Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Sagan Om En Fantasi!

Vid fikat på jobbet satt vi och pratade om hur man ska få ungdomar att välja rätt jobb, att veta vad de vill bli.
De sa att det vet nästan ingen niondeklassare, vad de vill bli när de blir stora.

Det vet jag. Jag har alltid vetat och jag tror det har varit en stor trygghet att alltid veta var man är på väg.
Jag har haft ett enda mål och det har varit att jobba med just det jag jobbar med idag.
Jag har aldrig haft en plan B, för att minimera risken att jag istället kör på b planen.

Jag hade stakat ut vägen redan tidigt. Jag skulle bli konstnär. Punkt slut.
Första steget var att komma in på estetisk bild på gymnasiet (hörde något om att de måste ta bort den linjen på flera ställen för att ingen söker! Hallå, det är ju den roligaste linjen av alla! På min tid var det prestige att gå där och jättehöga betyg behövdes för att komma in)
Jag pluggade som en tok i nian för att höja mina betyg till max (efter att ha varit hemma från skolan större delen av åttan pga orka inte med högstadiet, ångesten och allt annat skit som hände då)
Jag höjde betygen men kom ändå inte in, stod på reservlistan.
Gick några dagar på samhällslinjen, kom in på samhällmedia och gick några dagar där för att sen äntligen komma in på bild.
Steg ett avklarat.

Efter gymnasiet var min plan att komma in på konstfack. Synd att sikta lågt liksom.
Det gjorde jag givetvis inte.
Så jag sökte alla förberedande konstskolor jag kunde hitta i Stockholm. För jag ville till Stockholm, jag ville bo på Söder och jag ville ha randiga strumpor. Det var min målbild.
Jag kom in på en av de fem jag sökte. Pernbys målarskola, mitt i Stockholm.
Jag och en kille till var yngst i vår klass.
Jag tyckte det var skitjobbigt första året, så himla mycket svårare och läskigare än gymnasiet.
Men efter att ha brutit ihop och kommit igen så trivdes jag väldigt bra och såhär i efterhand är det den utbildningen som lärt mig mest.

Jag sökte konstfack igen.
Kom inte in.

Tröttnade på hela Stockholmskaruselen och ville ha lugn och ro så jag började på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Mitt ute i ingenstans och inga tunnelbanor så långt ögat kunde nå.
Dock var det långt ifrån lugn och ro, men jag trivdes. Allting luktade tång och saltvatten, jag spenderade all min vakna tid i ateljén och jag började måla på ett nytt sätt.
Ett år gick jag där.
Sen sökte jag till konstfack.
Jag kom inte in.

Flyttade tillbaka till Karlstad, försökte bredda mina konstkunskaper lite och började läsa konstvetenskap på universitetet.
Så jädra skittråkigt. Jag var inte intresserad av andras måleri. Har egentligen aldrig varit.
Men läraren gillade mig och gav mig ett stipendium för att kunna måla vidare.
Jag fick nya krafter och sökte konstfack.
Kom inte in.

Tröttnade på allt, ville inte bo i Karlstad längre. Ville göra något annat.
Började blogga och flyttade till Värnamo, av alla ställen.
Mötte Emil och började på folkhögskola med textilinriktning.
Sökte till konstfack.
Kom inte in.

Ville jobba med något där jag fick vara kreativ. Började som tatueringslärling men insåg ganska snabbt att jag inte fick tatuera in vad jag ville på folk, utan vad dom ville.
Så efter min tionde carpe diem text så slutade jag.
Började teckna mer, sånt som jag ville.
Bloggen växte.
Slutade söka till konstfack.
Kom ändå aldrig in.

Nu tecknar jag på heltid.
Vare sig kontsfack vill det eller inte.
Känns fint.

b06698ae794902e765cb0c939cd11cc0

Annas Sommar!

Heeeeeej, hörreni, jag är tillbaka!
Från och med prick nu så jobbar jag heltid, eller ja, alla dagar utom måndagar. Men ändå.
Så nu ska det blåsas liv i denna blogg minsann.

Vi börjar med att kika lite på hur min semester varit. Har tagit ungefär femtioelva bilder på när Knut badar men vi tar allting i tur ordning.
Vi börjar med dagen då vi åkte tåg!

IMG_6864-horz

Vi åkte Ohsabanan, som är ett gammalt nostalgitåg. Perfekt för Knuts kusin Vide som är mer eller mindre besatt av tåg!

IMG_6872 IMG_6874

Farfar var med såklart.

IMG_6877

Sen hoppade vi ombord och fick egen vagn.

IMG_6887-horz

Hela familjen åker tåg!

IMG_6898

Resan är lite lagom lång, en timme fram och tillbaka ungefär.

IMG_6904

Vi har även hunnit med svamp och blåbärsplockning.

IMG_6852-horz

Innan vi gav oss av på vår roadtrip till Karlstad! Första stoppet var Gränna.

IMG_6925 IMG_6927-horz

Åh de här två alltså, så himla bäst!

IMG_6936 IMG_6938 IMG_6941

När vi sprungit i alla backar, klämt på alla polkagrisar och tittat i alla skyltfönster åkte vi vidare.

IMG_6947-horz

Till slut kom vi fram till Karlstad och mamma!

IMG_6970

Provsmaka vinbären i trädgården.

IMG_6974

IMG_6982

Surt!

IMG_6984-horz

Äntligen semester. Äntligen Värmland!

IMG_6990

Om Mötet Med Pappa!

För några veckor sedan var jag på en seans.
Jag är skeptisk. Vet inte om jag tror på andevärlden, men samtidigt vansinnigt nyfiken.
Så jag gick dit.
Började med avslappning och för mig har det aldrig varit svårt att slappna av, släppa all och liksom flyga iväg. Blir så avslappnad efter en stund att jag knappt vet vad som är upp och ner.
Efteråt kom det då ”andar” eller vad man nu ska kalla dom. En pojke från 1800-talet, en gammal dam och till slut kom då min pappa.
Jag hoppades såklart i smyg på att han skulle komma, men blev ändå väldigt skeptisk när han väl gjorde det.
Dels kändes det för nära, lite läskigt nästan. Dels kändes det för otroligt.
Men sen grät jag, fast jag lovat mig själv att låta bli. Sen grät mediet på pappas vägnar.
Vad han sa behöver jag inte ta upp här, det är orelevant egentligen.

Men nu efteråt vet jag inte vad jag ska tro.
Jag vet dock att jag tänker fortsätta med avslappningen. Det är bra för mig att kunna pausa från min ständigt snurrande hjärna.
Jag är kreativ dygnet runt, oavbrutet tänker jag på ideér och nya lösningar. Jag klurar och vrider och vänder och ibland vill jag bara åka på semester från mitt eget huvud.
För det pausar aldrig.
Att kombinera en hjärna på högvarv med en sjutton månaders unge gör att det ibland blir overload. Så nu har jag lovat mig själv att pausa ibland.

Pappa bad mig leta efter tecken, att han visst finns där om jag bara letar.
När jag kom hem var senast uppringda nummer i min mobil till pappa.
Jag har inte ringt honom på trettiotvå månader.
Nu var han senast uppringda.
33 sekunder varade samtalet stod det.
33 sekunder hinner man säga mycket på.

pappa

Männen i Mitt Liv!

Kunde inte sova härom natten. Låg och tänkte på den där läskiga mannen jag skrev om för ett tag sen. Sen kom jag vidare in på de män jag träffat i mitt liv och ju mer jag låg där och funderade desto argare blev jag.
Arg över hur man blivit behandlad och arg över vad man behövt stå ut med. Arg för att jag aldrig sa ifrån och arg för att jag var ung och de var äldre och borde vetat bättre.

Jag har haft en del pojkvänner i mina dagar, men när jag låg där och funderade så kunde jag ändå bara komma på två som jag verkligen tyckte om på riktigt (och då är jag alltså gift med den ena av dom två)

Det var den där första killen, som bodde i USA, som jag chattade med i över ett år och som jag sen av en slump mötte på en bensinmack i Halmstad. Han krossade mitt hjärta så brutalt efter det att jag trodde jag skulle hamna på hispan och aldrig komma ut mer. Det tog mig flera flera år att komma över honom och jag blir fortfarande arg bara jag tänker på honom.
Sen var det den svartsjuka. Som skaffade massa fejkade konton på nätet och började prata med mig för att se vad jag skrev Som tvingade mig att elda upp alla kläder och alla foton jag hade sen innan jag mött honom. Något jag såhär i efterhand ångrar något gruvligt givetvis.
Han som förklarade allt så in i minsta detalj att jag till slut trodde jag skulle explodera om jag fick höra exakt hur långt tid det tog att cykla från a till b. I minuter och sekunder.
Han som bara ville hålla sin hand runt min nacke när vi gick på promenad, som ett strypkoppel på en hund.
Den där killen på högstadiet, som visade mig sitt fläckiga lakan och sa att det var fläckar från hans förra tjej.

Sen, i slutet på gymnasiet träffade jag Daniel.
Världens snällaste och jag kunde inte riktigt förstå att man kunde vara så snäll (efter de jag mött tidigare kan man ju förstå min förvåning)
Vi var tillsammans i tre år och förlovade och allt.
Men jag kände mig för ung, för ofärdig med livet och jag gjorde slut.
Länge länge efter det var jag kär i honom ändå. Han som skrattade åt allt jag sa och som alltid tyckte att jag var snyggast i världen.
Vi pratar fortfarande med varann och är idag väldigt bra vänner. Jag är evigt tacksam över honom, som visade att det finns sådana som inte tvingar sig på eller har massa konstiga ideér för sig.

Några år senare flyttade jag till Värnamo. Där bodde jag granne med världens snyggaste kille, med sånt där perfekt skäggstubb och ordentliga vader.
Han började låna ris hos mig, sen plingade han på min dörr på natten och sprang sen in till sig. Men han var ju inte så gammal då, jag får skylla på det.
Nu, sju år senare har vi en unge ihop och firar snart treårig bröllopsdag.

Livet alltså. Så fint det kan bli ändå.

porträtt