Såg att Emily gjort en tillbaka blick på sin blogg och tyvärr har jag inte haft min riktigt så länge, startade min blogg 14 april 2008, det är ju ganska längesen det också!
Däremot hade jag Bilddagboken så där har jag rotat lite för att hitta gamla bilder.
Vi kikar:

Det här var 2007. Jag hade precis fått min första helt egna lägenhet som jag inte delade med någon. Dessutom låg den på bästa stället i Karlstad. Jag hade så himla roligt det där året jag bodde där (det var en studentlägenhet så jag fick bara ha den så länge jag gick på universitetet)
Nästan varje dag hängde jag med min nyfunna bästis Johan, han lagade mat åt mig och så spelade vi Tekken på hans playstation och minst tre dagar i veckan gick vi ut och dansade ihop. Vi hade till och med övat in olika danser ihop man kunde göra på dansstången. Johan var fantastisk på att dansa och jag va värdelös, så vi var en utmärkt kombo och så roligt som vi hade ihop har jag nog aldrig haft ute sen dess.

2008 startade jag min första blogg, på blogspot. Inte visste jag då att den skulle bli så stor, att det senare skulle bli mitt heltidsjobb och inte hade jag en susning om hur mycket roligt jag skulle få vara med om tack vare den bloggen!
Det var Amanda Berg och Underbara Clara som länkade bloggen i början, som gjorde att besökantalet sköt i höjden. Minns även dagen då Elin Kling länkade bloggen, då hade jag 30 000 besök på en dag!
Teckningen ovan är en av de första jag la ut på bloggen och också den bilden jag har tatuerat på vänsterarmen, som en tribute till min älskade blogg och allt den gett mig.

Vid det här laget, 2009 hade jag ock Emil varit ihop i ett år. Minns att ungefär här, vid nyår 2009-2010 hade vi något av en kris och jag visste inte om vi skulle vara ihop eller låta bli. Vilken HIMLA tur att vi valde att fortsätta vara vi!!
Jag hade långt mörkbrunt löshår som alltid trasslade ihop sig och jag gick på en textilutbildning i Värnamo och hade det ganska kämpigt med att försöka reda ut vad jag egentligen ville göra med mitt liv.

2010 var ett betydligt bättre år. Jag bestämde mig för att bli tatuerare och skaffade för första gången mina egna vänner i Värnamo, inte bara sådana jag fått via Emil. Kändes som jag hade hamnat helt rätt i den där tatueringsstudion och färgade håret mer och mer orange för varje dag.
Skaffade sidecut och fler och fler tatueringar. Sen kom jag på att jag nog tyckte bättre om tatueringsfolket än jag faktiskt tyckte om att tatuera. Så jag slutade, började som inredare på Mio men när jag inte fick fortsätta där, tog jag steget att helhjärtat satsa på mig själv. 2010 var året jag blev frilans på heltid och det var det bästa beslut jag någonsin tagit!
Det här var ett himla bra år, vi bodde i huset i stan, på våningen under bodde våra bästa kompisar och i huset bredvid ännu fler kompisar. Vi hade alltid öppet hus och gick mellan lägenheterna hela tiden, som ett enda stort kollektiv. Här trivdes jag verkligen med att bo i Värnamo och det kändes som hela den sommaren var en enda lång grillfest.

2011 stod jag på egna vingliga frilansben och tyckte varje månad då jag inte behövde ta ett riktigt jobb, var en seger. Jag åkte till Karlstad och fotades av Erika och det var våren då Emil gick ner på ett knä och friade!

2012 är mitt livs bästa och sämsta år på samma gång. Det ä råret då jag och Emil gifte oss, den bästa dagen i mitt liv. Det är året vi åkte på bröllopsresa, blev gravida och var så hiiiiimla lyckliga.
Men samtidigt är det året då pappa blev sjuk, då jag fick missfall och då hela världen rasade ihop som ett korthus.

Nu är det 2013. Året som mest gått i en dimma. Det började med att pappa dog och sen gick jag som i trans i månader.
Men det är också året vi blev gravida igen, jag bytte kontor och flyttade in på en reklambyrå och jobbade med en massa roliga uppdrag.
Nu är snart även detta året förbi och jag är säker på att 2014 blir ett toppenår. Efter regn kommer solsken, är det inte så?
2014 är året vi blir föräldrar, det är ju faktiskt skitstort!

När jag sitter här och skriver det här, känner jag små små fötter sparka på insidan.
Små fötter som aldrig gått i gräs eller på vassa grusgångar.
Små fötter som tillhör en lite person som jag inte vet någonting om. Som jag inte vet hur den känns, hur den ser ut när den vaknar eller hur dens skratt kommer låta.
Tänk att det ligger en liten mini människa där inne i mörkret och värmen och vrider och vänder på sig. En liten minimänniska som aldrig har andats, sett sin mamma och aldrig blivit pussad godnatt.
Helt ovetande ligger den lilla personen därinne och väntar, ovetande om hur det känns att gå på disco och se killen man är kär i kyssa någon annan, hur det känns att få ett hemligt kärleksbrev i sitt skåp eller hur det känns att sätta saft i halsen.

Jag ska krama den lilla, pussa och säga att den är världens finaste lilla person, säga att när man ramlar och slår sig så är det bara att borsta av sig, blåsa lite och sen på´t igen, som min pappa lärde mig.
Min älskade ofödda lilla älskling, som jag ska älska dig sen när du är här!
Att inte kunna föreställa sig hur du ser ut, hur det kommer bli och hur jag vet att jag sen kommer undra hur jag någonsin kunde leva utan dig sen när du väl är här.
Med rynkiga fingrar och små ärt-tår och tjocka kycklinglår.

Jag vet att jag kommer bli vansinnig och fullständigt tappa kontrollen när du vägrar hålla klaffen på natten, när du cyklar rakt ut i gatan eller kastar grus på folk.
Men ändå, innerst inne, älskade lilla unge, kommer jag vara så innerligt tacksam att det var just du som kom till oss.
Det vet jag redan nu, när man känner dina små osynliga fötter sparka mig från insidan.
Lilla ofödda älskling.