I fredags åkte vi äntligen upp till Karlstad. Jag har haft Värmlands-abstinens i flera månader så det var väldigt välbehövligt.
På lördagen började jag med en promenad in till stan. Från mammas nya lägenhet så går man längs Klarälven, så himla fint!

Åh Karlstad, hur kan man INTE vilja bo här?! Älskar förövrigt konstverket med den kringelikrokiga mittlinjen!

Kolla, Klarälven är nästan lite lik Rhen i Basel!

Såhär såg det ut i somras på vår semester i Basel, same same but different:

I Karlstad var det Pridefestival!

När jag strosat färdigt åkte jag hem och åt kräftor med mamma och Emil laddade med pasta….

…för han och Knutte skulle nämligen köra cykellopp på söndagen! Knuts första lopp, Labanloppet!

Det var två startande när barnloppet drog igång, Knut och en annan kille, som också hette Knut fast han var betydligt äldre. DubbelKnut (förlåt, jag var tvungen)

Knutte var en mycket stolt tvåa som klarade loppet galant trots springcykel och sju år yngre än sin motståndare!

Efteråt blev det kramkalas med mormor, medan vi väntade på att Emil skulle starta.

PUSS!

På kvällen var det dags att åka tillbaka till Småland, mycket motvilligt. Det kändes som jag körde åt fel håll hela vägen.

I helgen var jag i Karlstad och drabbades av akut hemlängtan.
Jag saknar vattnet, luften, närheten till allt, känslan av att det är en stad där det satsas lite, nya restauranger och nya människor, att det finns en puls men ändå inte blir stort och anonymt.
Jag saknar att jag hittar överallt, att jag vet var de flesta vägar leder, att man kan promenera längst Klarälven, kaffelukten, det hemtrevliga i dialekten, affärerna, de bekanta ansiktena men allra mest så saknar jag min mamma.
Närheten till min mamma.
I åtta år har jag haft över trettio mil till henne och nu har det verkligen börjat kännas.
Jag saknar henne.
Det känns som jag slösar bort år, värdefull tid som inte går att ta igen.
Jag vet att allt plötsligt kan ändras.

Emil gillar också Karlstad.
Kanske, kanske kan jag få med honom på en flytt när Knut ska börja skolan?
Jag bara vet redan nu, känslan jag skulle ha i magen av att ta med hela flyttlasset och min familj upp till Värmland.
Känslan av att komma hem.
Äntligen hem.

Det är min tur nu.

• När han kom hem från jobbet, såg mig och mamma sitta i soffan och sa – Hej tjejer
• Att han ibland fick ett ryck och skulle ringa mig, eftersom jag oftast pratat med mamma i telefon. Sen när han väl ringde så insåg han att han egentligen inte ville nått och måste avsluta ganska snabbt efter att han frågat vad man gör och hur man mår. Så gulligt ändå.

• När man fått ett viktigt mail, eller ett roligt jobb och den första man vill ringa till är honom för man vet att han skulle bli så stolt.
• När man gick förbi soffan och drog handen över hans hår, bara för att ta lite i honom. Han var alltid liksom lite sticksig, fet och varm, med mjukt hår som lockade sig bakom öronen.

• Hans sås. Finns ingen som gör så god sås som min pappa. Det kommer aldrig bli detsamma som då. Kommer ni ihåg det här inlägget förresten, om hur han hälsade på när jag försökte göra sås.
• Hans bil. Eller snarare att åka med honom i hans bil. Han skulle alltid gasa så mycket det bara gick, så man trycktes in i sätet.

• Hur han hämtade mig. Min pappa har hämtat och lämnat mig överallt, så länge jag kan minnas. Man kunde ringa när som helst, missa bussen, vilja åka hem mitt i natten, alltid svarade han bara: jag kommer.

• Hans okonstlade, ofantliga, supermallighet över mig. Han kom på alla konstutställningar, skrev ut mina teckningar och hängde vid sitt skrivbord på jobbet, hejade och stöttade och älskade allt jag gjorde. Jämt och väldigt villkorslöst. Han var mitt allra största fan.
• Hans lukt på sommaren, när man åt mat på verandan. Han luktade varmt, svettigt och väldigt somrigt. Grill som alltid blev lite svart och nypotatis med smörklick. Och lukten från sommarpappan.
• GT under björken. Det här är så pappa för mig. Att sitta under björken, i hammocken med mamma och sen kommer pappa ut med GT på en vinglig bricka, med citronskiva i glasen som det står 2000 i botten på. Sen skrattar vi så gungan hoppar när han berättar om sina gamla kompisar från när han var ung.

Idag ska jag åka hem till Karlstad för första gången på evigheter (var där i nån timme på väg hem från Sälen men det räknas knappt)
Som jag längtat!
Värmland är alltid, alltid hem för mig, oavsett hur länge jag bott borta.

Det luktar hemma (just i Karlstad luktar det oftast Löfbergs lila kaffe, bästa lukten!), gatorna känns merbekanta, ljuset annorlunda och luften lättare. Går inte att beskriva riktigt.
Men det är något visst med att få komma hem.

Min bästa känsla är när man kommer med bilen, strax innan Gullspång och åker förbi den stora, handmålade skylten som sitter på en lada, där det står ”Välkommen till Värmland”.
Då vet man att man är hemma!

Det här besöket hoppas jag att jag ska hinna med:
* Plocka svamp i min skog, dvs där min mormor hade stuga när jag var liten. Det går inte att plocka svamp i någon annans skog än sin egen, där man hittar och vet alla de bästa trattkantarellställena
* Gå en lång promenad från mammas nya lägenhet in till stan, med Klarälven precis bredvid
* Åka till Gengåvan. Min bästa second-hand affär, alla kategorier!
* Heja på Emil när han cyklar mountainbikelopp
* Krama orimligt mycket på min mamma. Den bästa mamman som finns!
* Andas in så mycket Värmland jag bara kan, så det ska räcka hela hösten!