I söndags var det äntligen dags för Knut att fylla fem år, som han längtat! Vi tågade in med presenter men såklart låg han redan vaken, som sig bör.

Han va mycket taggad på presenter och blev så himla glad!

Stig var med också, livets första födelsedagsfirande!

Knutte fick en klocka med Buzz Lightyear, så resten av dagen gick åt till att fråga vad klockan var och när kompisarna skulle komma på kalas.

Till slut blev klockan två och huset fylldes av superhjältar! Temat för kalaset var maskerad, men jag antar att pojkar i den åldern har ungefär samma smak (och stora muskler uppenbarligen)
Sen härjades det runt i två och en halv timme och sen var kalaset slut och mamman och pappan fick ligga raklånga i soffan en stund. Jösses, det tar på krafterna att ha fem muskelknuttar hemma!

Älskade Knut!
Vilken lysande person han är, den absolut snällaste som finns, alltid mån om att alla ska ha det bra.
Han är påhittig, pysslig, glad och superrolig!
Måste fortfarande stanna upp och nypa mig själv ibland över det faktum att han är min, älskade fantastiska lilla person!
Jag älskar dig mer än allt!

På fredag åker jag till Stockholm!
Det var längesen jag var där själv nu (var där på releasefesten men då var lilla familjen med) och det är alltid lite speciellt.
Älskar känslan när tåget rullar in mot stationen, speciellt när det åker förbi det stora Nordstedts huset och jag får pirr i magen över att veta att jag faktiskt hör dit.
Axlarna sjunker ner och ensamtiden kan börja!

Jag har varit noga med det här från dag ett, att jag behöver vara ensam.
Jag älskar att gå på stan och kolla i butiker ensam, äta lunch ensam, dricka vin ensam och glo på folk ensam.
Får jag inte det så känner jag mig instängd och trött och allmänt bedrövlig.
”Jag håller dig hårt när du släpper mig fri” som Winnerbäck sjunger.

Mitt huvudsakliga mål med resan är att jag ska teckna på Kreatima på lördag, mellan 12-16 sitter jag där om ni vill komma dit och säga hej!
Annars är min plan att gå lite i affärer, ska köpa födelsedagspresenter till Knutte som fyller fem (!!!!) år om en vecka! Jösses!
Jag tänker att jag ska köpa en massa pyssel att fylla upp hans pyssellåda med. Han älskar verkligen att pyssla men nu har han knappt något kvar som faktiskt går att pyssla med, så jag ska fylla upp med flirtkulor, snorrögon, piprensare och paljetter tänkte jag.
Sen antar jag att jag får gå in på någon leksaksaffär och köpa någon form av superhjältegubbe också, så han blir riktigt nöjd.
Gubbar i alla dess former är det bästa Knut vet. Bilar däremot leker han aldrig med och jag förstår honom, så evinnerligt tråkig leksak ju.

Jag ska också hänga en massa med Johan förstås, vi ska gå och träna ihop (hej nya livet!) och såklart dricka vin och kanske, kanske får jag komma ut och svänga mina lurviga också (nu är de verkligen lurviga, pga vintersäsong)
Ska bli så roligt alltihop, en riktig lyxhelg!
Hoppas vi ses på Kreatima!

Tänkte på en sak, kan du inte göra ett inlägg, om det inte är för privat, hur din och Emils relation förändrats sen ni fick barn? Du skrev ju nämligen på insta häromdagen att du inte trodde ni varit ett par idag om det inte vore för er alperna-resa.

Fick den här kommentaren på bloggen, så jag tänkte att jag gör ett inlägg om det.

Jag och Emil har varit ihop i tio år.
Vi har varit gifta i sex år.
Har haft barn i snart fem år.
Har bott på fyra olika ställen.
Haft fyra katter.
Blivit av med två föräldrar.
Haft två missfall.
Varit utomlands fem gånger ihop.

Vi har alltså hunnit med en del under vår tid ihop.
Jag är inte alltid superkär i Emil, men jag älskar honom alltid.
Kärlek går i vågor och när man får barn så är det så himla mycket rutiner, så mycket som måste göras att man varken har tid för sig själv eller varann.
När man har haft en bebis på sig i flera timmar är det sista man vill att ha en man på sig när bebisen äntligen somnat. Man vill bara ha space, kunna göra triviala saker som att kolla mobilen, vara ifred, duscha och sånt.
Så visst är det svårt att hålla kärleken vid liv när man får barn.

Men något jag och Emil är bra på är att hitta på saker ihop. Inte nödvändigtvis bara vi två, men ihop med vänner. Vi går på middagar, vi går ut och äter, vi åker på utflykter och vi åker till storstäder.
Tror trixet är att komma ut. De allra flesta gångerna har vi med oss barnen, men bara att slippa vara hemma och behöva tvätta, plocka i och ur diskmaskinen, diska nappflaskor, steka köttbullar och torka rumpor. Det gör hela skillnaden, miljöombyte!

Vi har också lyxen att ha massor med människor runt oss som mer än gärna passar våra barn. Går det för lång tid mellan gångerna ber dom om att få passa, så det är vi verkligen bortskämda med.

Innan vi fick barn va vi ute mycket ihop. Jag älskar att gå ut med Emil!
Vi hade jätteofta fester, var på kompisars fester, bodde i stort sett i ett kollektiv med våra kompisar och vi hade så himla roligt.
Vi åkte nästan alltid på loppisrundor på helgerna, vi gillade att ”klä ut oss” i 50-tals kläder och åka på motorträffar och nostalgimässor.

Det är såklart en stor skillnad sen vi fick barn, att vi inte går ut lika mycket längre och tyvärr alldeles för sällan ihop. Någon måste ju vara hemma, så det blir antingen den ena eller den andra som får gå ut.
Vi är bra på att ge varann space på det sättet. Att båda får gå och träna, vara borta ungefär lika mycket, annars tror jag det blir en obalans i förhållandet som leder till att man blir bittra på varann.
Om jag alltid hade varit hemma med barnen och Emil gick och tränade, va ute med sina kompisar och åkte iväg hade det aldrig hållit mellan oss.
Så det är viktigt att båda får del av det livet.

Vi har också med oss barnen på allt. Knut har varit med på restauranger och uteserveringar sen han föddes. Vi tycker helt enkelt att det är lika kul att vara ute bland folk som familj, som vi gjorde som par när det var bara vi. Skillnaden är bara att vi får gå hem tidigare nu haha.

Den största skillnaden från då och nu är att vi inte kan vara lika spontana längre. Jag gillar ju inte planer utan vill kunna bestämma på morgonen att nu drar vi till Göteborg tex och det blir svårare nu.
Annars är vi faktiskt i stort sett likadana som innan.
Jag känner att vi har hittat en strålande balans oss emellan, att både ge och ta.
Vi åkte på resan till Alperna när vi behövde den som allra bäst.
Knut var 2 år, vi var fortfarande uppe och gav honom mat flera gånger varje natt. Emils mamma hade dött och jag hade precis börjat bli människa efter att min pappa dött. Vi hade köpt hus, renoverat och helt enkelt gjort en himla massa på några väldigt intensiva år.
Vi hade glömt bort varann där i myllret av annat.
Den resan var det bästa vårt förhållande fått. Tid ihop.
Jag tror att det är det som gör att folk skiljer sig och glider isär, att de inte längre ser varann eller hinner prata med varann.
Så det är viktigt att avsätta tid för det, för med småbarn kommer inte den tiden av sig själv.

Jag är så evigt tacksam över att jag har Emil.
Utan honom vore livet så jäkla mycket tråkigare!