Roligt att så många kände igen sig i tidigare inlägg, introverts unite!

Någon önskade att jag skulle skriva mer om detta och SÅKLART vill jag det, det här är mitt favoritämne!
Jag kan inte berätta om hur det är för alla, men såhär fungerar jag i alla fall.
Det var först efter att min pappa dog som jag först insåg att jag inte är lika utåtriktad som andra. Eller det visste jag väl hela tiden, men att det var då jag fick ett ord på det.
Det var min dåvarande psykolog som lärde mig det. Introvert.
Sen dess läste jag allt jag kunde hitta på ämnet och det kändes som att jag äntligen hittade hem i mig själv. Insåg att det inte bara är en grej utan något man föds till.

Att vara introvert i mitt fall innebär ungefär det här:

• Jag orkar bara ha en planerad aktivitet varje helg. Har jag träffat folk på fredagen tex så måste jag vara själv på lördag och söndag för att vila upp mig.
• Jag tycker att det är jättejobbigt att gå på en stor fest där jag inte känner alla, typ en nyårsfest. Då ligger jag vaken flera nätter innan och tänker ut alla möjliga scenarion. Sen när jag väl går dit brukar jag tycka att det är väldigt roligt dock.
• Om jag är på fest och vill gå hem, så vill jag gå hem NU och inte om en stund. Jag får typ panik och måste gå gå gå så fort jag bara kan. Min socialaenergi tar liksom attackslut kan man säga.
• Jag låtsas ofta som jag inte ser folk, även sådana jag känner. För att jag helt enkelt inte orkar prata alla gånger. Detta har inget att göra med om jag gillar personen i fråga eller inte.
• Jag screenar när det ringer och svarar inte alltid trots att jag har mobilen den i handen.
• Mitt värsta scenario är att åka på typ midsommarfirande och alla ska bo i samma stuga. Det ger mig dödsångest. På riktigt. Att inte kunna fly därifrån.
• Jag är inte blyg, vilket tillbakadragen och tystlåten och osocial ofta kan misstolkas som.
• Jag skriver mycket hellre än jag pratar. Därav bloggandet. Jag är också ett stort fan av sms.
• Jag väljer ut vissa personer, efter mycket noga övervägande, som jag sen anförtror mig åt. Vill helst bara umgås med sådana personer och har svårt att hänga med sådana jag inte klickar med direkt. Vestis är en av de jag valt ut. Är evigt tacksam över att ha henne.
• Min mamma är likadan som jag och när vi umgås sitter vi i varsitt hörn av soffan och spelar candycrush och ändå så tycker jag att vi är supersociala med varann, trots att vi inte säger nått.
• Jag avskyr att lyssna på radio, de bara tjatar i munnen på varann. Vill heller inte lyssna på musik när jag kommer hem från jobbet. Jag gillar tyst.
• I små grupper där jag känner alla väl, så är jag väldigt pratig och framåt.
• Att behöva prata inför folk på en scen gör mig kallsvettig bara av tanken.

Det finns även något som kallas HSP-personlighet som många introverta är. Man är så kallad skörstark.
Det gäller inte mig. Läste en bok om det men kände inte igen mig alls.

Ja det var lite mer om ämnet, om ni undrar nått så kan ni ju fråga.

Här är fler inlägg jag skrivit om detta:
http://annaritar.com/anna-och-psykologen/
http://annaritar.com/anna-om-att-inte-halsa/
http://annaritar.com/annas-val/
http://annaritar.com/anna-om-sig-sjalv/

Fick en kommentar på bloggen från en av mina grannar, att jag är otrevlig som inte hälsar.
Känner att jag måste förklara detta lite.

För det första, jag kan absolut förstå att jag framstår som otrevlig när jag inte hälsar. Emil gnäller ofta på mig för det.
Men att vara en introvert person i ett samhälle som så uppenbart är mycket mer extrovert, är inte alltid så himla lätt.
För andra är ett hej en enkel hälsningsgrej, en trevlighetssak. Lätt som en plätt.
För mig är det mycket större. Det är en invit till ett samtal som jag kanske inte vill ha.

Jag är så otroligt mån om mitt privatliv (kan verka konstigt med tanke på att jag har en blogg med tusentals läsare) men ibland vill jag bara inte finnas till för andra än mig själv.
Jag vill inte synas, inte märkas. Vill bara gå obemärkt förbi.
Då kan jag låta bli att hälsa.
Inte för att jag är dryg eller otrevlig, men det är bara ett större hinder för mig att skrika hej till någon jag inte känner än det är för de flesta andra.

Jag vet att jag framstår som konstig och framförallt udda om man även träffat Emil eftersom han är på absolut motsatta sidan av skalan. Han älskar att heja och småprata medans jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag tvingas småprata.
Återigen vill jag nämna boken ”Introvert, den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Lätt den bästa bok jag läst.
Den handlar om skillnader mellan introverta och extroverta. Hur olika vi uppfattar situationer.

För en extrovert person anses det jätteotrevlig att inte hälsa och för en introvert är det ett skönt sätt att slippa prata med varann.
Vi funkar helt enkelt helt olika.

Introverta upplevs ofta som enstöringar och otrevliga kufar som helst vill sitta inne och inte prata med någon.
Det stämmer nog ganska väl också, men vi är samtidigt väldigt kreativa och påhittiga när vi bara får utrymme.
När vi är i sammanahng där vi känner oss hemma så är vi precis som vem som helst. Min storebror säger tex att jag är den mest extroverta introverta han mött för att jag pratar så mycket.
Men det är ju i mitt eget trygga hem och mitt eget sammanhang.
Det är enorm skillnad.
Min kompis, som är extrovert läste den här boken och sa att hon tänkte på mig hela tiden, att alla situationer stämmer in på mig och att hon efter att ha läst boken, förstår sig bättre på ”oss på andra sidan”.

Så ursäkta om jag upplevs som otrevlig och dryg när jag inte hälsar alla gånger. Jag hälsar när vi får ögonkontakt och är hyffsat nära. Men jag kommer aldrig bli den personen som skriker hej åt någon som inte sett mig eller om jag inte måste.

För vi är olika.

Den här påskhelgen har min mamma varit här. Så himla skönt att få sovmorgon medan Knut leker med mormor, ha någon att ventilera viktigheter med och ja, allt sånt där som är så himla bra med mammor helt enkelt.
Vi har varit på diverse utflykter, som vi alltid är när hon är här.
En av utflykterna var att åka till Store Mosse, en nationalpark som ligger precis utanför Värnamo.

Knut är en riktigt friskus som älskar att vara ute (som sin far) och det har han då verkligen inte ärvt av mig som är en riktigt inne-person. Vi började med att gå en av vandringslederna, den där man kunde ha med vagn. Sen tog vi ett stopp på naturum där vi kollade i kikarna på tranor.

Vi skulle grilla korv och i väntan på den perfekta glöden gick vi ett varv till fågeltornet.

Är man två år måste allt inspekteras noga. Varje pinne ska kollas på och varje kotte ska plockas upp. Så man får inte ha bråttom.

Men vi hade all tid i världen, som man har när man är påskledig. Fin dag!

Jag har skrivit om mitt jobb hundratals gånger, men ändå, efter så många år som egen företagare så är jag fortfarande så innerligt lycklig över att det här är mitt jobb!
Kände det när jag gick in i ateljén härom dagen, lyxen att faktiskt få göra det här varje dag och inte bara på kvällar och små stunder som det råkar finnas lite ledig tid.
Jag är så himla stolt över mig själv som klarat det. Som orkat mig igenom de där jobbiga hundåren som det ofta innebär när man startar upp något nytt och eget. Sex år säger de att det tar innan man kommer på fötter. Jag är beredd att hålla med om den siffran.
Men nu har sex år gått (åtta till och med) och nu är jag verkligen med i matchen. På banan så att säga. Och det är evinnerligt skönt.

Såhär ser mina dagar ut just nu, på ett ungefär:
– Jag lämnar Knut på dagis klockan 9 och sen åker jag direkt och tränar. Lyxen att kunna träna på dagen istället för kvällen alltså, när det är nästan tomt sånär som på någon liten pigg pensionär. Jag älskar det!
– Vid 10 kommer jag till ateljén, tar en kopp kaffe framför datorn och lägger upp dagens jobb. Just nu går det mesta av min tid åt att designa en logga åt ett företag, teckna på en än så länge hemlig grej och att svara på mail. Beställningar till privatpersoner hinns för tillfället inte med utan ligger på min to-do-list som just nu måste vänta lite.
– Svarar på mail och gör lite ändringar i loggan. Sen är klockan 12 och det är dags för lunch. Den äter jag också helst framför datorn trots att det finns en massa andra företag här men jag gillar att se på skräptv och äta samtidigt. Och det gör jag helst själv.
– Efter maten brukar jag få matkoma så då tecknar jag på lite enklare saker, eller startar på någon egen teckning.
– På eftermiddagen, vid tretiden brukar jag göra ryck nummer två och avsluta beställningsjobb de sista två timmarna.
– När klockan är fem åker jag hem till min lilla familj som nästan alltid har maten klar.

Livet alltså.
Så jävla fint det är ändå!