Igår satt jag på kontoret och försökte teckna julklappsbeställningar, det var ändringar hit och dit och jag kände att pulsen steg. Samtidigt spelades inte mindre än tre olika sorters musik på kontoret där jag sitter i mitten.
Pulsen steg ytterligare och jag kände hur det kröp i kroppen.
Jag var tvungen att lämna alltihop, teckningarna, pennorna och skrivbordet och fly.
Jag skickade sms till Emil och frågade om han kunde köra hem mig (jag hade ingen bil igår) men han hade fullt med jobb hela dagen och hade inte tid.
Jag gick hem till min faster, åt min ledsna matlåda och somnade helt utmattad och sov i nästan tre timmar.

När vi kom hem tyckte Emil att vi skulle städa upp lite, flytta på barnsängen som låg i delar över golvet och biostolarna som är isärmonterade och sprider ut sig över hela huset.
När vi började plocka ihop spjälsängsdelarna gör Emil det kolossala misstaget, han säger: måste du slarva när du målar, det har ju runnit här! och pekar på en del av sängen.
Då tappar jag det.
Helt.
Börjar storgråta hysteriskt och gråter oavbrutet i över en timme!
Ligger i sängen och hyperventilerar och skrikgråter och det känns som jag kommer ligga så resten av mitt liv.
Orkar inte.
Orkar helt enkelt inte mer.
Orkar inte klä om biostolarna, måla spjälsängen (utan rinn), packa flyttlådor, rensa garderoben, tömma kattlådorna, laga matlådor, tvätta alla lakan, flytta ut från kontoret, teckna tio julklappsbeställningar, försöka pricka in postens öppettider, flyttstäda och dessutom hinna köpa julklappar.
Mitt i allt detta, ska jag dessutom försöka vara gravid och förbereda mig på att föda barn.
Det är ingenting man bara gör sådär i en handvändning mellan man packar upp två flyttlådor!

Jag vet att jag borde vila, men om jag inte jobbar har jag inte råd med besiktningsmannen och huslånet. Om jag inte målar klart spjälsängen så gör ingen annan det och om biostolarna inte blir färdiga ligger de bara och skräpar i hela huset.
Om jag inte packar flyttlådor redan nu så kommer allting komma ifatt mig sen och om jag inte gör allt jag planerat blir det inte gjort på mitt sätt.
Jag är värdelös på att be om hjälp, sämst på att visa mig svag och inte orka.
När Emil frågar om han ska måla färdigt så säger jag nej, för jag vet att det blir bäst om jag gör det.
Men samtidigt behöver jag hjälp.
Så himla mycket hjälp behöver jag just nu.

För jag orkar inte mer.

(jag grät visserligen i en timme, men sen ryckte jag upp mig och klädde färdigt de där jävla stolarna! Så en sak mindre på listan)

Om två veckor åker jag hem till mamma. Sen ska vi sitta där, hon och jag och mormor. Mormor sa idag när vi pratade i telefon att vi behöver inte ens prata med varann. Bara sitta bredvid och veta att vi finns.
Jag önskar att min pappa satt bredvid han med.
Och allra mest önskar jag att han fanns.