Så blev han då 11 månader, vår lilla solstickan!
Vad jädra fort det gick!

Det är hundra gånger roligare att ha en 11 månaders än en två månaders tycker jag.
Han är så mycket lättare nu när han kan gå och liksom visar lite mer vad han vill, än att försöka sig på en massa gissningar.
Han går alltså och har gjort det nu i en månad ungefär. Så gulligt när han struttar runt som en fyllegubbe, med konstanta blåmärken i pannan.

Hans bästa grej är mat och helst hade  han nog ätit konstant, fast vi försöker hålla ner lite på det. Nån måtta får det vara.
Han gillar att sova också, vilket uppskattas förstås, för även om det är kul med en elvamånaders bebis som kan gå, så är det också väldigt mycket att passa hela tiden!

Tänk va, snart fyller han ett år!

Jag och Emil är helt överens om att vi inte vill ha fler barn. Vi är så himla nöjda med de här två (tog ju långt tid för mig att ens vilja ha två) så nu är det liksom stängt och igenbommat i bebisfabriken.

Men då kommer den svåra frågan, vad ska man göra för att hålla det igenbommat så att säga?
Jag började äta p-piller redan som fjortonåring (för att jag ville ha större bröst, nästan lite gulligt nu i efterhand när jag opererat bort dom för att de var för stora)
Sen åt jag det tills jag var runt 25 år. Alltså sjukt länge!
Under den här perioden var jag oerhört deprimerad stundtals, hade självskadebeteende, mådde otroligt dåligt och var liksom aldrig riktigt glad.
Inte en enda gång under de perioden var det någon som ens kom på tanken att det kanske berodde på p-pillren?!
Sjukt!

I vilket fall som helst så slutade jag med dom och blev mig själv igen. Med allt vad det innebär.
Jag är ändå ingen munter person men iallafall en person med mycket mer toppar och dalar och inte bara ett konstant mörker som innan.
Jag mådde med andra ord hundra gånger bättre utan piller!

För att vara lite mer personlig så har jag och Emil i stort sett sagt ända sen vi träffades att ”blir det så blir det” men inte direkt siktat på att få barn….om man säger.
Men när vi bestämde oss för att försöka, så tog det sin lilla tid (först gick det snabbt, men det slutade i missfall och efter det tog det 7 månader att bli gravid igen)
När Knut var född satte jag in en hormonspiral i hopp om att bli av med min mens, som jag hört att man kunde bli.
Det slutade med att jag blödde konstant i tre månader och sen stod jag inte ut längre och tog ut den.
Så då var vi tillbaka till blir det så blir det stadiet igen, med en förhoppning om att det inte skulle ”bli”.

När Knut var fyra år bestämde vi oss för att det var dags för syskon. Samma visa igen, först gick det snabbt, missfall och sen sju månader senare var jag gravid med Stig.
På efterkontrollen satte jag in en kopparspiral för jag var bombsäker på att inga mer hormoner kommer in i denna arma kropp!
Sagt och gjort, kopparspiralen var på plats.
Den har jag nu haft i snart ett år och mina blödningar har gått från rikliga till rena blodbadet!
Jag blöder igenom allt och får sedan sån järnbrist att jag bli blek om nosen och orkar absolut ingenting veckan efter mens.
Så kan vi alltså inte ha det, så idag ska den ut.

Men då återstår problemet, hur gör vi nu för att hålla bebisfabriken stängd?
Jag vill inte ha hormoner i min kropp, i några som helst former.
Jag har gjort nog, jag har burit och fött två barn, kämpat mig igenom hemska graviditeter och mått skit, sen kämpat mig tillbaka till en kropp som känns min.
Så mitt jobb i den här familjen är faktiskt klart!
Nu ska den här kroppen vara min och den ska vara utan påverkan av hormoner, så jag får känna mig precis som mig själv, inte ledsnare, inte konstant blödande och inte känna mig påverkad av någonting.
Så då återstår alternativen att Emil knipsar eller att använda kondom, för nu är vi absolut inte längre i stadiet blir det så blir det.
Det får helt enkelt inte bli!

Så, vad har ni för erfarenheter? Hur har ni gjort?
Tycker ni att jag är orimlig som tycker att det är Emils tur nu?