Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Dagens Porträtt!

Det här med att teckna när Knut sover är svårare än jag trodde. Inte för att han inte sover, för det gör han större delen av tiden, men att resa sig från soffan och faktiskt sätta mig och teckna. Det är den svåra biten.

Dock gjorde jag den här bilden härom dagen, jag kallar den ”kvinna faller handlöst”.

ileby

Annas Hem!

Nu när vi båda är hemma i tio dagar så har vi hunnit få klart nästan allt i huset. Kläderna är uppackade, tavlorna uppsatta och golven dammsugna.
Jag vet inte vad som hänt med mig, förut var jag världens slarvmaja, men sen vi kom hem från BB går jag och plockar, hänger in kläderna i garderoben efter att jag använt dom, plockar i och ur diskmaskinen och städar upp barnkläder och nappflaskor.
Plötsligt händer det, plötsligt blev det ordning och reda även på mig!

Sähär ser det ut hemma hos oss nu:

IMG_3686

Vi har tulpaner i alla rum just nu, en klar fördel med att få barn! Jag älskar tulpaner, de gnisslar så trevligt. Kökssoffan har jag målat ljusgrön när Knut sovit. Ser så himla vårigt ut i vårt kök nu.

IMG_3687

Reda-hyllan satte vi på väggen och fick då också ett perfekt ställe att ha finkopparna. Hyllan målade jag i samma grön som soffan.

IMG_3688

Lillfisen kollar in grannskapet från köksfönstret.

IMG_3690

Knut tjuvkikar lite.

IMG_3691

Vi har blivit riktiga fruktjunkies och bunkrar upp som tusan och sen proppar vi i oss alltihop! Lampan hittade vi på Erikshjälpen härom dagen och jag tycker formen passar ihop med den öppna spisen.

IMG_3692

Stringhyllan börjar fyllas på allt eftersom vi plockar upp flyttlådorna.

IMG_3693

Det här möts man av när man kommer hem till oss. Biostolar som jag klätt om i banantyg, Plura och Winnerbäck, spegel som Emil byggt och skoställ som än så länge inte fyllts med skor.

IMG_3694

Knut har fått en present av Wenche, en rulle av hennes fantastiska cirkustapet! Jag tapetserade den på en träskiva och satte upp över hans säng.

IMG_3695

Jag och Emil har fått världens finaste present från Sthlm Agency, nämligen varsin väska från Littlephant! Skötväskan är till Emil som är förste blöjbytare och den ljuvliga handväskan är till mig!

IMG_3696

Såååå fin! Tusen tack!

Anna om Livet!

Så svårt det var att blogga efter ett inlägg om en förlossning! Vad skriver man efter en sådan sak liksom?
Jag har tänkt blogga i flera dagar men det finns inte så mycket tid över för annat än bebisgosande och amningspumpar.
Knut har visat sig vara världens snällaste bebis så vi hinner en hel del när han sover, så nu är huset så gott som färdigt (visar allt vi gjort i ett annat inlägg sen)
Just nu är ju Emil hemma sina tio första pappa-daga och det är verkligen skönt att få vara två såhär i början.
Dels hinner man mer när han sover, dels har man någon att gå promenader med men framförallt har man någon att dela bebisbubblan med!

Jag är minst sagt en berg och dalbana av känslor just nu. Är så himla överlycklig över att han äntligen är här och att den där jäkla graviditeten är över samtidigt blir jag attackledsen för minsta lilla (Emil suckade över att jag inte tagit upp och tinat grönsaker, då började jag gråta tex)
Sen gråter jag över hur glad jag är, över hur perfekt han är och då och då gråter jag över tanken på att något skulle hända honom.
Ja ungefär sådär håller det på.

Vi försöker ha med oss kameran överallt, för snart är han inte så här miniliten längre och då kommer man titta tillbaka på bilder och säga ååååååå vad liiiiiiiiiiiiiten!
Ungefär såhär ser våra dagar ut:

IMG_3620 - Kopia

Vi går jättelånga promenader och ojjar och åååhhar oss över hur vårigt det är ute! Själv jublar jag varje steg jag tar över att jag faktiskt kan röra mig igen. Tror ingen riktigt förstod hur hemskt jag tyckte det var att vara så himla stor och klumpig! Nu känner jag mig lätt som en fjäder (det är jag inte riktigt än, men bra mycket lättare än innan!) och vill bara gå och gå och gå, trots att det ömmar både här och där så är det inget i jämförelse med hur det kändes förut!

IMG_3641 - Kopia

Såhär sitter vi en hel del också förstås. Eftersom Knutte Knopp är så liten så har han inte riktigt förstått sig på hur man ammar än, därav flaskan. Han får dock bara bröstmjölk så alla ni amningsfantaster där ute kan bespara er allt skäll om ersättning.

IMG_3652 - Kopia

Minifötter och skrynkliga hönsben.

IMG_3660

Sen sovs det en hel del också, ibland ensam….

IMG_3664

…och ibland i hög.

IMG_3667

Knut och vi blir bortskämda med massvis av presenter och tulpaner!

IMG_3673

Här en hel hög med kläder från ”tant Vestis”!

IMG_3680

Hon fick göra första premiärhållningen av Knut också. Man ser ju lång väg att de kommer bli bästisar!

IMG_3644 - Kopia

Men mest av allt sitter vi nog såhär, och dumglor lyckligt på världens finaste lilla unge!

Anna om Förlossningen & Minikillen!

Ja ni, var börjar man när man ska beskriva det största som finns?
Vad är början egentligen?

Jag knarkade förlossningsberättelser när jag var gravid, läste allt jag kom åt med skräckbladad förtjusning. På både gott och ont, jag hade bilder om saxar och bedrövliga scenarion i huvudet när jag väl åkte in, men min historia blev inte alls som de jag läst.
Såhär gick min förlossning till:

1

Jag vaknade vid tre på natten av att jag fick lite ont när jag vände mig  i sängen men eftersom det inte var någon ovanlighet så brydde jag mig inte så mycket om det. Sen gjorde det lika ont igen när jag vände mig åt andra hållet och när detta upprepat sig sisådär fem gånger gick jag upp. Jag laddade ner en värktimer till mobilen men tänkte att detta bara var inbillning, för så himla ont gjorde det ju inte. Enligt appen, att de kom med tio minuters mellanrum.
Gick och la mig igen men de kom tätare och tätare och snart var det bara fem-sex minuter mellan varje värk.
Jag ringde förlossningen och fick tipset att ta två alvedon och avvakta. Jag ställde mig i duschen och Emil åkte till jobbet med orden: ring om det blir värre (nu var klockan 06.40 ungefär)
Tio minuter efter att Emil åkt ringde jag och sa (lätt panikartat): kom hem igen!
Ringde förlossningen igen och hon sa att jag skulle komma in. Nu hade jag värkar med fyra minuters mellanrum och var fortfarande helt övertygad om att det bara var inbillning. Även om det gjorde ont så trodde jag värkar skulle göra betydligt ondare än så! (kanske bra med skräckhistorier trots allt)
Vid 07.30 kom vi in till förlossningen.

2

Blev uppkopplad på ett CTG (heter det så?) och de gjorde en undersökning och det visade sig att jag va öppen fyra centimeter.

10

Förstod att jag var tvungen att säga hejdå till magen (vilket inte  var särskilt svårt) herrå!

3

Vi blev flyttade till ett förlossningsrum på en gång och barnmorskan sa: du kommer föda barn idag!
Jag började med att bada, i typ två timmar. Vid varje värk så spolade Emil kokhett vatten på min rygg (tyckte värkarna bara gjorde ont i korsryggen, ingen annanstans) i badet kändes de knappt alls.

4

Sen fick jag prova lustgasen. Jag var livrädd att jag skulle må illa vilket jag inte gjorde som tur va. Jag hade hört att lustgasen är toppen och känns som en helkväll på Harrys när det snurrar sådär härligt. Den som sa det har uppenbarligen aldrig varit på Harrys med mig för jag tyckte inte det snurrade det minsta och var nästan lite besviken.

5

Lite sliten och nervös, hoppandes på en pilatesboll.

6

Ytterst peppad blivande pappa!

7

Vips var klockan ett och jag var fullt öppen (gick ju hur smidigt som helst och jag fick tjata till mig epidural för barnmorskan tyckte jag klarade mig så bra utan, men jag hade ju liksom snöat in på den där himla epiduralen) På tal om epidural så gjorde det så vansinnigt ont att lägga den, det var hundra gånger värre än värkarna (men han sa att jag va ett undantag som tyckte det gjorde så ont, att de flesta inte känner det alls) men ack så skönt när den började verka! Kändes inte ett dugg att ha värkar då.

8

Sen blev klockan 13.15 och plötsligt började krystvärkarna! De gjorde däremot en smula ont (en ”smula” är en klar underdrift)
Jag som trodde mig vara en ganska cool person när det kom till smärta skrek som en gris men det var för att jag tog i så. Det kändes ju som det inte hände det minsta och jag skrek till barnmorskan att det här går ju för fan aldrig!

9

Men efter en halvtimme och sisådär tio krystvärkar senare som kom han! Bara sådär!

11

Det visade sig vara en liten minikille!
Eftersom jag haft så stor mage och legat på övre kuran hela tiden var jag övertygad om att jag skulle få en megabebis! Dock kom han ju nästan tre veckor för tidigt och enligt barnmorskan var det en himla ”syndaflod” av fostervatten som forsade ut när hon tåg hål på hinnorna. När de sa vad han vägde kände jag mig så lättad, har varit rädd för att behöva föda fram en jättebebis (fast vid det här laget var ju förlossningen över så det hade ju inte spelat någon roll då)

12

Mycket stolt pappa!

15

Sen kom de in med den efterlängtade brickan. Vi var vrålhungriga fast när maten väl kom kunde jag knappt äta, ville bara ligga och kolla på lilla bebisen!

13

Vi blev flyttade till BB och där stannade vi tre dagar. De tre dagarna satt vi såhär 90 % av tiden, pussande och snosande. Alltså bebishuvud, finns det nått mjukare och gulligare?! Skulle vara små ludna axlar då.

17

Väl hemma igen!
Så himla konstig känsla, så annorlunda och omtumlande med samtidigt det mest självklara i världen. Jag kan liksom inte släppa hur bra allting gick, att han finns och lever och att det gick så lätt!
Ungefär såhär sitter jag hela tiden, sägandes att herregud jag har ju världens finaste unge!! Tänk att vi har ett fint litet hus, hann köpa en ny bil (hämtade samma dag som vi åkte hem från BB, så det var i grevens tid) att jag fått barn och gift mig med världens bästa man och ja, sådär håller jag på och ältar och jublar och lyckogråter om vartannat.

16

Så, vad heter han då?
Knut såklart!
Världens finaste lilla Knut!

Förut satt jag och Emil ihop med en ring, nu sitter vi ihop med en Knut!

 

 

 

dont like to talk?

You and me both.

Stalk me on insta instead.

deal?