Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Stig, 6 Månader!

Nu har han hunnit bli ett halvår, min älskade lilla kille!
Det är en sådan fröjd att han kommit till vår familj, han tillför så mycket fint!
Han är glad precis hela tiden, skiner alltid upp när man får ögonkontakt med honom och sitter mest och jollrar och dregglar.

Han gillar mamma och pappa och har varit minst sagt skeptisk mot alla andra och har inte velat bli buren eller hållen av andra innan han fått vänja sig en stund. Så han är inget barn som vi lämnar bort för barnvaktning än på en stund. Knut var aldrig sådan utan var glad och nöjd hos alla.
Stig börjar bli bättre på den fronten nu iallafall, så vi hoppas det går åt rätt håll.

Han sover fortfarande hela nätterna, från 19-06.00 utan att äta. Sen äter han och somnar om.
Han är med andra ord en riktig sovgris.
Nu har vi bytt ut hans fina korg mot en spjälsäng och då sover han om möjligt ÄNNU bättre, när han har lite mer plats att vifta på.

Jag ser fram emot en lång sommar och har en målbild av att han sitter där på en fil på stranden och gnager på en spade eller nått.
Ljuvliga lilla person, vilken tur att vi fick dig!

Annas Nya Frisyr!

Jag har fått ett infall. Får sådana rätt ofta som ni vet.
Andra människor tänker över stora beslut i veckor. Jag jobbar inte så. Hoppar innan jag hinner tänka efter. Mycket roligare.

Sååå, det började med att mitt hår började trilla av efter graviditeten. Alltså verkligen, hundratals hårstrån varje dag, hår överallt.
Jag har ganska tunt hår från början så det finns inte jättemycket att ta av så att säga.
Jag är inte så ”skitnödig” när det kommer till hår. Hellre snyggt kort än fult långt.
Tycker alldeles för många människor klamrar fast sig vid sitt långa hår fast det ser bedrövligt ut, bara för någon invand bild om att det är kvinnligt med långt hår.
Tycker nog snarare det är ännu kvinnligare med kort.
Som sagt, hellre snyggt kort än fult långt.

Fick en fråga på instagram om att kort hår kräver med styling och hur man ska hinna med det med barn. Smidigare att kunna slänga upp håret i knut.
Alldeles riktigt, det är smidigare att ha håret i knut.
Men jag tänker inte bli en mamma som inte ens har 15 minuter för mig själv på morgonen. Jag vill kunna sminka mig, ha en frisyr jag gillar och klä på mig vad jag vill även om jag har två barn.
Barn ska inte få begränsa mig till någon som bara finns till för andra, så att jag tappar allt som känns som jag.
Knut klarar sig ypperligt framför barnprogrammet på morgonen och Stig är nöjd och glad i sin gåbil eller i sitt babygym en stund.
Jag kommer med andra ord aldrig välja en frisyr för att det är ”smidigt”.

Sååå, nu klipper jag av det igen. Chop chop!
Såhär har det sett ut tidigare gånger då jag klippt av det:

Min Påsk!

Jag har haft en så himla fin och evinnerligt lång påsk. Vilket väder, här har det varit runt 17-19 grader varje dag och Knut har sprungit ut och in, barfota och lekt med alla grannbarnen. Älskar att bo i ett villaområde den här tiden på året!


Jag fick tillfälle att inviga min fantastiska Rodebjerklänning som jag fick av Emil i födelsedagspresent. Den hade jag på mig när vi var på släktkalas. Våra släktkalas är så roliga, det spelas dragspel, alla äter för mycket och sen springer det runt en himla massa ungar överallt och jag blev alldeles nostalgisk över att jag nyss var det där barnet och nu är den vuxna på festen. Fint ändå, hur allting hänger ihop och tiden går.


På påskafton var vi hemma hos våra kompisar Tobbe och Matilda. De hade fixat äggjakt, vilken succé!
Vi måste prata om det här med påskbrev förresten, att det tydligen är ett värmländskt fenomen! Var HELT övertygad om att alla gjorde det! Man tecknar alltså påskbrevi veckor innan påsk, viker ihop på ett speciellt sätt så det blir en trekant, sen lägger man allihop i en korg (man kan alltså köpa färdiga påskbrev i butikerna i Karlstad, som är som målarbokssidor fast med påsktema) Sen klär man ut sig till påskkärring, plingar på hos grannarna, lämnar över ett påskbrev och får godis som tack.
Här går man tydligen bara runt utan brev, inte alls samma sak ju!! Blir besviken på alla andra landskap som inte levererar rätt sorts påsk…..


Sommarhäng på altanen (notera gulliga Stig i mitten)


Vi dukade upp en himla massa tapasmat. Alltså MUMS! Det här är livets mat tycker jag!


Stig nöjde sig med att äta kattsvans.


Jag invigde den här klänningen/tunikan från H&M´s gamla Garden collektion de hade för flera år sen. Letade som en tok efter den och hittade till slut på tradera. Fast nu vet jag inte vad jag tycker om den. Den är så väldigt färgglad. Fast kanske till bruna ben på stranden sen senare i sommar?

Thomas var med. Tycker så mycket om honom.


Vestis lånade min kamera under kvällen, hade ställt om till film och filmade en massa omedvetet. Det blev en så himla fin film, men tyvärr för stor för att kunna lägga upp här. Tusan!

 

Budget Drömmar!

Jag är uppväxt i ett hem där pengar aldrig direkt växt på träd.
Aldrig så det märktes, vi hade så vi klarade oss, men när jag gick i högstadiet så var jag inte den tjejen med rätt märken på allting. Jag hade min pappas gamla championtröjor på mig fast de var i storlek medium och jag en xxxs. Men det var iallafall märke.
Minns så väl när jag fick ett par hett eftertraktade Fila-skor. De kostade 799 kronor, minns det så himla väl. Mamma och pappa diskuterade länge, jag hörde hur de pratade och dividerade och till slut sa de ja.
Jag bar de där skorna som om de vore av guld!
Eller gången då jag fick Filippa K-jeans. Jag hade suktat i månader efter de där jeansen, men vi hade inte råd. Sen var det rea på MQ och jag och pappa köade utanför när det skulle öppna, så jag äntligen skulle få de där jeansen.
Jag hade på mig dom varje dag tills de till slut trillade i bitar. Svarta var dom, utan bakfickor förstås och med FK på silverknappen.
Det finaste jag sett.

Nu när jag är vuxen och har valt ett yrke som inte precis ger mig oändligt med pengar nu heller, så har jag lärt mig att leva därefter (med vissa kaftan-utsvävningar då och då)
Jag drömmer helt enkelt om saker närmare min prisklass (även om de också är ganska ouppnåeliga just nu, men det hör ju till drömmandet)
Jag prioriterar aldrig lyxig mat. Att äta på restaurang och gå ut på fina ställen känns totalt bortkastat för min del. Det är inte där jag vill lägga de pengar jag har. Förr eller senare blir det ju bara bajs ändå tänker jag alltid när jag får in notan.
Jag vill ha bestående grejer. Prylar och saker. Sånt jag kan känna på.

När jag i smyg drömmer om en sommarstuga på Öland.
Då drömmer jag om en sned liten stuga där tavlorna alltid hänger snett, där porslinet är udda och möblerna loppisfyndade. Mulltoa och tapeter som lossnat vid golvlisten.
Det är så jag ser sommarstugor och drömtorp i mitt huvud.
Det är ju det som ÄR en sommarstuga!


Ett modernt hus med trendig soffa och svensk tenn ljusstakar är inte min bild av sommaridyll.
Det ska kännas lättare, mer frigörande och enklare att vara i sitt sommarhus.
Inte någon välpolerad villa vid havet.
Men jag antar att alla drömmer om olika och att jag aldrig ens gett mig på tanken om att drömma om miljonhus på Gotland, för jag vet att det aldrig kommer att bli möjligt.
Och i ärlighetens namn tror jag inte jag hade drömt om det även om jag hade haft råd.

Tänker jag på husbil tänker jag genast på ”ägget” med gammal inrökta dynor jag får klä om, stearinljus och ett golv som gungar.
För det är det som känns mest semester för mig.
Och det som känns mest rimligt för min budget.

När vi letade hus fanns det inte på kartan att köpa ett nybyggt hus eller en tomt och bygga något eget på.
Jag vill inte ha nytt, ogått trä.
Det ska knarra lite, kännas att någon varit där innan. Liksom vara lite ingått.
Kanske är det för att jag älskar loppisar så mycket, för att jag gillar gamla grejer, andra historia och att fynda.
Att bygga ett nytt hus kommer aldrig bli ett fynd.

Sen den bästa delen av allt. Som gäller oavsett vad det är jag än drömmer om, är ju känslan av att få putsa upp något slitet.
Att hitta en sten och sen få fram en diamant.


När jag var i Karlstad i julas gick jag en promenad och hittade den mest fallfärdiga huset jag sett och föll som en fura.
Kunde inte sluta tänka på det och när jag hälsade på mamma i vintras var jag tvungen att gå dit igen.
Det ser bedrövligt ut. Man hade behövt göra om allt, byta panel, byta tak, gör om all el och antagligen alla ledningar och vattnet med.
Men känslan finns där.
Nått med det huset talade till mig och jag kan absolut inte sätta fingret på vad.

En känsla jag aldrig fått av någonting nytt, förutom möjligtvis av de där Filippa K jeansen då…..

dont like to talk?

You and me both.

Stalk me on insta instead.

deal?