Idag är min sista dag på kontoret.
Min sista dag då jag ständigt blir presenterad som ”nyföretagare” (fast jag haft företag i fem år nu)
Sista dagen med egen dörr till mitt kontor.
Sista dagen då jag får ha min faster som receptionist.
Min sista dag med fika ihop med dom här roliga, annorlunda, knäppa och helt fantastiska personerna!
Min sista dag då jag får prata om livet med Dan, tänka outside the box med Adam och planera världsherravälde med Therese.

Här har jag skrattat, gråtit och lärt mig så himla mycket.
Mina allra bästa stunder har jag suttit här och mina absolut värsta också.
De gånger jag velat hjula genom hela korridoren och de gånger då jag velat hoppa ut genom fönstret.

Min coach, Therese har blivit min anförtrogna, hon jag säger mina innersta hemligheter till och en person jag delar så himla mycket mer än jobb med.
Att ha en jobbcoach innebär i mitt fall att ha någon som vet allt om mig, det behövs nästan för att förstå mitt jobb.
Hon har förstått, tröstat och vi har gråtit ikapp ibland och skrattat oss hesa andra gånger.

Det kommer bli tomt att lämna det här, samtidigt som det känns så himla skönt att bli ”flygfärdig” och redo att bara vara min egen, utan hjälp och konstgjord luft under vingarna.

Tänk att när jag flyttade hit så gick jag runt till alla reklambyråerna och presenterade mig, vissa var mer intressanta än andra. Den reklambyrån jag ska sitta å nu var den enda jag inte vågade kontakta då de verkade så fräsiga.
Och nu ska jag sitta där. Tänk vad fräsiga de ska bli då!

Jag blir sällan ordentligt arg, men när jag väl blir det, då blir jag det ordentligt!

Som egen företagare i den här lilla stan, dessutom tjej, yngre än femtio och full med tatueringar så kommer man sticka ut. Och också, uppenbarligen, sticka folk i ögonen.
Men nu har det hänt vid TVÅ tillfällen bara den här veckan då jag fått kommentarer som fått mig så jävla förbannad att det kokat ur öronen.

Det första scenariot: Jag fick ett uppdrag från ett stort företag i stan, fick bra betalt och VD:n och jag kommer hemskt bra överens (det var han med prickig fluga.)
Då säger en man på mitt nuvarande kontor att jag bara fått det uppdraget för att VD:n säkert tycker jag är snygg.

Inte för att jag är påhittig, tillför något nytt, för att jag är duktig, jobbar mycket och är kunnig inom mitt område.
Nej, för att jag är snygg.
För att riktigt trycka till så jag inte ska tro att det var för att jag mot förmodan gjort något bra.

Scenario två: Jag sitter och fikar på jobbet då den stora fräsiga VD:n för hela byggnaden går förbi (detta är inte samma VD som i tidigare exempel) han säger till mig – Jag hörde att du ska flytta, var ska du då?

Jag berättar att jag ska flytta in på reklambyrån (där det mest jobbar män) och han svarar på en gång – Jaha, det är för att du är snygg då!

Vad fan är det för fel på folk?!!?
Hur kan man säga så? Hade jag varit man hade de aldrig sagt att jag fått ett jobb eller uppdrag för att jag är ”snygg”!
Jag blir otroligt provocerad av det här, att försöka driva ett eget företag, jobba jämt, försöka få det att gå ihop och när det äntligen vänder och börjar gå bra, då måste bittra jävla gubbarsel säga att det minsann inte beror på att jag är bra på det jag gör, för jag är ju så jävla snygg!

Vet ni vad det värsta är, att jag tror att de ser det som en komplimang att säga så. ”Jamen, jag kallade ju hennes nygg, då kan man ju inte blir sur”.
Jo, för du tillintetgör allting jag jobbar med, brinner för, lägger ner tid på, drivit fram och byggt upp. Allt det raserar du i en enda kommentar!

Ännu en anledning att tipsa om den eminenta sidan 33 anledningar, kolla där om ni inte redan gjort det!

Jag har aldrig köpt något dyrt till mig själv, så nu jädrar slog jag till!
Jag klämde på alla prickiga, på de rosa och de mintgröna, sen såg jag den, salladscykeln!!
Vem vill inte ha en salladscykel?!

Här är den, en monark ”in the garden”, gul med limegröna stänkskärmar och med grönsaker på!
Men det bästa är ändå, sadeln! Kolla:

Som en sadel direkt ur picknickservisen!
Nu jävlar ska här cyklas!