes små ben i shorts och sandaler, jisses det gulligaste jag vet.
Jag räknar ner dagarna vill jag lova.