Blogg - Anna Ileby

Anna och Köpenhamn!

nov 5, 2013 | Tankar och Vardag | 2 kommentarer

Jag och Emil kände att vi gärna ville göra nått ihop, innan bebisen kommer. Nu när det än så länge bara är att hoppa på ett tåg och så behöver man inte tänka så mycket mer än så.
Vi kollade lite på solresor och resor lite längre bort men vi kände att vi inte riktigt hade pengarna till det nu, men då kom Wenche med det ypperliga förslaget att vi skulle åka till Köpenhamn och hälsa på henne och Daniel!
Så nu har vi bokat resa för julstros i Köpenhamn och ölhäng (fast inte för mig då) på kvällarna och alltihop i bästa staden!
Såhär såg det ut när jag och Emil var där i våras:

Anna och Den Stora Ensamheten!

nov 4, 2013 | Tankar och Vardag | 7 kommentarer

Som jag skrivit tidigare så går jag numeran hos en psykolog någon gång i månaden, på inrådan av min barnmorska. Jag ska villigt erkänna att jag var en smula skeptisk, jag har träffat många psykologer i mina dagar och de riktigt bra är ytterst få kan jag lova.
Men den här var riktigt bra och nog mer välbehövlig än jag trodde.
Jag trodde mig vara ganska klar med sorgearbetet efter pappa och missfallet, vilket jag nu insett att jag inte alls är. Jag behöver älta och vrida och vända några varv till, för att riktigt förstå att det hänt.
Psykologen tyckte det var klokt att försöka reda ut det så gott det går innan den nya bebisen kommer, så nu har jag helt enkelt börjat rota i den där svarta trasselhögen som bara legat orörd inuti bröstet i nästan ett år.
Detta har lett till att jag gråter, stup i kvarten känns det som. Men det behövs för jag har knappt gråtit alls innan. Men nu när det var all helgons helgen och jag åkte till kyrkogården och tände ljus för pappa, då grät jag som en litet barn.
Att behöva tända ljus för sin egen pappa, det är ju absurt! Han ska finnas och vara varm och ha sticksigt skägg och säga att man är bäst i världen, krama en och lukta pappa. Inte bara vara ett tänt ljus och inget mer.

Men nu är det så det är, det är ingenting jag kan göra något åt, hur mycket jag än vill. Och det måste jag försöka acceptera. Fast jag inte förstår hur det ska gå.

Det här året har jag tappat orken, orken att vara social och träffa vänner, prata om vanliga saker och skratta.
Jag vill bara vara själv. Försöka gå in i mig själv och förstå hur det verkligen ska gå med allt.
När jag ska vara social och gå ut, känner jag mig sjuk, måste ligga i sängen i ett släckt rum och stirra rakt fram i flera timmar innan för att sen kunna samla ihop alla skärvor och försöka mig ut.
Efteråt har det känts som jag sprungit tio maratonlopp och jag orkar inte gå upp ur sängen på flera dagar.

Jag kan titta tillbaka på bilder innan allt det här hände, minnas precis hur det kändes inuti att vara sådär glad, genuint glad.
Jag saknar den känslan så himla mycket.
Men det känns som jag åldrats minst tio år bara det här året, jag är inte längre yngst i familjen, nu är vi alla jämngamla och har samma problem att tampas med och försöker hålla ihop så gott det går.
Jag är inte längre naiv och odödlig som jag var innan och det är en insikt jag gärna hade varit utan.

Att försöka förklara hur det känns för någon annan som inte varit med om det känns nästan omöjligt. Man hoppar över de jobbigaste detaljerna, vill inte göra människor obekväma.
När någon frågar hur man mår så svarar man bra utan att ens känna efter, för om jag känner efter kanske fasaden rasar.
När min pappa var som sjukast sa han om och om igen att han var trött på att hålla masken, trött på att låtsas att allt är bra och det är först nu jag verkligen förstår hur han menar.
För jag är lika innerligt trött på det som han.

Så nu håller jag mig helst hemma, sittandes vid symaskinen och när ingen ser, gråter jag så tårarna sprutar. Gråter för att jag inte kan ringa min pappa och säga hur det känns.
Tur jag har vänner som förstår och låter mig hållas och reda ut saker i min takt.
För just nu är det den enda jag behöver, tid att slicka såren och försöka lära mig leva det här nya livet.
Och förhoppningsvis, så småningom, bli glad rakt igenom igen.

En bild från innan allt, då man var sådär glad. Inuti.

Annas Nya Soffa!

nov 4, 2013 | Inredning, Loppis, Pyssel | 7 kommentarer

Ni kanske minns mitt soffprojekt jag skrev om för ett tag sen? Nu är den färdig!
Har tyvärr bara fotat med mobilbilder under resan gång, men bättre än inget iallafall.
Såhär såg soffan ut från början, en loppissoffa för 150 kronor, med smulig stoppning och slitet tyg:

Jag började med kuddarna. Började med att sprätta bort det ljusblåa tyget, försiktigt så alla hörn och kanter kom med.
Sen använde jag det blåa tyget som mall för att klippa ut det nya prickiga tyget. Då vet man säkert att det passar sen.
Sydde ihop kanten på kudden med sittdelen på samma sätt som det var på den tidigare kudden (lätt som en plätt när man har originalet att kolla på)
Sen trädde jag över det nya tyget på kudden och sydde fast det för hand på undersidan med kraftig tråd så det håller ordentligt (det går alltså inte att ta av och tvätta klädseln)
Gjorde såklart samma procedur med den andra kudden också. Då blev det såhär:

På plats i soffan såg det ut såhär:

Sen tog jag tag i själva soffan. Började med att lossa det blåa tyget från undersidan av soffan, sen lossade jag på det allt eftersom. På vissa ställen fick jag klippa bort det, bara man kommer ihåg att lägga till lite extra sömsmån sen när man klipper ut det prickiga tyget, så går det bra att klippa i originaltyget.
Sen när jag fått bort hela tyget så sprättade jag längs alla sömmar, för att få likadana mönsterdelar som det var på originalsoffan.
Då såg soffan ut såhär:

Skumgummit inuti soffan, speciellt på ryggen och armstöden var helt torrt och söndersmulat, så bra att ha en dammsugare i närheten så slipper man få gult damm i hela huset.
Jag drog bort det gamla skumgummit och sen åkte jag till Jysk och köpte nytt, det fanns på rulle där. Köpte något som hette hobbyskum och det var måtten 80×200 cm och kostade 200 kronor.
Väl hemma så klippte jag till passande bitar för ryggstödet och armstöden och häftade fast det med häftpistol (behöver inte sitta så noga och snyggt för det kommer ju tyg över sen)
När jag var klar med den biten klippte jag ut alla mönsterdelar till själva soffklädseln i det prickiga tyget (använde alltså det ljusblåa som mall även här)
Sen sydde jag ihop alla delar och drog över det över soffan, detta var bara framsidan och insidan på armstöden. Ryggdelen var för sig.
Jag häftade fast tyget med häftpistol, kom ihåg att häfta tätt och dra hela tiden så du inte får fula veck. Vid armstöden får man lägga snygga vecka längst fram och häfta fast så snyggt det går.
När det stadiet var klart såg det ut såhär (och jag var tvungen att lägga mig raklång en stund för jag var helt slut):

Sen var det dags för ryggdelen, som syddes ihop med utsidan av armstöden. Den här biten spikade jag på med möbelnubb. Då täckte jag de fula häftklamrarna från det tidigare stadiet med hjälp av tyg och nubb.
Nubb är för övrigt väldigt snyggt men är bedrövligt att jobba med eftersom de är så små så man spikar sig på fingrarna konstant!
Även här gäller det att sträcka och dra i tyget hela tiden. Jag började mitt bak och jobbade mig utåt sidorna.
Vik in kanten på tyget och sen spika fast, så får du snygg kanter.
Avsluta med att vända på soffan och spika fast tyget på undersidan, där använde jag vanliga spikar så det skulle sitta som berget och jag slapp slå mig gul och blå (därunder syns det ju inte ändå.
Den sista delen jag gjorde var att klippa till en passande tygbit till framsidan av soffan, den som syns under dynorna. Den spikade jag fast under soffan och översidan sydde jag fast för hand med stark tråd i soffbotten.
Sen var det klart och jag tyckte jag förtjänade en tupplur i den nya soffan på en gång!
Roligt projekt, dock väldigt pilligt och ganska tungt och svårt. Men kul! Älskar projekt som har en början och ett tydligt slut. Undrar vad mitt nästa projekt blir?

Tyget är från Ikea och heter Hjördis, finns i rött också och kostar ynka 49 kronor metern. Det gick åt ungefär fem meter till soffan.
Priset för alltihop, med ny stoppning, tyg och nubb gick på runt 500 kronor. Det kallar jag billig soffa!! (blod, svett och tårar icke inräknade)

Dagens Färgglada Kläder!

nov 4, 2013 | Kläder | 0 kommentarer

Den här dagen började helt fel så vi hoppas att resten blir bättre (vaknade av att ena katten kissade i min säng!)
För att väga upp en dålig början var jag tvungen att sätta på mig något färgglatt, det fick bli den här Gudrun Sjödén klänningen som jag köpte långt innan jag blev gravid men aldrig använt. Men nu är den perfekt eftersom den är i så ”fjångigt” material. För övrig är nästan alla Gudrun-kläder perfekta som gravidkläder, hade jag haft lite mer pengar hade jag absolut varit en Gudruntjej ända ut i fingerspetsarna. Det bor en inneboende kulturtant i mig och om några år ska jag minsann bli en på heltid!