Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.
Hej på er!
Här kommer lite mer info om min liveteckning.
Den är alltså på tisdag, mellan 12.30-13.30 och ni tittar på panduros facebooksida, alltså här: https://www.facebook.com/pandurohobby.se/
Hoppas ni vill kika och lova att inte skratta åt min engelska!
Jag förstår lyxen i att vänta på ett barn jag vet kommer, till skillnad på att vänta på att bli gravid, för den biten är fasen olidlig.
Den varianten jag håller på med, att gå och vänta på att värkar ska sätta igång eller att vattnet ska gå är ju egentligen en ren lyx, men bortsett från det, FAN VAD TRÖTT JAG ÄR PÅ ATT VÄNTA!!!
Egentligen har jag ju inte ens kommit till mitt beräknade datum än (imorgon!!) men känns ändå som jag är på tio veckors övertid.
Speciellt kvällarna är värst, blir arg och frustrerad och gapar rakt ut om hur mycket jag hatar det här!
Den här veckan ska det bli 20 grader varmt här (!!!!) alltså perfekt för barnvagnspromenader. Men här ligger jag, som en strandad val med tom barnvagn.
Har hämtat hem lite pennor från jobbet så jag kan teckna lite hemma, men helst vill jag bara äta godis och tycka synd om mig själv, köpa kläder tills när magen är borta eller sova, sova och sova.
Dagens schema består av följande:
-Skjutsa Knut till dagis -check
-Gå och lägga mig igen -check
-Duscha
-Teckna färdigt en beställning i svartvitt
-Äta glass och lunch, i den ordningen
-Gå till barnmorskan och konstatera att jag fortfarande är gravid och hatar det
-Säkerligen göra ännu en hinnsvepning som inte kommer funka (är min 6:e isåfall)
-Gå hem och sova lite mer
Har börjat tycka att det är jobbigt att träffa sådana jag känner för alla säger samma sak: nämen, har inte du fått barn än?!
NEJ JAG HAR INTE FÅTT BARN SOM DU SER!
Så jag håller mig hemma och tröstäter glass.
Min vän, som är en mycket spirituell person har sett i stjärnorna att bebisen kommer idag. Jag hoppas så innerligt på det men än så länge känner jag inte minsta tecken på det.
Emil tror inatt och Knut tror på lördag.
Jag lägger mina pengar på runt jul nån gång. Om jag har tur….
Hej på er!
Förlåt min frånvaro men jag har slutat jobba och har således inte tillgång till min dator på samma sätt som tidigare.
Men jag lever och bebisen i magen lever också. På onsdag går jag in i vecka 40. Jag har alltså inte nått mitt beräknade förlossningsdatum än, ändå känns det som jag är på övertid. Speciellt med tanke på att Knut föddes i vecka 37.
Jag har varit på sammanlagt tre (fast egentligen 4) hinnsvepningar och den senaste gjorde jag nu imorse så nu hoppas jag verkligen att det här ska sätta igång.
Jag är verkligen SÄMST på att vänta!
Nu när jag inte bloggar så frekvent så finns jag desto mer på instagram, annaritar heter jag där (och annaritar_illustrations för att se teckningar)
Nu hoppas vi snart han kommer, ju snabbare han är här desto snabbare är jag tillbaka på banan igen.
Håll tummarna nu!
Jag har fått ett erbjudande som är så långt från min comfortzone man kan komma, nämligen att liveteckna och prata engelska samtidigt!
Teckningsbiten känner jag inga problem med, den kan jag.
Men att prata engelska!
Jag kan förvisso det också, men är så rädd att jag ska låta värmländsk, ni vet när det liksom hörs så väl att man är en svensk som försöker. Mitt uttal är inte det bästa men ordförrådet stort.
Hjälp.
Hade någon frågat mig det här för ett år sen hade jag sagt blankt nej på direkten, alternativt dött på fläcken. Men det här året har gjort något väldigt bra med mig.
Efter vår releasefest för Fislandet så hände något. Jag kände att jag trots allt kunde mycket mer än jag gav mig själv cred för. Att jag visst vågar prata i en mikrofon, trots att det står en massa kändisar på armlängds avstånd och lyssnar på vad jag säger.
Det jag säger spelar roll.
Sen åkte jag och Cissi till Barnmässan där jag tvingades prata på scenen vid flera tillfällen, sådant jag annars hatar.
Det hjälpte mitt självförtroende något enormt. Att känna att jag kunde mer än jag trott.
Så nu när de ringde och gav mig erbjudandet så sa jag ja. Bara sådär.
Jag är förvånad över mig själv och livrädd på samma gång.
Men tänker mest på känslan efteråt, när jag kommer känna att jag inte bara överlevde, utan faktiskt klarade det.
Den känslan är värd all ångest innan.
@annaileby_art
anna@annaileby.com