Jag har tänkt på en sak länge och häromdagen kom frågan upp på forumet Svenska Illustratörer på facebook; när får man kalla sig illustratör?

En mycket bra fråga.
Det känns som att internet och instagram svämmar över av illustratörer. Helt plötsligt är det allas yrken och bara för att man har ett gäng promarkers hemma så kan man plötsligt titulera sig illustratör.
Svenska tecknare, föreningen för Sveriges illustratörer, grafiska formgivare och tecknare har som grundregel att för att få vara medlem ska du ha minst tio publicerade verk under de senaste tre åren.
Illustratörcentrum, som är lite ”snällare” i sin bedömning har fem verk de senaste tre åren.
Detta för att hålla reda på vilka som är illustratörer, som arbetar som det, och vilka som bara gillar att sitta hemma och teckna.
Det är nämligen en himla skillnad!

Jag har jobbat som illustratör, på heltid, i snart två och ett halvt år och haft mitt företag i snart sex år. Jag tycker fortfarande det känns skakigt att titulera mig illustratör! Detta trots att det är det jag lever på och det faktiskt är mitt yrke.
Jag tycker det känns som en ära att få ha en så fin titel, att jag jobbat mig till den och att den har tyngd i sig.
Illustratör, mitt drömyrke sen hur många år som helst!
Men det tog som sagt lång tid innan jag vågade säga att det var det jag var. Tog lång tid att inse att nu lever jag på det, att folk är beredda att betala för det jag gör och lägga sina uppdrag i mina händer.
Jag satt inte längre bara hemma och tecknade för att jag tyckte det var roligt.

Just därför kan det reta mig när folk säger att de är illustratörer utan att ens reflektera över vad det innebär.
Är alla som går på auditions till Idol sångare? Nej. En del sjunger falskt som tusan och man vrider sig i soffan och undrar varför ingen har sagt det till dom tidigare.
Jag kallar mig inte kock fast jag lagar middag en gång om dagen och jag skulle aldrig påstå att jag är frisör bara för att jag kan klippa av någon håret.
Så varför, i hela fridens namn, är det så himla lätt att kalla sig illustratör, bara för att man gillar att teckna?

Illustratör är ingen titel man får med i paketet när man köper rätt sorts pennor!
Det är något fint som man jobbar sig till, utbildar sig till och sliter för!
Sådetså.

Som ni vet vid det här laget så hyr jag inte längre något kontor i stan.
Istället sitter jag nu, väldigt provisoriskt, hemma i gamla huset i väntan på att vi får nycklarna till det nya.
Jag har egentligen inte tecknat alls under några veckor från det att jag flyttade ur gamla kontoret, behövde ledigt och vila upp mig.
Men nu, när helgerna och julledigheten är över har jag köpt nya block, provat nya pennor och inspirationen är på absolut topp!

När jag först bestämde mig för att skaffa ett kontor så tyckte jag att det kändes helt fantastiskt att få ett ”jobb” att gå till, personer att fika med och komma hemifrån en stund.
Mitt första kontor hade egen dörr och jag fick i stort sett göra vad jag ville där inne i mitt lilla krypin. Älskade att det stod Anna Ritar på skylten utanför, att jag kunde stänga dörren och vara försjunken bland pennorna i timmar.

Sen blev hyran lite väl saftig efter några år så jag bestämde mig för att byta kontor. Det var då jag flyttade in på reklambyrån.
Tänkte att det kreativa skulle passa mig, sitta med andra som också tänkte i kreativa banor och kanske kunde vi inspirera varann.
Där satt jag i mitten av ett kontorslandskap, utan dörr och ingenstans där jag kunde fly om jag ville vara ifred.
I början gick det jättebra även om jag alltid haft svårt för det där med att inte kunna stänga om mig, men när jag blev gravid blev mitt personliga space ännu mer nödvändigt än innan och jag började känna mig obekväm av att sitta sådär ”utsatt”.
Jag som helst jobbar under total tystnad fick nu lyssna på tre olika sorters musik samtidigt (varav ingen av dom var min) och försöka koncentrera mig medans det ropades koder och mallar hit och dit genom rummen.
Det var en kreativ miljö, för sådana som blir inspirerade i ett sånt jobbflow.
Det blir inte jag och det märktes i slutet väldigt tydligt.
Jag kunde knappt teckna längre, bara ville hem. Ville ha tyst. Ville bort. Ville vara ifred.

Så jag flyttade hem igen.
Nu är jag tillbaka på ruta ett, där jag började för tre år sen (eller är det fyra?)
Hemma.
Fast med mig i bagaget har jag massor med nya kontakter, nya uppdrag på min CV och massor med erfarenheter jag aldrig hade fått annars.
Jag vet att detta inte är någon långsiktig lösning. Jag gillar trots allt att ha ett kontor att gå till.
Men just för tillfället, så känns det så himla bra!
Ensamt, kreativt och alldeles, alldeles knäpptyst.