@annaileby_art
anna@annaileby.comAnnas Körkort!
Ja men hur gick det med körkortet då?
Jo, körningen gick bra. Tyckte det var riktigt roligt och hade den bästa körskolläraren ever! Vi hade hur roligt som helst, älskar när man kan säga vad man vill och den andra fattar och spinner vidare.
Sen var det teoriprov och jag hade feber och låg på badrumsgolvet hemma hos mamma för att försöka svalka ner mig, ringde till Emil och grät över att jag var så sjuk när det var en så viktig dag, sen fick min mamma komma hem från jobbet och skjutsa mig till teoriprovet.´för det var så hiskeligt synd om mig.
Provet gick bra, även om min dator hängde sig TVÅ gånger så jag inte kunde komma vidare till nästa fråga! Hann få panik och bli genomsvettig och när jag väl klickade på ”rätta prov” hade jag bara en minut kvar!
Men jag klarade det med god marginal och var mäkta stolt vill jag lova.
Sen kom uppkörningen.
Började med 45 minuters uppvärmning med en ny kille jag aldrig kört med förut och dessutom ny bil. Han sa att om du kör såhär så är det inga problem att bli godkänd.
Toppen tänkte jag, sen satte sig tanten från trafikverket i bilen och jag kände på en gång att nej, det här var ingen typ som förstår sig på mig.
Det gjorde hon inte heller.
Precis allting gick fel, folk gick ut rakt i gatan, stod med varningsblinkers parkerade vid rödljuset och rullatorer och cyklar överallt. Sagt och gjort, jag körde som en kratta och blev på helt rätta grunder icke godkänd.
Gick hem och grinade och åt kräftor med mamma.
Mormor tröstade mig och sa att det nog var för att jag var så söt och att trafikverket tanten blivit avundsjuk. Haha, har svårt att tro att det berodde å det, men det var en fin tanke.
Ringde trafikverket redan när jag kom hem från provet för att kunna boka en ny tid för uppkörning, fast i Värnamo denna gång. Ingen tid förrän 7 november, en HEL MÅNAD!
Men det var väl bara att finna sig i det och ta den tiden då. Men sen ringde jag dagen efter och skulle ändra till trafikverkets bil istället för körskolans bil och då säger den ljuvliga människan på trafikverket att de fått en avbokning i Värnamo och har tid redan nu på torsdag (alltså idag)
TAGET, jublade jag!
Sen åkte jag hem och övningskörde som en tok med Emil, som stod på trafikverkettantens sida och sa att jag minsann var värdelös på att köra bil.
Så vi övade mer, övade på alla svåra ställen och backade runt alla hörn och körde vid alla trafikomläggningar vi kunde hitta.
Sen idag var det dags, på vingliga ben gick jag dit och möttes av en hel hög med nervösa artonåringar (man känner sig ofta ganska gammal i trafiksammanhang när man inte tagit körkort innan 18) och fick en såååå himla snäll kille som jag skulle köra med!
Han började med att säga, åh Anna ritar, det var en annorlunda mailadress, är du illustratör?
Redan här älskade jag honom! Sen fortsatte han prata om tatueringar och allt mellan himmel och jord och fick mig att slappna av totalt så körningen gick hur bra som helst!
Så summa sumarum, numera är jag en gravid och mycket stolt KÖRKORTSINNEHAVARE!!
Hurra för mig!
(fotograf: Jessica Silversaga)
Annas Plan!
Allts först och främst: T A C K för alla fina grattisönskningar och hurrarop, både här på bloggen och på instagram och facebook!
Kändes mycket verkligare helt plötsligt när man läste alla era fina ord, ni ska bara veta hur länge jag velat berätta det!
Igår var en stor dag, vi började med ultraljud, vårt fjärde faktiskt. Den lilla var envis och ville inte visa sig i profil, trots att ultraljudstjejen knuffade och bökade. Det måste hen ha ärvt från mig, envis som en gammal get.
Allt såg iallafall bra ut som tur var (tror alltid att bebisen ska vara död och vågar liksom aldrig hoppas trots att magen står rakt ut och att jag känner att det sparkar)
Sen åkte jag till kontoret och berättade för er om den glada nyheten och efter jobbet åkte jag och emil och hämtade världens finaste barnvagn som vi köpt!
Så nu står den i vårt vardagsrumm, en alldeles perfekt gammal Emmaljunga och det kändes så himla konstigt att rulla in den. Som att jag nästan inte hade tillåtelse att köra barnvagn riktigt än.
Sen satt vi där i soffan och glodde på vagnen och jag greps för en stund av panik. det är så himla stort allting och nu blir ingenting någonsin detsamma igen och det är åde underbart och skitläskigt på samma gång!
Såhär har jag iallafall tännkt angående bloggen och graviditeten och så småningom den lilla bebisen: jag vill inte bli en ”mammablogg”. Vill ha samma blogg som innan, fast med bebis kan man säga. Så vi lägger väl helt enkelt till en kategori som rör bebis och så var det inte mer med det, hur låter det?
Såklart vill jag visa alla pyssel och roligheter vi planerat och fixar med, loppisleksaker och sådär. Kanske också en och annan ”titta-vad-tjock-jag-är-outfit” också.
Kanske skriver jag om vad som skrämmer mig och vad jag ser fram emot, lite såna där saker som går varv efter varv i huvudet.
Jag tänker mig att allt ska vara som vanligt, fast lite extra allt kanske. Tror ni det blir bra?
Annas Sanning!
Sju månader.
Sju månader efter den där hemska dagen på akuten, med blodet och den där fastetsade bilden av en ultraljudsmonitor som ekar tomt.
Sju månader av gråtsamtal till kvinnokliniken och hjälplösa försök att trösta från otaliga barnmorskor och de eviga, hemska, bedrövliga orden ”försök att inte tänka så mycket på det, då går det bättre!”.
Sju månader av hopp och förtvivlan, oändliga tårar och försök att verka glad och innehållslösa lögner som ”vi tar det som det kommer” till vänner som frågar hur det går.
Sju månader av googlande ”gravid trots mens”, ”hur långt tid att bli gravid efter missfall” och ”hur tidigt kan jag ta ett gravtest” osv. osv. osv….
Sju månader och tretton graviditetstest fattigare, så kom det där strecket….
Önskar jag kunde skriva plusset, för det låter mer på riktigt, men jag hade vid det här laget inte längre råd med de dyra, fina graviditetstesten som visar plus, så jag körde på den billigare varianten, som visar två streck om man har oändlig tur (även här hann jag googla en hel del ”om jag håller upp testet mot ljuset, som legat i urin i 24 timmar, kanske jag ser två streck, är jag gravid då?”…det är man aldrig tyvärr)
Men så tog jag ett test, alldeles för tidigt för att det skulle kunna visa något, men som på rutin och jag var ensam hemma så jag behövde inte säga till Emil att jag tagit det, kunde bara lägga det längst ner i soppåsen som alla andra månader och låtsas som ingeting.
Tog testet, la det på nattduksbordet och glömde nästan bort det, för jag visste att det ändå skulle visa en ruta med ett streck i, som ett hån mot mina hjälplösa försök att få det där andra strecket.
Sen kollade jag, utan att lyfta upp det. Såg det liksom från sidan. Hann tänka: från den här vinkeln skulle man nästan kunna tro att det är två streck…
Lyfte upp det, kollade igen, och igen, och igen. Två klara, tydliga streck. Fem dagar innan det ens skulle gå att ta ett test.
Två streck. TVÅ!
Ringde till Emil och sa: jag tror du måste komma hem, det har hänt någonting…..jag tror….jag är med barn!
Han vågade inte tro på det, inte när det var så tidigt. Det vågade knappt jag heller. Inte efter sju månader utan streck.
Väntade nervöst de där fem dagarna, gick på toaletten för att dubbelkolla att jag inte blödde säkert en gång i halvtimmen i fem dagar.
Inget blod.
När fem dagar, som kändes som fem år, gått, så tog jag ett nytt test.
Två streck. Två tydliga streck på en gång. TVÅ!
Ringde till kvinnokliniken igen, även denna gången med skakig röst och fick prata med en av barnmorskorna som hört mig gråta tidigare.
Jag lyckades få fram att jag minsann är med barn och att jag blivit lovad ett tidigt ultraljud.
Fick en tid tre veckor senare och hon avslutade samtalet med orden: vi får väl se om det håller i sig tills dess.
Tre veckor gick, i snigelfart och hennes ord ”vi får väl se om det håller i sig” ekande i huvudet.
Det höll i sig. På ultraljudet var det en liten grå fläck, men inget hjärta kunde hon se.
Hem igen, googla ”hur tidigt ser man hjärtat”, ”kan det gå bra trots att inget hjärta syns?” osv. osv. osv.
Ny tid, sega fyra veckor av sömnlösa nätter och ett evinnerligt klämmande på brösten, för visst måste de väl vara lite ömma fortfarande? Lite? Om jag klämmer hårt då?
Nytt ultraljud. En större fläck. En fläck som pulserade och som viftade med sina små paddelarmar.
Vårt yngel! Vårt embryo! Vår bebis!
Vecka tolv var min skräck. Det var då den förra resan tog slut. Veckan då man ska kunna andas ut, jubla, berätta och klappa på magen.
Vecka 12 kom och även nu fick vi gå på ultraljud. Där inne låg någon som gjorde kullerbyttor och visade stolt upp sina korta små simhudsfingrar, med små krokiga ben och för stort huvud.
Vår lilla någon fanns kvar.
Vår lilla någon FINNS kvar.
Nu har halva tiden gått. Halva graviditeten är förbi och jag vågar nästan andas ut.
Iallafall lättare dra efter andan.
Varje liten knuff där innifrån, med de små krokiga benen och de där små händerna känns som himmelriket.
På riktigt.
Nu är det på riktigt.
Vår bebis.
Som vi gett upp hoppet om, som vi sa till varann att det kanske får gå bra ändå, utan bebis, man måste ju faktiskt inte ha barn, som vi motvilligt la på hyllan.
Nu har halva tiden gått och inte en minut av den tiden har jag tagit någonting för givet, alltid vetat att det här är större än jag vågat hoppas på. Att lilla någon därinne inte är det minsta självklar.
Tänk alla gravidmagar jag sett och hatat, jävla gravidmagar till att synas överallt, att jag inte kunde få gå ut utan att bli påmind om min egen, platta mage.
Nu sitter jag här och klappar på min egen jävla gravidmage.
Fy fan för lyckliga mig!
Anna Betar Av!
Nu har jag gjort halkbana – check!
Skrivit ett godkänt teoriprov med feber – check!
Kört alla mina körlektioner – check!
Detta innebär att det alltså bara är uppkörningen kvar och här ligger jag, totaldäckad med förkylning men jag ber och hoppas att jag ska bli frisk till det är dags!
Sen ska jag åka hem, efter nästan fem veckor hemifrån! Pussa min man, berätta om en rolig sak och såklart fira mitt (förhoppningsvis) nytagna körkort!
Vi hörs till veckan kära ni, tack för at ni varit så tålmodiga med mitt usla bloggande!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
