Jisses, redan teckning nummer nio, här går det undan! Fast det gör det alltid när jag väl blir inspirerad, då går det med en jäkla fart och jag glömmer bort både tid och mat och annat livsnödvändigt. Hade kunnat sitta dygnet runt om jag inte hade haft barn och man som vill ha min uppmärksamhet.
Det här porträttet gjorde jag igår, på Too-Ticki. Dock vet jag inte riktigt om jag gillar det. Tänker mig henne som lite tuffare och inte så snäll som den här ser ut. Fast man kan ju vara tuff och se snäll ut med för den delen.
Too-Ticki fanns på riktigt och hette i verkligheten Tuulikki Pietilä.
Så för att teckna henne som en verklig person så hade jag ju bara kunnat kolla upp hur hon såg ut, men det var ju inte riktigt det som var meningen. Såhär tänker jag att hon ser ut.
Fast lite tuffare då.

Såhär ser hon ut enligt böckerna:

TACK för alla supersmarta tips angående tågluffen. Jag fick lite panik i natt och började googla flygbiljetter så vi får väl se hur detta slutar. Jag gillar verkligen inte att inte veta saker säkert, då får jag lite småpanik. Vill ha en ordentlig plan, att ta det som det kommer är verkligen inte min melodi.

Nu åter till Mumintrollen, har ni tröttnat än?
Hoppas inte för jag har inte tröttnat än på länge och det finns måååånga kvar att teckna!
Dags för teckning nummer åtta, nämligen Ninni från berättelsen ”Det osynliga barnet”. Har ni inte läst den måste ni göra det. Så finurlig, lite sorgsen och fin. Som alla Toves berättelser med andra ord.
(min favorit, alla kategorier, är från ”Pappan och havet” när Muminmamman målar en rosenträdgård på väggen som hon sen försvinner in igenom. Åh. Så fin beskrivning av hemlängtan och att ”gå in i väggen”)

Det här porträttet var såklart lite klurigt eftersom hon som sagt är osynlig i boken. Men det är ju detta som är det roliga med dessa porträtt, att jag måste tänka till lite och klura på hur jag ska få till min variant av det.
Såhär ser originalet ut. Överst på min önskelista är ett riktigt Muminoriginal av Tove Jansson, men de är hutlöst dyra! Ganska givet ioförsig….

Det här var ett av de porträtt jag såg fram emot mest att göra, nämligen Hemulen!
Det är så roligt det här för man får göra både manliga och kvinnliga karaktärer, gamla och unga, fula och fina, ja allt ryms i Mumindalen tydligen!

Här är original-Hemulen, fast det här är den japanska varianten.

Och här är Tove Janssons Hemul, den finaste såklart!