Vi har bokat präst! Äntligen!
Jag har varit supernervös över att vi skulle bli utan för alla präster vi fått tips om har varit antingen sjuka, alldeles för högreligiösa eller bokade men till slut fick vi äntligen tag på han som var vårt första val och i måndags hade vi vårt första möte.
Han var precis som jag hoppades, precis som vem som helst!
Varken jag eller Emil är särskilt religiösa egentligen men båda var ändå överens om att en präst skulle passa oss bäst.
Nu har vi dessutom fått forma vigseln precis hur vi vill så vi har tagit bort några av de bitarna vi inte kände behövde vara med och stoppat in andra saker som känns lite mer ”vi”. Känns toppenbra!

Men sen skulle prästen förklara hur det hela går till, så han började med att säga ”…ja och så kommer ni in där och så sjunger vi en psalm, sen läser vi upp löftena….jag lovar att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt och så vidare och så vidare….
Herregud!
Precis då var det det verkligen slog mig, vi ska ta mig tusan gifta oss!
Det kändes helt plötsligt så väldigt verkligt, förut har det liksom inte sjunkit in. Tills döden skiljer oss åt.
Det är förhoppningsvis en jädra lång tid det!

Sen satt jag helt chockad resten av kvällen och försökte smälta det hela, medans Emil fick förklara igen och igen varför han ville gifta sig med just mig.

Vissa människor gifter sig ”för att det är smidigt” eller för att de redan varit ihop så länge och har barn och sådär.
Men för mig är det här världens största grej, som ett JÄTTEbeslut.
Som känslan man har innan man bestämmer sig för att tatuera hela kroppen, det är ju ett ganska stort beslut.
Eller som att bestämma sig för att bli buddist eller ändra livsskådning.
Vad som helst.
Så stort känns det!
Att bestämma sig, att nu är det du och jag. För all framtid.

Jäkligt stort, läskigt, underbart, skrämmande och fantastiskt egentligen!

Sicken himla tur att jag gifter mig med den absolut bästa mannen på jorden då, så slipper jag iallafall oroa mig över det.

Jag har en fråga, vårt bröllop kommer bli en färgfest utan dess like och det enda tema vi har är färg och prickigt!
Vi vill att det ska kännas mer roligt än fancy och ingen ska behöva hålla in magen eller undra vilken gaffel de ska använda.
Men nu till min fråga, är det okej att använda papptallrikar? Jag har nämligen fallit handlöst för dessa på Lagerhaus men vet inte om det känns för ”billigt” för ett bröllop. Vad tycker ni?
De skulle passa så himla fint in med resten men som sagt….papptallrikar är ju inte direkt festligt.

Det känns fel att säga att det börjar dra ihop sig till bröllop när det är ett halvår kvar, fast det GÖR det faktiskt!
Nu måste saker börja spikas, maten bestämmas, prästen bokas och klänningar köpas.

Vi har kvar en gigantisk sak på listan, nämligen prästen.
Trots att jag bor mitt i bibelbältet (mer eller mindre frivilligt) så har jag ändå inte lyckats få tag på en präst som är villig att viga oss utanför kyrkans lokaler.
Jag trodde att om det var något som skulle vara enkelt här nere, så va det att hitta en präst. Men ack så fel jag hade.
Tydligen är de jag hittat en smula konservativa och djupt rotade i sin kyrka och vägrar flytta på sig.

Alternativet är ju att ha en borglig vigsel men det vill vi inte ha i första hand. Bara om vi inte lyckas få tag på någon som vill viga oss på platsen vi valt.

Det här går jag iallafall och grämer mig över. Det och att vi inte skickat ut inbjudningar än.
Måste ta tag i det imorgon.
Jag har tecknat massvis med bröllopsinbjudningar genom åren, men när det kommer till min egen så ekar hjärnan tom på ideer.
Men imorgon, då, då ska jag ta tag i det.

Här är iallafall listan med det som är klart:

*Maten
*Lokalen
*Brudklänningen + skorna
*Kostymen + skorna
*Bestmankläderna
*Musiken
*Håret

Kvar att fixa:

*PRÄST!
*Inbjudningar
*Fixa iordning allt pyssel som nu ligger på hög där hemma i ateljén
*Klänning till min brudtärna
*Blommorna
*Sminket
*Öva på att dansa vals (vi har precis lärt oss att bugga hjälpligt, men va tusan hjälper det nu?!)