Eftersom min hobby utvecklades till att bli mitt yrke, så är jag ganska känslomässigt involverad även i jobbfrågor.
Jag kan inte bara stänga av och gå hem klockan fem och sen inte tänka på jobb förrän morgonen efter. Det funkar inte så.
Eller jag funkar inte så, kanske jag ska säga.

Jag är exakt likadan privat som när det kommer till jobb, allt eller inget.
Så har jag alltid varit, med allt.
Jag har svårt att göra något när jag inte har lust och har jag inspiration glömmer jag bort att både äta och dricka och sömn känns som ett onödigt avbrott.
Men lika snabbt som ett teckningsflow kan komma, kan det störas och försvinna bort i veckor.
Jag gillar inte avbrott i det kreativa flödet. Det sätter käppar i hjulet för min tankeverksamhet.

Exakt på samma sätt är jag i min privatliv. Ska jag träna, så ska jag träna jättehårt och bli starkast i världen. Blir superinspirerad och byter ut all min kost, köper gymkort och tar i så jag spricker.
Sen håller jag på så i några veckor tills det gå över och jag återgår till att käka choklad i soffan all vaken tid.
Jag kan bli totaltaggad på att göra om hela huset, har tänkt ut hela processen, varit och köpt färg, ska precis börja, när Emil säger att jag kanske ska slipa först.
Då är motivationen som bortblåst och färgen förblir orörd och allt sug är borta.

Det här är både en stor fördel och en enorm nackdel.
Fördelen är att jag jobbar ensam och oftast inte blir störd eftersom jag får bestämma själv.
Nackdelen är när det kommer in flera och jag måste anpassa mig.
Som att klämma in en vattenballong i ett nyckelhål.

När min motivation eller inspiration försvinner, måste jag börja om på ruta ett. Försöka bygga upp det igen, samla kraft, ny inspiration, hitta tillbaka till det där stadiet i hjärnan när det liksom bara kokar av lust.
Det är det svåra, omställningsprocessen. Den är oerhört tålamodskrävande och det krävs massor med tid.
Det är under de här perioderna jag ofta känner mig utbränd, orkeslös och helst bara vill ligga och sova.

Det är inte enkelt att förklara hur det fungerar i hjärnan på en sådan som mig.
Att det faktiskt ingår i min arbetstid att samla inspiration och lust.
Att jag har avsatt tid bara för att sitta och stirra rakt fram i tomma intet.

Att vara så känslomässigt involverad i mitt jobb, är både en last och ett otroligt privilegium.
Men ibland måste jag bara få gå ifrån ateljén, låsa om mig och lägga mig med huvudet under täcket och grina i en timme eller två, över att jag är så himla uttorkad av kreativitet.
Man kanske kan beskriva mig som en blomma som växer fort som tusan, så hur mycket man än vattnar så är det snustorrt nästa dag för blomman bara suger upp allt vatten bums, växer och blir starkare, men det gäller att inte glömma bort att fylla på med mer vatten.
Annars vissnar man helt.