Ända sen jag var liten har jag sovit middag. Det är det absolut bästa som finns och den ultimata höjden av lyx att kunna unna sig en halvtimme-fyrtio minuter efter maten då man får krypa ner under täcket, med kläderna på och somna bort en stund.

Det är en av anledningarna varför jag älskar att vara frilans, jag får sova bäst jag vill och ingen stör, för då stänger jag minsann av mobilen. Lyx.
Förr när jag hade ett vanligt jobb där man skulle äta på en halvtimme och sen ut och jobba igen, gjorde mig helt snurrig i ollen! Jag kan inte fokusera om jag inte får vila lite och tänka igenom mitt liv en stund, utan att någon gapar och skriker.

Nu när jag sitter på en reklambyrå är det ju lite svårt att bara somna sådär vid skrivbordet, men som tur är har jag faster Snäll som bor precis i närheten och där har jag både egen nyckel och egen säng, så efter lunch går jag dit och sover en stund.
När Emil hämtar mig på jobbet vid fyra brukar vi också gå och sova en stund, så himla mysigt.
Folk som inte sover middag missar verligen dagens höjdpunkt.
Herregud, jag tror jag blivit officiellt gammal nu när jag ser tuppluren som dagens höjdpunkt!
Men må så vara, länge leve middagsluren!

Idag har min mamma och pappa 30 årig bröllopsdag.
De gifte sig redan efter ett halvår, det är väldigt otippad om man känner min mamma som gillar att planera och förbereda sig, men hon brukar säga att är man kär så är man.
Min pappa pratade om kvällen då han mötte mamma i talet han höll på mitt bröllop, att han var bjuden på nyårsfest men egentligen inte sugen på att gå, men att han var så glad att han gick för annars hade han aldrig mött henne och då hade inte jag funnits (sen började han storgråta så talet blev inte mycket längre än så, men fint ändå)
Jag är också så himla glad att han gick på den där festen och att mamma också gjorde det!
De har läst italienska på kvällarna ihop för att kunna fira sin bröllopsdag i Italien, pappa hade med sig sina italienska glosor på sjukhuset till och med.
Sen blev allting såhär istället. Så himla orättvist!
Trettio år tillsammans är lång tid, men väldigt kort om man räknade med minst trettio till….

Tack för att just jag fick er till föräldrar, ni är bäst i världen!