Som jag skrivit tidigare så går jag numeran hos en psykolog någon gång i månaden, på inrådan av min barnmorska. Jag ska villigt erkänna att jag var en smula skeptisk, jag har träffat många psykologer i mina dagar och de riktigt bra är ytterst få kan jag lova.
Men den här var riktigt bra och nog mer välbehövlig än jag trodde.
Jag trodde mig vara ganska klar med sorgearbetet efter pappa och missfallet, vilket jag nu insett att jag inte alls är. Jag behöver älta och vrida och vända några varv till, för att riktigt förstå att det hänt.
Psykologen tyckte det var klokt att försöka reda ut det så gott det går innan den nya bebisen kommer, så nu har jag helt enkelt börjat rota i den där svarta trasselhögen som bara legat orörd inuti bröstet i nästan ett år.
Detta har lett till att jag gråter, stup i kvarten känns det som. Men det behövs för jag har knappt gråtit alls innan. Men nu när det var all helgons helgen och jag åkte till kyrkogården och tände ljus för pappa, då grät jag som en litet barn.
Att behöva tända ljus för sin egen pappa, det är ju absurt! Han ska finnas och vara varm och ha sticksigt skägg och säga att man är bäst i världen, krama en och lukta pappa. Inte bara vara ett tänt ljus och inget mer.

Men nu är det så det är, det är ingenting jag kan göra något åt, hur mycket jag än vill. Och det måste jag försöka acceptera. Fast jag inte förstår hur det ska gå.

Det här året har jag tappat orken, orken att vara social och träffa vänner, prata om vanliga saker och skratta.
Jag vill bara vara själv. Försöka gå in i mig själv och förstå hur det verkligen ska gå med allt.
När jag ska vara social och gå ut, känner jag mig sjuk, måste ligga i sängen i ett släckt rum och stirra rakt fram i flera timmar innan för att sen kunna samla ihop alla skärvor och försöka mig ut.
Efteråt har det känts som jag sprungit tio maratonlopp och jag orkar inte gå upp ur sängen på flera dagar.

Jag kan titta tillbaka på bilder innan allt det här hände, minnas precis hur det kändes inuti att vara sådär glad, genuint glad.
Jag saknar den känslan så himla mycket.
Men det känns som jag åldrats minst tio år bara det här året, jag är inte längre yngst i familjen, nu är vi alla jämngamla och har samma problem att tampas med och försöker hålla ihop så gott det går.
Jag är inte längre naiv och odödlig som jag var innan och det är en insikt jag gärna hade varit utan.

Att försöka förklara hur det känns för någon annan som inte varit med om det känns nästan omöjligt. Man hoppar över de jobbigaste detaljerna, vill inte göra människor obekväma.
När någon frågar hur man mår så svarar man bra utan att ens känna efter, för om jag känner efter kanske fasaden rasar.
När min pappa var som sjukast sa han om och om igen att han var trött på att hålla masken, trött på att låtsas att allt är bra och det är först nu jag verkligen förstår hur han menar.
För jag är lika innerligt trött på det som han.

Så nu håller jag mig helst hemma, sittandes vid symaskinen och när ingen ser, gråter jag så tårarna sprutar. Gråter för att jag inte kan ringa min pappa och säga hur det känns.
Tur jag har vänner som förstår och låter mig hållas och reda ut saker i min takt.
För just nu är det den enda jag behöver, tid att slicka såren och försöka lära mig leva det här nya livet.
Och förhoppningsvis, så småningom, bli glad rakt igenom igen.

En bild från innan allt, då man var sådär glad. Inuti.

Hittade så himla fin lista hos Elsa, så jag var helt enkelt tvungen att sno den!

Hur var din barndom?
– Väldigt trygg och fin och ”villaområde-uppväxt”-ig. Jag hade min bästis två hus bort, en storebror som tyckte om att hitta på saker med mig och föräldrar som det liksom märktes att de fortfarande var väldigt kära i varann.
Med barndom räknar jag ungefär fram till högstadiet. Då blev det hela lite mer problematiskt.

Har du någonsin haft ett smeknamn?
– Kallades Ileby hela gymnasiet för vi var fyra Annor i min klass och hos en del hänger det fortfarande kvar. Rebecca försökte få in smeknamnet Myggan någon gång på lågstadiet, men det slog aldrig riktigt.

Vilka youtube-klipp visar du när du är på förfest?
– Vad tyst det blev. Jag vet, sjukt dålig film men kan inte sluta skratta när ekorren exploderar.

Vilket är ditt favoritmuseum?
– Jag gillar inte museer, däremot ÄLSKAR jag museeshopen! Min bästa är den på Karlstads museum och Moderna Museets shop i Stockholm. Brukar gå dit och handla utan att gå in på själva museet.

Vad tror du på?
– Att ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid (fy vad klyschigt, men ack så sant)

Vem är din favoritskådis?
– Audrey Tautou.

Vad har du blivit besatt av på senaste tiden?
– Förlossningsberättelser (det som skrämmer mig mest är att man kanske mår illa, det är ju ett väldigt litet problem i det stora hela kan man tycka) apelsiner och att köra bil precis överallt.

Vad älskar du mest med ditt jobb?
– Att det är så himla knäppt att det går! Att så fort jag tror att jag aldrig mer ska få ett uppdrag så trillar det in något nytt och att jag slipper ha en bitter chef som tittar argt när man dricker kaffe långsammare än femton minuter.

Vad är det värsta?
– Att jag helt saknar trygghet. Har hört någon gång att sålänge man har två månadslöner på kontot så klarar man sig mot det mesta. Jag har inte ens en tredjedels månadslön på mitt konto.

Vilket är det bästa rådet du fått och följt?
– Ful får man va men inte dum. Det sa min farfar till mig en gång. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att inte känna sig dum. Så därför vet jag lite om mycket, så jag inte ska känna mig korkad. Vill gärna framstå som en person som tänker mycket. Hoppas det funkar.

Vad dras du till på loppisar?
– Lampor, helst skrivbordsvarianter. Har hur många som helst och har egentligen köpstopp på just lampor, men det är så roligt! Annars tittar jag efter brio-leksaker och bebiskläder just nu.

Vad får dig att skratta?
– Det här youtube-klippet. Skrattar lika mycket varje gång trots att jag sett det säkert hundra gånger.

Var är du just nu?
– På kontoret. Funderar på att värma min lite ledsna matlåda och kanske gå och köpa en snickers bara för att det är onsdag.

Vad ska du göra idag?
– Jag ska teckna, sen ska jag gå och köpa isterband som jag ska bjuda min storebror på när han kommer hit ikväll. Det är vår favorit!

Hur ser kvällsplanerna ut?
– Jag ska se på Bonde söker Fru, jag älskar värmlänningen med cowboyhatten! Och kanske tända en brasa och äta juleskum med Mattias.

Beskriv en perfekt glass.
– Jag tänker vara tråkig och svara jordgubbsrippel. Men jag är inget fan av choklad i allt för stora mängder. Då gillar jag jordgubbssylt bättre. Tycker att alla Ben and Jerrys är sjukt överskattade, hade jag velat äta kakdeg hade jag inte köpt glass, då hade jag gjort en kakdeg.

Vilket råd skulle du ge 14-åriga du om du kunde?
– När det känns fel i magen så är det med största sannorlikhet något som inte stämmer.

Vad oroar dig just nu?
– Att jag har en psykolgtid imorgon för första gången på massvis med år. Vet inte alls vad jag ska prata om. Bokade den när jag precis fått reda på att jag var gravid och livrädd för hur det skulle gå med jobbet. Nu är jag inte så rädd för det längre så jag vet inte riktigt vad vi ska prata om, men det blir säkert bra.

Kan du se att det blir bättre?
– Ja kanske är det jättenyttigt att prata med någon. Tror det känns bättre imorgon.

Vad är kvar från din barndom i din nuvarande lägenhet?
– Min gosedjurskanin Ninen som pappa hade med sig på mitt bröllop och en sittpuff som jag bytt klädsel på.

Vad lämnar du kvar till nästa flytt?
– En himla massa onödiga möbler. Vi har så himla stort nu och har kunnat köpa vad vi vill i möbelväg men om vi flyttar till något mindre måste jag nog ransonera. Dessutom har jag sjukliga mängder kläder som jag aldrig använder. De tänkte jag lämna.

Vem, som du inte älskar, har de vackraste ögonen?
– Peter Forsberg. De är verkligen så himla gröna. Det tycker jag är snyggt och lite läskigt på samma gång.

Hur lyder de sista meningarna i boken om dig själv?
– Vad var det jag sa?