Vår insnöade Köpenhamnshelg som gick åt pipsvängen är nu utbytt mot en Stockholmshelg i Januari!
Jag fick en inbjudan att gå på Formex och kände att det hade varit så himla roligt, speciellt eftersom det blir i samband med att vi får vårt nya hus. Då kan vi riktigt bunkra upp med inspiration!
Så nu är biljett bokad för både mig och Emil, hotellvistelse bokad och tågbiljetterna betalade!
Dessutom hinner vi klämma in en natt hos storebror och Matilda så vi kan se deras nya hus (Majken har sagt att hon gärna vill visa det för kommande bebisen)

Det känns så roligt att åka iväg, att vi hann med en resa till bara vi två trots den förbannade Sven!
Nu ska vi äta låååång hotellfrukost, ta sovmorgon, strosa på Söder och fika med våra Stockholms kompisar som vi inte träffat på evigheter och njuta av att bara vara vi en stund.
Åh längtar ihjäl mig!

(du som tipsade om att ha roliga saker att se fram emot de sista månaderna av graviditeten för att stå ut, det här får bli just ett sådant, så tack för tipset!)

Idag är det lördag och Emil är i Växjö och hjälper sin kompis att flytta så jag hade en hel dag där jag fick göra precis vad jag ville.
Jag valde att jobba. Det här är mitt absoluta förstahands val.
Att åka till ett kontor, som är helt tomt och tyst, bara surrande datorer, jag och pennorna. Ingen musik, inga telefonsamtal, inget spring. Bara tyst och mitt knapprande på tangenterna.
Åh.

För er som följer mig på instagram (heter annaritar där också) så har ni säkert inte missat att jag just nu läser världens bästa bok, nämligen Introvert: den tysta revolutionen av  Linus Jonkman.
Det är som att han skrivit en hel bok om mig och jag älskar den! Skulle vilja spara ner varje ord och kunna visa de som tycker att jag är tråkig och osocial. Visa att det inte är något fel, jag är bara inte likadan som dom.
Jag behöver det tysta för att kunna koncentrera mig, kunna gräva ner mig ordentligt bland mina pennor och papper och kan fördriva timmar med att få till den perfekta färgen.
Om jag bara får vara ifred.

Jag är likadan med allt, min farhåga med att flytta in till stan är att folk ska komma till huset för att ”de ändå hade vägarna förbi”. Jag har otroligt svårt för sådana situationer. Blir helt ställd och vet inte vad jag ska göra, känns som om jag öppnar dörren spritt språngande naken. För att jag inte hunnit förbereda mig mentalt på att behöva träffa någon.
Jag gillar besök, det är inte det. Och jag gillar människor också. Men jag föredrar både besök och människor när jag är beredd.

Jag har också svårt med ögonkontakt. Har alltid haft och kommer antagligen alltid att ha. Jag måste hela tiden tänka på att se folk i ögonen och att ta i för att inte titta bort.
Det känns som folk ser rakt igenom mig när de ser mig i ögonen och återigen känner jag mig naken.
Tänker att de kanske ser på mig att jag helst vill fly och gå tillbaka till mitt. Krypa in i mitt lilla trygga bo igen och återgå till det jag gillar.
Allt det här står det om i boken och det är det som är så skönt, att känna att det inte bara är jag. Att man kan vara på det viset också. Det är så man föddes och så man kommer förbli.

Det står också med att introverta inte blir uttråkade på samma vis som extroverta. Därför blir man ofta, som introvert, väldigt duktig på vissa saker eftersom upprepning inte tråkar ut oss.
Folk frågar ibland hur jag gör när jag tecknar, hur jag blivit så duktig och att jag måste ha någon medfödd talang eller ännu värre ”ärvt det av någon”.
Jag var inte duktigare än någon annan från början, men jag hade kanske ett större intresse för det och tröttnade inte.
Jag minns att jag tecknade av en målarbok jag hade med Kalle Anka. Jag tecknade samma Kalle Anka om och om igen, med samma stora inlevelse.
Till slut lärde jag mig linjerna, visste precis hur han såg ut. Kunde teckna honom med stängda ögon.
Jag är likadan nu, kan sitta och teckna i timmar, hela nätter igenom och är nästan som i trans, hör inte, ser inte, känner ingen hunger. Ingenting förutom tecknandet är intressant just då. Världen utanför är totalt avstängd och det är då som jag trivs som absolut bäst.
Jag kan inte ta fram en gitarr, öva tre timmar och tro att jag ska vara grym på att spela sen.
Samma sak gäller med tecknandet.
Jag har tecknat varje dag, sen jag var tre-fyra år, flera timmar varje dag. Inte för att bli duktig, men för att det gav mig sinnesro.
Duktig blir man på köpet.

Oavsett om du känner igen dig i det här eller inte, så rekommenderar jag den här boken varmt. Den absolut bästa jag läst på mycket länge!