Idag har jag utfört ett personlighetstest, som en beteendevetare satt ihop där man får fram sina styrkor och sina svagheter.
Jag ÄLSKAR såna test!
Jag gillar att veta hur jag är, hur jag uppfattas av andra och hur jag reagerar i olika situationer. Eller ja, det vet jag ju redan, men kul att få det svart på vitt.

När jag fick resultaten var de skrämmande korrekta med hur jag faktiskt är.
Det visade att jag är ganska lika på jobbet och hemma, inte så konstigt kanske med tanke på att jag är min egen chef och inte behöver anpassa mig till någon annan.
Här är några andra punkter som var väldigt träffsäkra:

• Att jag har svårt att ta kritik för mitt arbete och lätt blir defensiv. ABSOLUT! Det här är utan tvekan min ömma tå, jag identifierar mig väldigt mycket med det jobb jag gör så när någon kritiserar det blir det direkt kritik mot mig.
• Jag vill ha struktur och tydliga tidsramar. Japp, utan tvekan. Jag hatar flum och pladder. Jag gillar listor som kan bockas av och jobb som blir gjort, inte luddigt ”det löser sig”.
• Jag ser kvalité före kvantitet. Jag sitter gärna länge med en sak, pillar med detaljer och grottar ner mig i småsaker än att beta av uppgifter på löpande band.
• Jag behöver mycket beröm för mitt arbete. Absolut, jag är en väldigt bekräftelsesökande person och vill alltid höra att jag gjort ett bra jobb. Annars blir jag osäker och undrar om jag borde gjort det ännu bättre.
• Känna att jag har kontroll över mitt liv. Ja, så är det absolut. Som sagt, gillar inte flum. Vill ha ordning och reda (låter konstigt eftersom jag är så sjukt slarvig, men det är inte samma sak)
• En förmåga att se både detaljer och helheten. Det här är svårt för mig eftersom jag ser det här så tydligt, så när jag jobbar med andra är det svårt att övertyga dom om att jag har en plan.
• Jag vill kunna arbeta utan att någon övervakar vad jag gör. Det är typ det viktigaste i mitt jobb. Klarar inte av att ha någon över mig. Detta måste jag ständigt jobba med för jag är så van att bestämma själv.
• Tvekar inte på att fatta beslut. Men behöver samtidigt mycket uppbackning för att stå för mitt val.

Sen var det en rolig del av resultaten, hur jag uppfattar mig själv:

• Noggrann
• Sansad
• Kunnig
• Ordentlig
• Diplomatisk
• Analytisk

Stämmer nog ganska bra. Möjligtvis inte så diplomatisk då.
Men med den delen kom också hur andra uppfattar mig (lite värre att se, fast inget jag inte redan visste) Detta är alltså hur jag uppfattas under stress eller trötthet bör också tilläggas.

• Pessimistisk
• Ängslig
• Kräsen
• Petig
• Perfektionist
• Svår att tillfredsställa
• Defensiv
• Strikt

Det stämmer nog också ganska bra. Jag gillar att saker är på mitt sätt och är det inte det blir jag lätt irriterad.

En annan del var också hur man lättast pratar med mig.
Den var klockren!
Man skalar bort allt lull-lull, inga trevlighetsfraser och väderprat utan rakt på sak så det ska gå så snabbt och effektivt som möjligt.
Jag har inte tid för massa pladder och det bara stör från det som verkligen bör sägas enligt mig och rör till det i hjärnan.

Så, nu känner jag mig lite visare om hur jag är och hur jag tänker och nu vet ni också.
Så om ni träffar mig eller jobbar med mig någon gång så vet ni, raka rör, tydliga riktlinjer och sen fria händer.
Sen kan vi ta en öl ihop när jobbet är klart, det är en helt annan sak.

Sandra hade skrivit så fint på sin blogg om kärlek och jag är beredd att hålla med om precis allt!
Det är inte det där stora, överdådiga och ovanliga man minns och älskar mest, utan det lilla. Det vardagliga.
Om Emil försvann skulle jag sakna morgonmyset i sängen på helgerna mest. När vi brottas med Knut, bygger kojor under täcket och bråkar om vem som ska orka gå upp och göra frukost.
Jag skulle sakna stunden i soffan, när Knut precis somnat och båda två sitter med våra mobiler och inte ens pratar med varann.
Men han är där.
Det är det som är viktigast.
Att han finns.

Sen älskade jag tiden vi fick ihop i Alperna.
När vi fick prata till punkt, kunde sitta och glo på folk ihop och bara behövde se på varann en snabb sekund för att förstå vad det andra menade (oftast ”kolla in den där fula frisyren-blicken”)

Jag älskar vår vardag.
Det vanliga.
När ingenting är extra, utan bara som alla andra dagar.
När en kanelbulle i en påse från affären räcker som uppiggning och man har någon att fråga om det inte är dags för kaffe snart.

Men vad bra ändå, att det är i det enkla man trivs bäst.
För om man bara älskar varann på hotellweekends, omringad av vänner eller ute på krogen så tror jag inte kärleken blir så långvarig.

Jag älskar Emil.
Mitt i vardagen, i mjukisbyxor och dammigt hår, med smutsiga händer och med en snorig Knut på armen.
Då älskar jag Emil så väldigt mycket.

• Sätta mig på tåget mot Stockholm, ensam, tidigt på morgonen och veta att jag kommer ha hela eftermiddagen i storstaden alldeles för mig själv.
• Dra ut skäggstrån på min haka. Har två stycken.
• Få stänga av fläkten när man är klar med maten. Bästa ljudet är när fläkten tystnar. Öronbedövande.
• Få okända, vadderade kuvert till jobbet.
• När Emil får inåtväxta skäggstrån som jag sen får leta rätt på med lampa och pincett. Sen när man väl hittar det och så lossnar det liksom av sig själv. Åh som jag älskar det!
• Bygga stora, fina duplolegohus till Knut. Brukar sitta kvar och bygga långt efter att han tröttnat och gått därifrån.
• När man smashar i pingis och den sitter som en smäck. Booom!
• Min pennvässare som gör färgpennorna sylvassa.
• Stora, färdiga teckningar med mycket färg. Så oerhört tillfredställande.
• När Emil lagar mat och ger mig ett glas vin och låter mig sitta i soffan medan han fipplar i köket med LP:n på hög volym. Så himla mycket fredag hemma hos oss.