Sommaren är min mest hektiska tid, då är det bröllopsbeställningar och studenter, morgongåvor och skolavslutningar om vartannat så det blir en hel del beställningar just vid den här tiden.
Men det är roligt också, även om det inte blir så mycket teckningstid över för eget bruk, så bloggen blir lite tom på teckningar just nu men tro mig, det är inte för att jag ligger på latsidan!
Imorgon åker jag och Emil till Karlstad och min mamma i några dagar, då ska jag fylla på pennförrådet och sen tillbaka hem och teckna vidare.
Som tur är kan jag ta med mig pennor och papper även när jag har semester (dock inte på Gotland, nån måtta får det vara!) så jag kan teckna och ligga på gräsmattan på samma gång.
Nästa vecka är det midsommar och jag och Emil ska fly till Öland med Vestis och John.
Jag kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att fira midsommar, jag fullkomligt ÄLSKAR Öland! Det känns alltid som att bara jag kommer över bron så kommer ingen åt mig och axlarna sjunker ner och jag kan andas igen. Min mamma är likadan, så nån gång ska vi köpa ett hus på Öland och sitta och måla hela dagarna och dricka kaffe och prata skit.
Vår bebis som försvann var beräknad att komma just på midsommar, så att jag är på Öland och långt bort från allt känns som en riktig befrielse. Annars tror jag det hade blivit en riktigt tung dag, nu får jag blicka ut över havet och tänka en liten tanke på vad som kunde varit och sen lämna det bakom mig och gå vidare.

Nu, kaffe och tillbaka till ritandet!

Idag tar man studenten i Värnamo. Jag klarar inte av att se lyckliga tjoande studenter utan att börja grina! Det är så himla fint hur glada, fria och ovetande de är!
Jag är oerhört blödig när det kommer till just studenten, minns så himla väl hur det kändes i magen att springa ut, hoppa upp på det där flaket och känna sig så hiskeligt vuxen och fri och egen!
ÅH!
Det är tio år sen jag tog studenten, herregud, tio år!
Men vad mycket jag hunnit med sen dess, jag har bott i Stockholm, bott i ett torn på västkusten, pluggat i Karlstad och betat av ett gäng pojkvänner under de här åren.
Jag skulle nog vilja påstå att åren efter studenten är mina absolut bästa år (även om det blir bättre och bättre ju längre tid det går och i takt med att CV:n växer)

När jag tog studenten var Kitty Jutbring min största idol, jag färgade håret svart och satte i långa löshårslingor i nacken för att få likadan hockeyfrilla som hon, jag sminkade mig med turkos ögonskugga och hade alltid svettband runt handlederna och stora skramliga plastörhängen i öronen.
Jag älskade hela gymnasietiden om jag ska se tillbaka. Högstadiet var verkligen inte min grej, men på gymnasiet gick jag i en klass med folk som hade samma intressen som jag, där man inte kände sig så knäpp (tro mig, det fanns betydligt knäppare än jag i min klass!) Jag tillbringade såååå himla många timmar i ateljén, allt material var ju gratis så jag målade jämt (och kanske kanske kom en del andra lektioner i kläm pga det, matten tex men vad gör det om hundra år)

Så nu gråter jag när jag ser studenter. För jag vet precis hur himla fint det känns att nästan bli stor på riktigt!

I lördags döptes lille Vide och jag och Emil är gudföräldrar! Blev helt rörd när jag läste fadderbrevet, tänk vilket förtroende!
Jag var alldeles blödig i kyrkan, även om jag är väldigt okyrklig av mig och inte särskilt sentimental, men det var så himla fint och lille Vide skötte sig exemplariskt.
Emil skulle hålla honom under hela dopet och svettades som en gris, Vide är en stadig kille så Emil var helt slut i armarna efteråt. Vi har ju inte hunnit jobba upp våra bära-bebis-muskler än.

Emils syster Lina och Henke, stolta föräldrar!

Minst lika stolta gudföräldrar (jag passade på att ha mina bröllopsskor, älskar de där skorna!)

Gudfadern!

Far o son.