Roligt att så många kände igen sig i tidigare inlägg, introverts unite!

Någon önskade att jag skulle skriva mer om detta och SÅKLART vill jag det, det här är mitt favoritämne!
Jag kan inte berätta om hur det är för alla, men såhär fungerar jag i alla fall.
Det var först efter att min pappa dog som jag först insåg att jag inte är lika utåtriktad som andra. Eller det visste jag väl hela tiden, men att det var då jag fick ett ord på det.
Det var min dåvarande psykolog som lärde mig det. Introvert.
Sen dess läste jag allt jag kunde hitta på ämnet och det kändes som att jag äntligen hittade hem i mig själv. Insåg att det inte bara är en grej utan något man föds till.

Att vara introvert i mitt fall innebär ungefär det här:

• Jag orkar bara ha en planerad aktivitet varje helg. Har jag träffat folk på fredagen tex så måste jag vara själv på lördag och söndag för att vila upp mig.
• Jag tycker att det är jättejobbigt att gå på en stor fest där jag inte känner alla, typ en nyårsfest. Då ligger jag vaken flera nätter innan och tänker ut alla möjliga scenarion. Sen när jag väl går dit brukar jag tycka att det är väldigt roligt dock.
• Om jag är på fest och vill gå hem, så vill jag gå hem NU och inte om en stund. Jag får typ panik och måste gå gå gå så fort jag bara kan. Min socialaenergi tar liksom attackslut kan man säga.
• Jag låtsas ofta som jag inte ser folk, även sådana jag känner. För att jag helt enkelt inte orkar prata alla gånger. Detta har inget att göra med om jag gillar personen i fråga eller inte.
• Jag screenar när det ringer och svarar inte alltid trots att jag har mobilen den i handen.
• Mitt värsta scenario är att åka på typ midsommarfirande och alla ska bo i samma stuga. Det ger mig dödsångest. På riktigt. Att inte kunna fly därifrån.
• Jag är inte blyg, vilket tillbakadragen och tystlåten och osocial ofta kan misstolkas som.
• Jag skriver mycket hellre än jag pratar. Därav bloggandet. Jag är också ett stort fan av sms.
• Jag väljer ut vissa personer, efter mycket noga övervägande, som jag sen anförtror mig åt. Vill helst bara umgås med sådana personer och har svårt att hänga med sådana jag inte klickar med direkt. Vestis är en av de jag valt ut. Är evigt tacksam över att ha henne.
• Min mamma är likadan som jag och när vi umgås sitter vi i varsitt hörn av soffan och spelar candycrush och ändå så tycker jag att vi är supersociala med varann, trots att vi inte säger nått.
• Jag avskyr att lyssna på radio, de bara tjatar i munnen på varann. Vill heller inte lyssna på musik när jag kommer hem från jobbet. Jag gillar tyst.
• I små grupper där jag känner alla väl, så är jag väldigt pratig och framåt.
• Att behöva prata inför folk på en scen gör mig kallsvettig bara av tanken.

Det finns även något som kallas HSP-personlighet som många introverta är. Man är så kallad skörstark.
Det gäller inte mig. Läste en bok om det men kände inte igen mig alls.

Ja det var lite mer om ämnet, om ni undrar nått så kan ni ju fråga.

Här är fler inlägg jag skrivit om detta:
http://annaritar.com/anna-och-psykologen/
http://annaritar.com/anna-om-att-inte-halsa/
http://annaritar.com/annas-val/
http://annaritar.com/anna-om-sig-sjalv/

Fick en kommentar på bloggen från en av mina grannar, att jag är otrevlig som inte hälsar.
Känner att jag måste förklara detta lite.

För det första, jag kan absolut förstå att jag framstår som otrevlig när jag inte hälsar. Emil gnäller ofta på mig för det.
Men att vara en introvert person i ett samhälle som så uppenbart är mycket mer extrovert, är inte alltid så himla lätt.
För andra är ett hej en enkel hälsningsgrej, en trevlighetssak. Lätt som en plätt.
För mig är det mycket större. Det är en invit till ett samtal som jag kanske inte vill ha.

Jag är så otroligt mån om mitt privatliv (kan verka konstigt med tanke på att jag har en blogg med tusentals läsare) men ibland vill jag bara inte finnas till för andra än mig själv.
Jag vill inte synas, inte märkas. Vill bara gå obemärkt förbi.
Då kan jag låta bli att hälsa.
Inte för att jag är dryg eller otrevlig, men det är bara ett större hinder för mig att skrika hej till någon jag inte känner än det är för de flesta andra.

Jag vet att jag framstår som konstig och framförallt udda om man även träffat Emil eftersom han är på absolut motsatta sidan av skalan. Han älskar att heja och småprata medans jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag tvingas småprata.
Återigen vill jag nämna boken ”Introvert, den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Lätt den bästa bok jag läst.
Den handlar om skillnader mellan introverta och extroverta. Hur olika vi uppfattar situationer.

För en extrovert person anses det jätteotrevlig att inte hälsa och för en introvert är det ett skönt sätt att slippa prata med varann.
Vi funkar helt enkelt helt olika.

Introverta upplevs ofta som enstöringar och otrevliga kufar som helst vill sitta inne och inte prata med någon.
Det stämmer nog ganska väl också, men vi är samtidigt väldigt kreativa och påhittiga när vi bara får utrymme.
När vi är i sammanahng där vi känner oss hemma så är vi precis som vem som helst. Min storebror säger tex att jag är den mest extroverta introverta han mött för att jag pratar så mycket.
Men det är ju i mitt eget trygga hem och mitt eget sammanhang.
Det är enorm skillnad.
Min kompis, som är extrovert läste den här boken och sa att hon tänkte på mig hela tiden, att alla situationer stämmer in på mig och att hon efter att ha läst boken, förstår sig bättre på ”oss på andra sidan”.

Så ursäkta om jag upplevs som otrevlig och dryg när jag inte hälsar alla gånger. Jag hälsar när vi får ögonkontakt och är hyffsat nära. Men jag kommer aldrig bli den personen som skriker hej åt någon som inte sett mig eller om jag inte måste.

För vi är olika.