Någon vecka innan jag gick på semester blev jag klar med alla teckningar till vår nya bok, Paketlandet!
Förra gången, när vi gjorde Fislandet, åkte jag upp till Stockholm med alla originalteckningar i säkert förvar under armen. Men den här gången orkade jag verkligen inte sätta mig på ett tåg i fem timmar för att lämna över dom och sen åka fem timmar hem igen, med mage och allt.
Så jag skickade dom…..

När jag la upp bilden på paketet på instagram fick jag massvis med kommentarer om att ”neeeeeeeeeeeej du kan inte skicka med posten, du MÅSTE skicka rekommenderat”, ”jag skulle aaaaaaaaaaaaaaaaldrig skicka det” osv osv i all oändlighet.
Här måste jag ändå flika in att vi måste lita på folks omdöme. Jag vet att kommentarerna var i all välmening, men jag är ju inte född igår och jobbar dessutom med det här, jag skickar alltså hundratals såna här paket varje år. Skickade SÅKLART rekommenderat, är ju inte helt vilse i kolan!
Jag stod dessutom nere på postkontoret med paketet och sa att DET FÅR INTE KOMMA BORT, jag betalar extra allt, vad som helst, men det får inte försvinna!
Den snälla postkvinnan lovade dyrt och heligt att det skulle komma fram.

Sen låg jag sömnlös några dagar och spårade mitt paket stup i kvarten. Inga nyheter, det stod bara att det var på väg.
På fredagen, fem dagar efter att jag skickat det, så hörde min redaktör och mottagare av paketet av sig och sa att hon inte fått det och att hon nu skulle gå på semester!
Jag ringde postens kundtjänst och de sa att jag borde reklamera paketet för att det antagligen var borta och inte skulle komma fram….

REKLAMERA!! Jag skrek rakt ut på den stackars tjejen i telefonen! Är du dum i hela huvudet, jag vill inte reklamera, jag vill ha mitt paket, jag MÅSTE ha mitt paket!!
Hon sa att jag kunde reklamera för ett värde upp till 10 000 kronor. TIOTUSEN, det är ju en tiondel av vad de är värda! Om ens det, ovärdeliga!
Så ja, jag hade emotionell kris och dödsångest ungefär här.
Sen hoppade jag på cykeln och cyklade i ilfart ner till posten och där stod den snälla postenkvinnan igen som tur var så jag förklarade hela situationen för henne, med panik i rösten och ytterst skakat utseende antagligen.
Hon blev väldigt oroad och konfunderad och sa att det minsann aldrig försvunnit några rekommenderade brev under hennes tid, så hon skulle minsann hitta det!

Jag var ändå skeptisk. Ville helst sätta mig i bilen och åka land och rike runt tills jag hittade det. Samtidigt skämdes jag över att det var borta och att alla på instagram varnat mig.
Men så på måndagen ringde min redaktör, från sin semester och sa att hon fått en avi om att paketet fanns i Gamla stan!
Alltså, jubel och fanfarer! Jag blev så JÄVLA illglad rent ut sagt! Men problemet kvarstod ju som sagt, att hon var på semester och inte kunde hämta ut det och ingen annan får hämta ut rekommenderade brev än just den som står som mottagare.
Så, jag ringde kundtjänst igen. Fick prata med samma tjej som jag skrikit åt tidigare (vad är oddsen?!) och berättade att jag nu ville byta namn på mottagaren.
Det ville hon inte hjälpa mig med, eftersom paketet fortfarande inte syntes i systemet.
Du borde reklamera det sa hon igen.
Håll käften tänkte jag.

Men så skällde jag lite till och sa att du MÅSTE ändra namnet, kosta vad det kosta vill, jag skiter i om paketet syns eller inte, det MÅSTE finnas där!
Så hon ändrade. Ytterst motvilligt.
Samma dag ringde den snälla postenkvinnan upp och sa att hon minsann lyckats hitta paketet, just där i Gamla stan!
Hon hade ringt till alla utlämningsställen i Stockholm och till slut fått prata med någon som sagt ”jaaa, ett stort brunt, långt rör jaaa, det ligger här!”
De hade haft strul med inscanningen, därför fanns inte paketet med i systemet och gick därför inte heller att spåra.
Men det fanns.
DET FANNS, DET FANNS, DET FANNS!!
Det var det enda som var viktigt!

Så nu blir vår bok av!
Paketlandet kommer ut i Oktober, med bilder och allt!
Det galnaste i hela historien är ändå att Paketlandet handlar till stor del just om det här, ett paket på villovägar. Ödets ironi va…..