Förra året ungefär vid den här tiden var vi på bröllopsresa i Italien. Jag hade precis fått ett plus på ett italienskt graviditetstest och stod och putade med min icke-existerande mage i hotellspegeln.
Jag och Emil var alldeles nygifta och jag var så himla lycklig och kunde för mitt liv inte tro att det någonsin kunde kännas så bra!
Jag ringde hem till Sverige, till mamma och pappa och berättade om plusset och pappa sa glatt ”ju fler desto bättre”!
Sen gick det två månader och det blev december.
Min pappa hade ont i magen och jag började blöda.
Jag och Emil förlorade vår lilla bebis i magen och jag trodde inte att det kunde bli svartare än så.
Jag hade fel.
Tre dagar senare fick vi veta att pappas magont var cancer som inte gick att göra något åt.
Helt plötsligt gick min tidigare så fullkomligt genomlyckliga tillvaro i kras och allting blev kolsvart.
En månad senare dog min pappa.
En månad.
Nu har det gått tio månader.
Tio månader där jag de första aldrig trodde att jag skulle överleva.
Vaknade varje natt, genomsvettig med panikångest. Ältade och vred och vände i huvudet. Kunde inte släppa sjukhuskorridorer och lukten av handsprit.
Men konstigt nog så klarade jag mig. Jag dog inte av sorg trots att jag flera gånger trodde att jag skulle göra det.
Jag överlevde och när jag kände att jag kanske skulle klara mig trots allt, så kom det ett nytt plus.
Nu har det gått ett år sen bröllopsresan i Italien.
Nu sitter jag här med en rund mage med små sparkande fötter inuti.
Jag kommer få en liten bebis, med gener och drag som kommer från min pappa.
Ett år som varit både det bästa och värsta i hela mitt liv. Jag är så glad att det är över och samtidigt så stärkt av att det hänt.