Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Förra Året!

Förra året ungefär vid den här tiden var vi på bröllopsresa i Italien. Jag hade precis fått ett plus på ett italienskt graviditetstest och stod och putade med min icke-existerande mage i hotellspegeln.
Jag och Emil var alldeles nygifta och jag var så himla lycklig och kunde för mitt liv inte tro att det någonsin kunde kännas så bra!
Jag ringde hem till Sverige, till mamma och pappa och berättade om plusset och pappa sa glatt ”ju fler desto bättre”!

IMG_9717 (640x427)

Sen gick det två månader och det blev december.
Min pappa hade ont i magen och jag började blöda.
Jag och Emil förlorade vår lilla bebis i magen och jag trodde inte att det kunde bli svartare än så.
Jag hade fel.
Tre dagar senare fick vi veta att pappas magont var cancer som inte gick att göra något åt.
Helt plötsligt gick min tidigare så fullkomligt genomlyckliga tillvaro i kras och allting blev kolsvart.
En månad senare dog min pappa.
En månad.

IMG_7248
Nu har det gått tio månader.
Tio månader där jag de första aldrig trodde att jag skulle överleva.
Vaknade varje natt, genomsvettig med panikångest. Ältade och vred och vände i huvudet. Kunde inte släppa sjukhuskorridorer och lukten av handsprit.
Men konstigt nog så klarade jag mig. Jag dog inte av sorg trots att jag flera gånger trodde att jag skulle göra det.
Jag överlevde och när jag kände att jag kanske skulle klara mig trots allt, så kom det ett nytt plus.

öl7
Nu har det gått ett år sen bröllopsresan i Italien.
Nu sitter jag här med en rund mage med små sparkande fötter inuti.
Jag kommer få en liten bebis, med gener och drag som kommer från min pappa.
Ett år som varit både det bästa och värsta i hela mitt liv. Jag är så glad att det är över och samtidigt så stärkt av att det hänt.

Dagens + Och -!

IMG_1341 (486x640)

Idag har varit en bergochdalbana.
Det började igår kväll av att Fröken gallskrek så fort man kom i närheten av henne (sådär läskigt skrik som de gör när man råkar trampar dom på svansen) Hon har nämligen haft ett sår på svanen i några veckor med vi tyckte att det såg bättre ut och antog att det skulle läka av sig själv men igår såg det bedrövligt ut rent ut sagt.
Hon fick sova inne hos oss så stängde vi ute den lilla katten, så hon fick vara ifred. Hon sov men vaknade då och då och gallskrek. Stackarn.
Så imorse ringde jag veterinären och fick en tid snabbt som tur va. De gav henne lugnande och rakade och tvättade rent såret som såg helt förjävligt ut. Sen fick hon en tratt runt huvudet som hon ska ha tills det läkt helt.
Så nu vinglar hon runt i sovrummet med tratten, går rakt in i väggar och är allmänt yr. Hoppas hon är piggare imorgon. Stackars lilla Fröken.

buppa_brand_ladybuppa_ladythirty_5238a9abddf2b379c86aa333

När jag och Fröken kom hem så möttes vi av en betydligt gladare nyhet, nämligen att jag vunnit en åkpåse från Lady Buppa inne hos Lady Thirty! Tänk så fint!
Vi har försökt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt när det kommer till bebisen, dels för att vi inte har så mycket pengar och dels för att det är så himla onödigt. Men det känns himla fint att ha en helt ny och så himla tjusig åkpåse som den lilla kan ligga i. Tusen tack!
De mesta till bebisen har vi ärvt och köpt massor på loppis. Det mesta går ju att fixa till med lite färg och nytt tyg.
Just det har jag ägnat min helg åt, nämligen att sy nytt tyg till en babysitter vi ärvt av Emils syster. Den va ljusblårandig och väldigt sliten och smutsig så jag tog helt enkelt bort tyget och gjorde en mall av det gamla fast i ett nytt tyg, ett orange med vita ankare som jag köpt på rea på Ohlssons tyger.
Det var jääääääkligt pilligt att få till det och hur jag än försökte tänka logiskt så var det faktiskt väldigt svårt, men nu är det klart och såhär fint blev det!

babysitter

Tio Saker Som Skrämmer Mig!

Jag skulle ljuga om jag sa att vara gravid är en enda dans på rosor och rosa fluff moln. De första månaderna var jag totalt livrädd för hur allt skulle bli och hur det skulle gå, sen mår man ju som ett överkört plommon också, men det är en annan femma.
Här är tio saker jag är livrädd för när det kommer till graviditeten eller hur det är att få barn:

* Jobbet. Det här har varit och är min absolut största oro (även om den börjat lugna sig något). Är man som jag, frilans, kan man inte bara vara hemma ett år eller två, dricka kaffe, promenera och ta hand om bebisen. Då faller liksom hela grejen jag jobbat så himla länge för. För det första så VILL jag inte sluta jobba. Jag älskar mitt jobb och skulle få spader av att gå hemma utan att jobba så länge.
Så min plan är att försöka varva detta med Emil, att jag är hemma tre dagar i veckan och han är hemma de andra två. Jag kommer flytta hem mitt kontor och jobba hemifrån, så när jag är ”på jobbet” så är jag ju egentligen hemma så jag kan amma och sådär, men de dagar jag jobbar så får Emil ta allt det andra så jag slipper springa ifrån hela tiden.
Jag hoppas det går att lösa på något sätt för bara tanken på att inte få jobba gör mig superstressad och faktiskt en smula deprimerad.

* Att allting ska bli annorlunda. Jag är inte dum, jag förstår att allting blir annorlunda när man får barn. Men det är samtidigt väldigt skrämmande. Att det helt plötsligt ska finnas en till som är med hela tiden. Aldrig mer bara jag och Emil. Detta kommer såklart också bli en fantastisk grej. Men en läskig och fantastisk grej.

* Det ekonomiska. Detta verkar alla blivande mammor och pappor oroa sig för, men jag har det knapert redan innan så att skära ner ytterligare kommer bli en prövning, helt klart! Men det mesta går ju att köpa på loppis och blocket och sålänge man pussar ihjäl sin bebis så ska det nog gå bra, även om man inte har råd med en barnvagn för tiotusen.

* Kroppen och psyket. Jag är livrädd för att det ska bli för mycket, att jag inte ska palla med och att jag kommer ångra mig. Jag är van att ha min egentid och prioritera mig själv, att vara ensam och gillar när det är knäpptyst. Antar att alla de sakerna är sådant som måste prioriteras bort när det kommer en liten. Men det är nog så att allt är värt det när det väl kommer omkring sen. Men det skrämmer mig iallafall.

* Ensamheten. Jag gillar att vara ensam, älskar det till och med. Men att vara ensam hemma med en liten bebis, ute på landet med bara skog så långt ögat når, det känns överväldigande. Jag har väldigt svårt att se mig själv sitta i ett barnvagnsgäng och dricka kaffe ihop med tio andra mammor och har svårt att tro att jag ens skulle uppskatta det. Men att ha någon hade varit fint.

* Att min mamma bor trettio mil bort. Jag skulle kunna hugga av mig ena armen för att få ha min mamma i samma stad. Kunna äta lunch ihop, gå promenader ihop och få hjälp och stöd när allting känns överväldigande.
Jag skulle göra precis vad som helst, kan knappt föreställa mig hur det ska gå utan henne nära.

* Få barn utan min pappa. Tänk att få något så gigantiskt stort som egna barn och inte kunna få dela det med sin egen pappa. Han hade blivit så himla glad, älskat sönder den lilla bebisen, satt upp bilder på den på sitt kontor och sagt till alla han mötte att han minsann var morfar åt världens finaste lilla bebis.
Nu blir det inte så för min pappa finns inte längre och det är så ofantligt sorgligt att inte få dela det bästa som finns med honom.

* Att det ska hända något. Det sägs att man kan pusta ut lite efter vecka 12 och kanske lite mer efter vecka 24. Men ändå finns det så himla mycket hemskt som kan hända. Det är för stort för att ens orka tänka på. Så jag försöker låta bli så gott det går.

* Att något ska hända Emil. Sen min pappa dog har jag förstått att vi människor inte är odödliga som jag nog inbillat mig hela livet fram tills nu. Jag trodde på något naivt sätt att alla skulle leva för evigt.
Jag är evigt tacksam att jag ändå fick ha min pappa under hela min uppväxt, då när man behöver en pappa som mest. Men alla har inte sådan tur. Jag hoppas verkligen att min bebis ska få ha både mig och Emil i minst hundra år framöver.

* När liten blir stor. Stackars alla små tonåringar och stackars alla barn som måste gå i skolan! Jag hade aldrig velat gå på högstadiet igen och skulle nog bli djupt deprimerad om någon tvingade mig att göra om det. Att jag nu ska få barn som ska behöva gå igenom allt det där känns väldigt jobbigt. Att jag inte kan få försvara och skydda hela livet. Att andra ska komma och lägga sig i och vara dumma och elaka. Det förmår jag inte tänka på. Tur att det är några år kvar till dess.

öland1

Annas Körkort!

Ja men hur gick det med körkortet då?

Jo, körningen gick bra. Tyckte det var riktigt roligt och hade den bästa körskolläraren ever! Vi hade hur roligt som helst, älskar när man kan säga vad man vill och den andra fattar och spinner vidare.
Sen var det teoriprov och jag hade feber och låg på badrumsgolvet hemma hos mamma för att försöka svalka ner mig, ringde till Emil och grät över att jag var så sjuk när det var en så viktig dag, sen fick min mamma komma hem från jobbet och skjutsa mig till teoriprovet.´för det var så hiskeligt synd om mig.
Provet gick bra, även om min dator hängde sig TVÅ gånger så jag inte kunde komma vidare till nästa fråga! Hann få panik och bli genomsvettig och när jag väl klickade på ”rätta prov” hade jag bara en minut kvar!
Men jag klarade det med god marginal och var mäkta stolt vill jag lova.

Sen kom uppkörningen.
Började med 45 minuters uppvärmning med en ny kille jag aldrig kört med förut och dessutom ny bil. Han sa att om du kör såhär så är det inga problem att bli godkänd.
Toppen tänkte jag, sen satte sig tanten från trafikverket i bilen och jag kände på en gång att nej, det här var ingen typ som förstår sig på mig.
Det gjorde hon inte heller.
Precis allting gick fel, folk gick ut rakt i gatan, stod med varningsblinkers parkerade vid rödljuset och rullatorer och cyklar överallt. Sagt och gjort, jag körde som en kratta och blev på helt rätta grunder icke godkänd.
Gick hem och grinade och åt kräftor med mamma.
Mormor tröstade mig och sa att det nog var för att jag var så söt och att trafikverket tanten blivit avundsjuk. Haha, har svårt att tro att det berodde å det, men det var en fin tanke.

Ringde trafikverket redan när jag kom hem från provet för att kunna boka en ny tid för uppkörning, fast i Värnamo denna gång. Ingen tid förrän 7 november, en HEL MÅNAD!
Men det var väl bara att finna sig i det och ta den tiden då. Men sen ringde jag dagen efter och skulle ändra till trafikverkets bil istället för körskolans bil och då säger den ljuvliga människan på trafikverket att de fått en avbokning i Värnamo och har tid redan nu på torsdag (alltså idag)
TAGET, jublade jag!

Sen åkte jag hem och övningskörde som en tok med Emil, som stod på trafikverkettantens sida och sa att jag minsann var värdelös på att köra bil.
Så vi övade mer, övade på alla svåra ställen och backade runt alla hörn och körde vid alla trafikomläggningar vi kunde hitta.

Sen idag var det dags, på vingliga ben gick jag dit och möttes av en hel hög med nervösa artonåringar (man känner sig ofta ganska gammal i trafiksammanhang när man inte tagit körkort innan 18) och fick en såååå himla snäll kille som jag skulle köra med!
Han började med att säga, åh Anna ritar, det var en annorlunda mailadress, är du illustratör?
Redan här älskade jag honom! Sen fortsatte han prata om tatueringar och allt mellan himmel och jord och fick mig att slappna av totalt så körningen gick hur bra som helst!

Så summa sumarum, numera är jag en gravid och mycket stolt KÖRKORTSINNEHAVARE!!
Hurra för mig!

q (640x427) w (640x427)

(fotograf: Jessica Silversaga)