Nu har jag ätit mina mediciner mot nacken i snart tre veckor. De har gradvis ökat dosen för att komma upp de det jag har nu.
Jag hatar den. Jag hatar den här medicinen så innerligt.
Den gör att min hjärna känns trög, att min tidigare snabba käft är förlamad och att jag inte ens orkar skoja längre, som att gå i seg kolasås och aldrig vara riktigt med längre.
Jag känner mig full, jag vill somna framför datorn och jag gråter för saker jag inte ens vet om.

Idag ringde jag min läkare och sa att det går inte längre. Jag kan inte må såhär.
Jag har hellre ont i nacken än känner mig som en skugga av mitt forna jag.
Min briljanta hjärna känns inplastad.

Eftersom jag har den bästa läkaren som finns, så förstod hon givetvis.
Så nu ska medicinen trappas av. Det går inte att sluta pang bom, då det är starka grejer och man då kan få abstinens eller självmordstankar (?!!)
Hjälp.
Så nu tar vi det långsamt.

Men jag känner mig glad, lycklig över att få tillbaka min edge, mina vanliga tankegångar och mitt sug.
Att få bli den jag var förut, om än med väldigt mycket ondare i nacken än nu.
Men det får det vara värt.

Jag har verkligen glömt bort hur det är att blogga på daglig basis, glömmer bort att jag ens har denna blogg. Men nu så!
Tänkte berätta lite om hur landet ligger just nu:

Min status med nacken är att den extrema huvudvärken har lugnat sig och numera mer ligger som ett dovt bakgrundsljud kan man säga. Nacken är dock oförändrad men väldigt medicinerad så den känner jag inte av så mycket. Så status på sjukdomsläget känns ändå under kontroll!

I helgen fick Emil inställda planer så vi åker till stugan, trots att vi precis var där och stängde igen den för vintern. Men vi testar helt enkelt hur det går att leva med endast vatten på dunk, det går säkert bra det med.
Ser fram emot att kasta sten i Vänern, mysa framför brasan och kissa i lingonriset igen!

Helgen efter det ska jag till Stockholm!
Can´t f*cking wait!
Stockholm är lite som mitt andningshål på det precis motsatta sättet mot stugan. Det är dit jag åker för att känna att jag fortfarande lever, fåå myllret, pratet, folket, att få skrika till varann på högljudda barer, få klä sig fint, gå långa promenader i urbana grönområden, sova på Johans gnissliga soffa, testa nya matställen och dricka vin redan på eftermiddagen.
Åh!
Jag ska också äta frukost med Camilla Läckberg, vi skulle egentligen också dricka vin men fick styra om lite i planeringen. Hon och jag har pratat länge och hon har även köpt en hel hög med teckningar genom åren så det ska bli väldigt roligt att faktiskt ses på riktigt!
Jag hoppas också klämma in lite egentid på stan, ska bunkra upp med penslar på Systrarna Greene (visste ni att de har de ABSOLUT bästa penslarna?! Dagens tips!) dock brukar den här biten med egentid alltid bli lidande när jag är i Stockholm. Kan typ inte minnas en enda gång jag faktiskt fått det de senaste tio gångerna jag varit där.
Johan brukar möta upp mig direkt när jag kommer med tåget och sen har han redan planerat in en massa roligheter så det är bara att följa med. Skitmysigt såklart och kläder behöver jag inga nya ändå. Men penslarna, de måste jag hinna med!

En annan sak jag gjort sen sist är att söka till Liljevalchs vårsalong! Det har jag aldrig gjort förut så det kändes stort. Vem som helst får alltså söka och sen blir man uttagen och får hänga sin konst på muséet.
Jag förstår själv att oddsen att få vara med är minimala, men det känns ändå väldigt spännande att få beskedet, men jag är (på riktigt) inställd på ett nej, men ändå.
Sökte bland annat med den här:

Nu har det gått två månader sedan jag fick ett diskbråck i nacken.
Ett diskbråck är alltså när diskarna man har i ryggraden går sönder och då trycker de på nerverna och kan göra sjukt ont.^Mitt sitter allra högst upp i nacken, liksom långt ner i bakhuvudet kan man säga. Vid diskbråck i nacken är det vanligt att det smärtar ner i armen och man kan tappa känseln i handen, vilket i mitt fall hade varit total katastrof.
Nu har jag haft ”tur” så istället strålar smärtan uppåt, rakt upp i huvudet.

Två månader har nu gått av konstant megaont i huvudet.
Det känns som alla hårrötter i bakhuvudet ömmar och en stark molande känsla i hela baksidan av huvudet upp mot hjässan. Som att ha på sig en keps som sitter åt ett snäpp för hårt.
Då och då blixtrar det till och gör absolut skitont.

Själva nacken gör också ont men det värsta är verkligen huvudvärken.
Nu äter jag en massa stark medicin för att kunna bli människa igen, går också på sjukgymnastik och akupunktur.
Jag vet att det finns miljarder tips och trix men vill helst inte ha några sådana. Jag är i goda händer och just nu är smärtan så akut att jag inte kan göra så mycket sjukgymnastik eller övningar så undvik gärna tips.

Min egen behandling består av oroligt mycket vila, att ha så tyst omkring mig jag bara kan och att äta skitmycket godis.
Funkar faktiskt förvånandsvärt bra!
Imorgon åker vi till stugan över helgen, utan barn.
Tanken är att måla och tapetsera men vi får se hur mycket vi hinner nu när jag knappt kan hjälpa till.

Det som funkar allra bäst är att måla faktsikt. Att måla sjukt detaljerat och snöa in på milimetrar. Då glömmer jag bort att det gör ont.
Så det ägnar jag mig åt just nu.
Detta är min senaste målning.

Jag och bästis-Vestis (hon heter egentligen Anna, men kallas för Vestis) åkte till Karlstad! Att ta med sig sin kompis till sin hemstad är stort och härligt. Ville så gärna att hon skulle älska det lika mycket som jag.
Vi började med att möta upp min mamma som hade stickat en väst åt mig. Hon förevigade oss, strax innan vi gav oss ut på stan. Piffiga va?
Det är så roligt med Vestis, för hon går in lika hårt som jag med vad man ska ha på sig och allt sånt där. Ytligt javisst, men ack så roligt!

Efter måååånga timmar i stan, tunga shoppingkassar och trötta fötter visade jag henne inre hamn. Är ni någonsin i Karlstad måste ni gå dit! Det luktar nyrostat kaffe eftersom Löfbergs lila ligger där, man ser ut över vattnet, tar en öl och hälsar på änder, tydligen.

Sen fick vi bråttom, ville inte missa solnedgången i stugan! In med grejerna fort som sjutton, en filt, två glas och en flaska vin och så gick vi ner till stranden.

Passade på att fota ett samarbete med Jumperfabriken, eftersom ljuset var magiskt! Både väskan och tröjan kommer därifrån.

Att man ens kan ta såna här bilder med mobilkamera? Orkar aldrig släpa med mig min systemkamera längre och när mobilen levererar sådan här kvalité behövs det ju inte heller.

Sen pratade vi om livet, om barn och män. Om jobb och viktiga hemligheter.

Är evigt tacksam över att jag har henne. Så genuint skitsnäll! Tänk att vi raggade upp varann en gång när jag nyss flyttat hit. Jag såg henne och tänkte att jag ville vara kompis med henne, hon tänkte samma sak och en gång på en uteservering kom hon fram och sa hej. – Jag vill vara kompis med dig! sa jag och resten är historia.

Vi satt där, tills solen sjönk ner i Vänern. Alldeles tyst, det var bara vi två där. Alla husbilar och sommargäster hade åkt hem.

Svårslagen utsikt.

När solen gått ner gick vi hem till stugan och åt mat. Vestis kille hade gjort matlåda åt oss! Hur gulligt?! Så det var bara att värma på och njuta och slippa tänka på matlagning. Sån lyx!

Morgonen efter var vi uppe tidigt för att göra oss redo för loppistur. Kristinehamn har tänkt till när det gäller loppisarna så alla öppnar med en timmes förskjutning så man kan vara på öppningen på alla. Genialt!
Vi började med pingstkyrkan, sen vidare till min favorit Fyndboa (som tydligen också är artisten Petters favorit) och avslutade med Röda korset.

Ett snabbstopp på H&M för att fylla på läppstiftssamlingen förstås. Har ni inte testat H&M´s egna läppstift så gör det, sitter som berget och kostar bara en hundring!

Sen kom vi hem och beundrade våra fynd! Jag köpte vinterstövlar till Stig, en bok, en brevvikt (eller vad heter de där glasgrejerna?) som kändes så värmländsk i motivet, ett par blåa vantar att matcha min Rodebjer-jacka med, en liten skål från Höganäs att ha flingsalt i, en börs från Louis Vuitton, en skolplanch med den finaste texten på, kolla bara skrik-hals, strump-fot och ett sturskt svar!
Köpte också en alldeles ljuvlig klänning på Röda korset för 90 kr.

Såhär ser den ut på!

Vi åt lunch på altanen. Här ser man den fina uteduschen Emil byggde i somras!

Mmmmm, ica´s räkmacka och bubbel, vad mer kan man behöva?

Jag gjorde det alla barnfria mammor gör när de får en stund över, dvs vilade i solen. Ingen skrek, hoppade på mig eller behövde byta blöja. Så ljuvligt!

Sen kom mamma förbi! Min mormor bor i Kristinehamn så mamma är ofta där och hälsar på, så att svänga förbi stugan är liksom ingen omväg. Så mysigt!

Hon fick prova mina nya solglasögon. Hur cool?

Vi fikade och pratade om livet, i vanlig ordning. Här har jag för övrigt på mig västen som mamma stickade, visst är den fin? Så mjuk så mjuk.

Jag älskar den här platsen. Älskar stugan långt mer än jag älskar vårt hus hemma. Den har allt jag vill ha, enslighet, lagom stort, ingen insyn, Vänern, mamma och ett eget hus till gästerna.

När mamma åkt hem möblerade vi om! Jag har tjatat på Emil om att jag tror det skulle bli bättre såhär men han var skeptisk. Vestis är utbildad dekoratör och jag har ju också jobbat som det, så det gällde att passa på när vi hade chansen, utan skeptiska män i närheten.
Jädrar vad vi slet, för det blev ju inte så bra först. Men efter arton olika försök så kom vi fram till att det här nog var bäst, så nu står den fina byrån i mitten av rummet istället och fåtöljerna mer i hörnet. Mycket nöjd med detta!
I helgen ska dessutom jag och Emil dit och måla om och tapetsera, sen är det komplett!

Morgonen efter vinkade vi hejdå till stugan och klädde oss i likadana hattar (ja folk glodde på oss när vi stannade och åt på vägen hem)

Vestis smälte in bland ombunkarna.

Tack för en alldeles strålande helg, antagligen höstens finaste! Från och med nu gör vi det varje år!
Ett tips till alla, ser du någon du vill hänga med, fråga! Gud vad mitt liv hade varit tråkigare utan henne!