Jag lever. Så ni vet.
Men jag var nog lite naiv när jag trodde att jag skulle få en heeeel massa gjort när Knut sover. Han sover förvisso ganska mycket, men då är ofta jag själv så trött/hungrig/i behov av en dusch/sällskapssjuk att jag inte hinner varken teckna eller blogga.
Emil har inte börjat vara ledig än utan börjar med det först nästa vecka, så till dess har jag händerna fulla med världens gulligaste unge! Då känns det faktiskt helt okej att bloggen hamnar lite i skymundan.

Den här veckan är min mamma här så vi passar på att pussa allt vi kan på Knut, som börjar bli mer och mer vaken och tittar storögt på allt vi gör, vi går långa promenader och såklart har vi firat att jag fyllt 30!
Det blev en lugn men väldigt fin tillställning.
Det började med att Emil tog med sig Knut på lång morgonpromenad så jag fick sovmorgon. När jag vaknade hade han dukat upp finfrukost med allt gott man kan tänka sig och mitt på bordet stod det rosa tulpaner.
Jag älskar tulpaner, de gnisslar så trevligt!
Sen kom Vestis förbi och åt frukost med oss, hon hade med sig världens finaste klänning i bästa färgkombinationen rosa och orange, en flaska vin som vi ska dricka ihop i solen så småningom och en tändsticksask från Svenskt Tenn.
Av Emil fick jag biljetter till Trollkarlen från Oz med glada Hudikteatern! Åh hurra, som jag velat se den!
Senare fick jag även en rosa moccamaster från Emil, så nu har vi druckit så mycket kaffe att jag varit helt speedad på kvällarna.

På eftermiddagen dök min mamma upp med en hel hög med presenter till både mig och Knut och på kvällen kom hela tjocka släkten och firade mig.
Mina kompisar kom förbi med världens största och finaste bukett med rosa och oranga rosor!
Kändes precis lagom för en nybliven, lite trött 30-årig mamma.
Den stora 30-års festen får komma lite senare i sommar sen, när alla vänner kan komma och dricka öl på vår gigantiska altan!

Jag hoppas ni har förståelse för att bloggen just nu hamnar i andra hand. Först kommer Knut såklart.
Världens finaste lilla Knut!

Imorgon fyller jag 30 år.

Det är början på något nytt och slutet på något annat.
Min bästa tid i livet har utan tvekan varit under mina senaste tio år.
Jag hittade mig själv, någonstans runt tjugofemårsåldern, då slutade jag vara ängslig över vad folk skulle tycka och tänka och jag landade i att såhär är jag och det är faktiskt helt okej.
Efter den insikten har mitt liv blivit betydligt enklare och jag har blivit mer trygg.

När jag var tjugo bodde jag i Södertälje, hade skitiga fönster så det alltid såg ut som det var dimmigt utanför och ett kök som alltid kändes klibbigt. Jag gick på konstskola och visste inte riktigt om jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag kände mig för ung för Stockholm, för liten för kritiken och för oerfaren för att klara mig själv.

Några år senare bodde jag i ett torn med tre våningar. Som ett eget litet muminhus och man såg havet från fönstret och de kala bergen åt det andra hållet. Jag hade en ateljé med altan mot havet som jag var i dygnet runt. Där inne låste jag dörren, drack vin, målade och grät över mitt trasiga hjärta.
När jag flyttade från havet och saltvattnet och tornet ett år senare var jag så trött på det att jag aldrig ville se det mer.
Nu kan jag sakna det ibland.
Det ensamma och tysta muminhuset, snålblåsten och de söndertrampade snäckskalen.

Nu är jag vuxen. Jag har körkort och en bil med automatväxel. Jag har eget hus och en brevlåda med mitt namn. Jag har en man och en son med samma efternamn som jag.
Imorgon fyller jag 30.
Det känns inte mer än rätt.