Idag tar man studenten i Värnamo. Jag klarar inte av att se lyckliga tjoande studenter utan att börja grina! Det är så himla fint hur glada, fria och ovetande de är!
Jag är oerhört blödig när det kommer till just studenten, minns så himla väl hur det kändes i magen att springa ut, hoppa upp på det där flaket och känna sig så hiskeligt vuxen och fri och egen!
ÅH!
Det är tio år sen jag tog studenten, herregud, tio år!
Men vad mycket jag hunnit med sen dess, jag har bott i Stockholm, bott i ett torn på västkusten, pluggat i Karlstad och betat av ett gäng pojkvänner under de här åren.
Jag skulle nog vilja påstå att åren efter studenten är mina absolut bästa år (även om det blir bättre och bättre ju längre tid det går och i takt med att CV:n växer)

När jag tog studenten var Kitty Jutbring min största idol, jag färgade håret svart och satte i långa löshårslingor i nacken för att få likadan hockeyfrilla som hon, jag sminkade mig med turkos ögonskugga och hade alltid svettband runt handlederna och stora skramliga plastörhängen i öronen.
Jag älskade hela gymnasietiden om jag ska se tillbaka. Högstadiet var verkligen inte min grej, men på gymnasiet gick jag i en klass med folk som hade samma intressen som jag, där man inte kände sig så knäpp (tro mig, det fanns betydligt knäppare än jag i min klass!) Jag tillbringade såååå himla många timmar i ateljén, allt material var ju gratis så jag målade jämt (och kanske kanske kom en del andra lektioner i kläm pga det, matten tex men vad gör det om hundra år)

Så nu gråter jag när jag ser studenter. För jag vet precis hur himla fint det känns att nästan bli stor på riktigt!

I lördags döptes lille Vide och jag och Emil är gudföräldrar! Blev helt rörd när jag läste fadderbrevet, tänk vilket förtroende!
Jag var alldeles blödig i kyrkan, även om jag är väldigt okyrklig av mig och inte särskilt sentimental, men det var så himla fint och lille Vide skötte sig exemplariskt.
Emil skulle hålla honom under hela dopet och svettades som en gris, Vide är en stadig kille så Emil var helt slut i armarna efteråt. Vi har ju inte hunnit jobba upp våra bära-bebis-muskler än.

Emils syster Lina och Henke, stolta föräldrar!

Minst lika stolta gudföräldrar (jag passade på att ha mina bröllopsskor, älskar de där skorna!)

Gudfadern!

Far o son.

Nu har flera stora bloggar gått ut med både missfall och barnlöshet, om längtan och förtvivlan och det känns så himla fint!
Såklart inte fint att folk får missfall eller har svårt att få barn, men fint att det äntligen pratas om det!
Då kanske man slipper känna sig så ensam, så misslyckad och så totalt isolerad från resten av världen.

Här kan du läsa Louise text om missfallet och här Fridas fantastiskt bra skrivna text om hur det känns att kämpa med att bli gravid!
Min egen text hittar du längre bak i arkivet, om du inte redan läst den.