Idag är det en av mina bästa vänners bröllopsfest.
Jag borde hålla tal men är ingen talare då jag isåfall skulle varit så nervös att jag varken kunnat stå eller sitta och antagligen hade druckit för mycket champagne för att ens palla med.
Så.
Jag skriver istället.

När jag var liten spelade jag basket. I mitt lag gick Erika. Hon var från en annan skola, en skola där de gick på discon och jag var så himla avundsjuk och såg upp så till henne. Hon som var så mycket coolare än jag. Irre, som hon kallades. Åh vad jag ville vara som Irre!
Jag slutade spela basket efter några år men på gymnasiet hamnade vi i samma klass på estetiska bildlinjen.
Vi gillade inte varann. Satt långt ifrån och blängde surt. Men sen började vi teckna och insåg att vi hade väldigt liknande stil och smak. Motvilligt förstås.
Sen skulle vi göra ett grupparbete. Jag hatar grupparbeten men jag och Erika såg på varann och visste att om vi bara gör det ihop, så kommer vi inte behöva kompromissa med vår stil och smak. Så vi valde varann.
Efter det valde vi varann för jämnan.
Hon var lång och jag var kort, hon var blond och jag var svarthårig.
Vi hade utpräglad stil och la förmögenheter på knalliga ögonskuggor och plastörhängen, allt för att likna big brother-Kitty så mycket vi bara kunde.

Gymnasiet tog slut men vi fanns kvar. Du har varit min klippa och även om vi inte längre bor i samma stad så vet jag att du alltid finns där.
När det behövs som mest så är det du som står där. Alltid.
När pappa blev sjuk blev du livsnödvändig. Du förklarade sjukhustermer och hjälpte till stöttade och lyssnade. Var saklig när jag flummade iväg och hjälpte mig förstå vad som hände.
Jag vet att var jag än är, eller vad som än händer, så finns du där. Precis bakom och hejar på.
Precis som jag alltid hejar på dig.
Du är den tuffaste och envisaste människa jag känner. Som aldrig ger upp eller viker ner dig. Som orkar bära och mer än gärna gör det.
Som vänder mig upp och ner när det är det som behövs.

Det har gått tjugo år sedan jag var med i det där basketlaget.
Jag ser fortfarande upp till dig, om möjligt ännu mer nu än då.
För att du förstår hur jag menar när jag är invecklad, som inte dömer när jag berättar om konstiga ideér, träskmarker eller känslor. För att du alltid förstår.
Du är bäst.

Alltid.

Saker jag verkligen gillar:

– Dra bort folien på smörpaket, speciellt den på bregott för den sitter bäst, liksom i smöret.
– Säga ”-Livet!” med jämna mellanrum, tex när man dricker kall öl på altanen, eller när något riktigt jävligt händer. Det passar till allt helt enkelt, livet alltså.
– Sms. Jag skickar hellre tusen sms än ringer upp.
– Mataffärer med massa onödiga saker, typ netto och Lidl. Köpte tex nya skor på Lidl häromdagen. Bäst att kunna köpa skor och bananer på samma ställe!
– Teckna ögonblicksbilder. Min nya favorit.
– Läsa mail. Jag älskar att läsa mail.
– Stämpla alla mina kvitton med min kredit och debet stämpel och sen stta in i ordning i bokföringspärmen.
– Lyssna på samma låt tusen gånger. Just nu är min favorit ”Dirty old town” med Craig Cardiff. Förra veckan var det Daniels joik.
– Lyfta upp en nyvaken Knut med varm mage och yvigt hår.
– När man möter såna där människor man på en gång känner att jisses vad jag tycker om dig. Händer typ aldrig.
– Åka över Ölandsbron, dra ett djupt andetag och släppa ner axlarna.

– Syrener. Älskar att gå på asfalt och så luktar det syrener överallt. Bästa bästa lukten.
– Barnskor. Beroendeframkallande för det är så vansinnigt gulligt!

Saker jag ogillar:

– Nya smaker på saker, typ daim päron. Köper aldrig specialsmaker. Tacka vet jag gammal hederlig magnum mandel.
– Att ha ny bikini och nya bröst men att det fortfarande är frost på nätterna så jag aldrig kommer kunna använda den.
– Folk utan swish. Alla måste skaffa swish för det är det bästa som hänt mänskligheten sen skivat bröd typ!
– Cupcakes. Fina att se på. Alltid äckliga.
– Scones. Världens menlösaste bakverk. Goda i ungefär en halv minut efter att de kommit ur ugnen. Sen svintråkiga.
– Att jag inte träffat min bror på en mindre evighet nu.

– Att jag betalar med i preliminärskatt än jag faktiskt tjänar, måste alltså jobba för att kunna betala skatt utan att få lön.
– Att det kostar 300 kronor att gå till kvinnokliniken.
– Teckna cyklar och fötter.
– Plocka ur diskmaskinen.
– Sy foder.

Föräldraledighet är en het potatis minst sagt. När jag skrivit om det tidigare har jag fått arga mail där folk tycker jag lägger mig i deras liv när jag säger att jag tycker man ska dela lika på ledigheten.
Så nu ska jag inte skriva mer om det. Nog om det, som vi brukar säga.

Men, jag får ju både ha och äta kakan så att säga eftersom jag både är hemma och jobbar varje vecka.
Det bästa med att vara hemma med Knut är:

-Den där kärleksvågen som sköljer över en när man ser honom i sandlådan med sin spade eller när han går in i sitt tält och sätter på Astrid Lindgren musiken.
– Äta mat ihop. Min bästa stund r när Knut äter. Han är så jädra gullig när han sitter där bredvid och tuggar på sin macka och skrattar så det flyger smulor över hela bordet.
– Sova middag. Jag kör fortfarande på devisen ”jag sover när han sover”. Så jädra gött att få sova två timmar mitt på dagen.
– När han lär sig något nytt. Som härom dagen när han lärde sig att stapla alla klossar på varann och man ser hur himla nöjd han är när det funkar.
– När han vaknar på morgonen och man hör hur han ligger i sitt rum och pratar för sig själv och när man tar upp honom är han alldeles rufsig och varm.
– Hänga med de andra mammorna. (detta trodde jag aldrig att jag skulle uppskatta så mycket som jag gör)

Det bästa med att vara på jobbet:

– Jag kan dricka kaffe utan att oroa mig för att någon ska välta ut det.
– Jag kan få ha det alldeles knäpptyst runt mig om jag vill.
– Jag kan stryka saker på min to-do-lista vilket gör att jag kan sova bättre på kvällarna.
– Kunna släppa allt med Knut helt och hållet och bara vara Anna. Jag vet ju att han är i väldigt trygga händer hos Emil.
– Lunch. Att äta lunch ihop med någon utan att slänga i sig maten är svårslaget.
– Få klä på sig. Det får jag visserligen när jag är hemma också, men det känns lite mer på riktigt när man går till jobbet.