Förra året såg jag ut ungefär såhär, några dagar tidigare än idag.
Vi var och flyttstädade vårt 300 kvadratmeter stora hus, iskallt va det och vi värmde vatten på spisen för att ha att rengöra med.
Jag städade toaletten, kröp runt på iskallt  klinkergolv med magen hängandes och sen satt jag på en stol och skrubbade ugnen som om de inte fanns ågon morgondag.
På natten började värkarna. Tre veckor för tidigt och jag var så insnöad på vårt beräknade datum, 7 mars, att jag inte fattade att jag faktiskt födde barn förrän huvudet var ute.

Men så kom han då, Knut Anders Ileby, den 17 februari och jag kunde liksom inte riktigt greppa att han var min.
Efter någon dag på BB minns jag att jag bara ville skrika åt alla sköterskorna att lämna oss ifred, jag ville ta med mig Knutte och gömma mig i garderoben där de inte kunde komma åt oss med sina jädra nålar som de envisades med att sticka in i hans små rosa nya fötter.
2700 gram vägde han, liten som en fis bara och alldeles ljusgul och ljuvlig. Såg ut lite som Benjamin syrsa och jag kände instinktivt att jag ska försvara honom mot allt ont.
Den känslan är bestående och helst skulle jag alltid vilja gömma honom i garderoben så att han aldrig skulle bli ledsen eller sårad. Men jag antar att det är en del av livet.

Innan hade folk sagt att du kommer inte förstå hur man kan älska någon så mycket. Pyttsan tänkte jag, hur stor skillnad kan det vara egentligen?
Men denna kärlek alltså, som att vara bubbligt nyförälskad hela tiden, som att få ett handskrivet brev från Leonardo DiCaprio när du var fjorton år, som att äta cheeseburgare när du är riktigt jäkla sugen, som första uteserveringsölen i solen och som känslan i magen när man vinner en miljard.
Min toppvinst och min största lilla kärlek, älskade Knut, som jag fullkomligt knockats av dig!

Grattis på din alldeles första födelsedag!