Fick frågan en gång om var jag skulle bo om jag fick välja.
Svårt, för jag har många favoritplatser och alla är bra på olika sätt.

Mitt förstahandsval måste ändå vara Värmland:

Värmland kommer alltid kännas mest som hemma för mig. Där jag hittar bäst, där jag vet alla fina utflyktsmål och där jag känner mig mest förstådd. Värmland är hemma.

Mitt andrahandsval är Öland:

Det finns ingen plats som Öland. Det är nått med ljuset, med luften och det känns som att Öland är det landskap som speglar min personlighet allra bäst. Det är tyst och lite ödsligt, med ett stort Allvar i mitten. Många åker till Öland för att jag sagt så mycket bra om det och kommer sedan tillbaka och säger att det var sååå tråkigt, inga roliga loppisar och att det inte fanns nått att göra där. Exakt. Det finns inget att göra, det är det som är tjusningen med Öland. Man bara är och andas och låter axlarna sjunka ner en decimeter (och loppisarna är visst roliga, om man är där tidigt på säsongen)

Mitt tredjehandsval är Småland:

Här bor jag nu. Fast jag har lite svårt att förlika mig med det så blir det ändå bättre för varje år. Jag gillar att det är så verkligt på nått sätt. Ingenting är fejkat och på låtsas. Det är riktig djup skog, röda hus och massa snö. Det är ingen stress och press och jag känner att jag kan landa här. Småland är lugn och ro för mig.

Nästa val är Stockholm, fast den gäller nog bara om jag inte hade haft barn. För jag vill inte ha barn i Stockholm:

Stockholm är totala motsatsen till Småland och jag tror jag behöver båda för att kunna fungera. Jag gillar att det finns så mycket att välja på, att jag inte varit överallt, att det finns så mycket oupptäckt. Jag gillar också alla möjligheter som ligger där och pyr i bakgrunden, livet som kunde varit om jag valt annorlunda. Men mest av allt så gillar jag att glo på folk och det finns ingen bättre plats att glo på, än just i Stockholm.

Sen har vi några bubblare, som jag nog aldrig skulle flytta till, men ändå är himla fina:

Tjörn. Saltvatten, klippor, skaldjur och tång. Ändå himla härligt.

Höganäs och Mölle. Så otroligt fina platser som vi återvänder till varje år. Sen sitter vi där och suckar och säger att häääär skulle man bo.

Nu är jag ju tillbaka och jobbar igen efter semestern, men än ligger kameran fulladdad med bilder. Så jag tänkte vi betar av lite allt eftersom.
Vi börjar med några dagar i Simrishamn, då vår lilla familj hade tältpremiär!

Vi började med obligatoriskt fika på vägen. Att ha med sig mackor, med smörgåspapper emellan och kaffe känns så himla vuxet. Känner mig som min mamma då och det är alltid en väldigt bra sak.

Vi kom fram till Tobisviks camping i Simrishamn, där vi skulle stanna två nätter. Vi hade lånat ett tält och Emil satte upp det och jag och Knut pumpade upp madrassen. Vi fick det absolut sämsta tältplatsen, mitt i en korsning av campingens alla vägar. Men vi var glada ändå.

Vi åkte ihop med våra grannar och vänner Carro och Martin och deras lilla Hedda! De bodde i husvagn och vi i tält.

Vi började med lunch och crepes på det här fina stället som jag såklart glömt namnet på.

Men vääääääldigt gott var det!

Min stora fina kille, som alltid hittar nått att pyssla med.

Eftersom det var den dagen som lovade mest sol så tog vi tillfället i akt och åkte till Knäbäckshusens strand. Så himla fint! Dock sviiiiiiinkallt i vattnet, men det syns ju inte på bild.

Vi gick ut och åt superfina pizzor på kvällen. Dock fick vi vänta i över en timme både på bord och på pizza, men det var det värt.

Dagen efter besökte vi Stens huvud, åkte på lite olika utflykter, hamnade i det värsta skyfallet någonsin i Ystad så det bara var att vända om och åka hem eftersom vi var genomblöta ända in till skinnet. Min kamera gick sönder så kunde inte fota något från den dagen, men den avslutades med tapas i husvagnen och en väldigt mysig dag, trots allt.
Vår familj blev 100% biten av att bo i tält, så nu har vi köpt ett megatält och nästa år är planen att bo i det hela sommaren. Dock helst inte mitt i en korsning…..

När vi kom hem möttes vi av min bästis Johan som kom och hälsade på….

Vi avslutade alla kvällar såhär, med UNO, vin och mys i orangeriet. Bäst med andra ord.

Det var höst för tre år sedan, kanske var det till och med sommar? Minns inte så noga, det var evigheter sen iallafall. När Cecilia Forss ringde upp mig.
Jag försökte spela cool, inte låtsas om att jag visste vem hon var. Cissi vem?
Hon hade i vilket fall som helst skrivit en barnbok, eller tänkt ut, en barnbok snarare.
Den ville hon att jag skulle teckna.
-Näää svarade jag. Barnböcker är inte min grej.
-Jo, jag vill bara ha dig, ingen annan! Fortsatte hon.
-Jaja, skicka manuset då så får vi se. Svarade jag och tänkte inte så mycket mer på det. Ännu en kändis som vill skriva en barnbok, inget nytt under solen.

Sen kom manuset och jag tecknade några provbilder och Cissi jublade högt.
Utan att jag visste ordet av så var karusellen igång. Är det nått man kan säga om Cissi så är det att hon är en do:er, sjukt driftig och vill hon att nått ska hända, ja då jävlar händer det!
Så bara några dagar senare sågs vi i Stockholm och hade vårt första spåningsmöte. Såhär små och oförstörda var vi då. Om man tittar noga så syns det hur sjukt starstrucked jag är egentligen.

Det här är den första bilden jag tecknade till vad som senare skulle bli Fislandet. Just då hade jag bara ett kapitel, råskrivet och aldrig riktigt visat för något. Tycker fortfarande mycket om denna bilden dock, även om allt gjordes om till slutboken sen. Men ändå, den här bilden symboliserar drömmen och visionen vi hade.
Efter vårt möte fixade Cissi en agent som skulle ha hand om hela bokkarusellen och jag hade ingen aning om någonting utan bara åkte med lite på ett bananskal.
Vips så ringde agenten och sa att vi fått två napp på vårt manus, vi skulle på andra ord på möte med förlagen! Alltså det här var så himla stort, fick jubla och skrika i kudden och nypa armen och alltihop, på en och samma gång. Dessutom var det snabba puckar, bara att ta sig till Stockholm.
Jag var hos mamma, ensam med Knut minns jag. Bad henne passa honom över helgen men hon skulle ha visning av huset inför en försäljning och hade liksom varken tid eller ork att passa en bebis samtidigt, så jag fick åka till Stockholm över dagen, för hon förstod ändå att det här var livsavgörande viktigt. Så jag åkte!

Här sitter vi och firar på taverna brillo efter lyckade förlagsmöten. Minns precis känslan i kroppen här, så nervöst överlycklig, storslaget och märkligt allting. Som att jag drömde. Vaknade i Karlstad med mamma och min lilla son, åkte till Stockholm med tåget, gick till förlagen, var på Rabén och Sjögren, satt i samma rum där Astrid Lindgren suttit och jobbat och sen ut och fira med någon jag nyss inte kände. Minns hur Cissi fälde upp sin laptop på restaurangen, vi gick igenom manuset med språk och ändringar, drack öl och blev fnittriga av bara tanken. Nu var bollen i rullning!
Satte mig på tåget till Karlstad, kom fram och körde ut till mammas hus på landet i snöstorm och mitt körkort var alldeles färskt och jag hade druckit en öl fyra timmar tidigare. Så mycket känslostormar på en och samma gång den bilresan vill jag lova.

Nästa gång vi sågs var vi här, utanför Riddarholmen, Rabén och Sjögren och med en nypåskrivet bokkontrakt. Här någonstans insåg jag att vi kanske hade nått. Att den där helknäppa, liksom så totalt olik mig, men ändå så jäkla otrog. Vi var en helt enkelt en himla bra kombination av viljor, styrkor och kunskap. Vi är ett perfekt team, om än oändligt olika. Cissi är superkreativ, jättesocial, trevlig, bubblig och sprallig, tankspridd, galen och helt orädd. Jag är däremot superorganiserad, osocial, strukturerad, fåordig och en riktig mespropp. Men ihop funkar vi strålande!

Sommaren efter att vi skrivit kontrakt var vi på vår första sommarfest på förlaget, här med Sven Nordqvist. Vi hade fortfarande inget manus, jag hade inte tecknat en enda bild till boken och där stod vi och hängde med legender och drack vin. Så otroligt sjuk känsla det var.
Vet att festen började klockan 17 och jag hade sms:at Cissi hela dagen om när vi skulle gå (här märks mitt maniska ordningssinne till skillnad från Cissis ”vi tar det som det kommer”)
Hon var mitt uppe i plåtningen för Gina Tricot så hon blev lite sen och jag insåg att man kan ju inte komma 17 om det står 17, då måste man ju komma lite senare för att verka världsvan, så jag gick ut och drack öl med min kompis Johan.
Halkade in runt 19 tiden, ganska rund under fötterna men hade så himla härligt. Känslan, stämningen, den där förväntan som låg i luften att nu jädrar händer det!
Vet att jag gick ensam hem genom Stockholm den kvällen och liksom dum-log hela vägen över hur genuint överlycklig jag var.

Den här bilden är från ett av våra möten på förlaget. Jag hade massa skisser redo, Cissi fullt med idéer och vi skulle försöka sammanfoga dessa. Det här har vi lärt oss leva med och reda ut under åren ihop. Cissi får nämligen en miljard idéer och jag försöker hålla jämna steg med tecknandet men det går inte alltid att ändra en id+e när teckningen redan är gjord. Det här är dock vår styrka som team, att vi törs säga ifrån, vara ärliga och stå upp för oss själva så alla blir nöjda i slutändan.
Sen var det då dags, ett år efter vårt första möte så kom den, boken:

Den här dagen var så oerhört speciell. Faktiskt nog den mest speciella dagen i mitt liv (trots att jag fött två barn, men det var speciellt på ett annat vis)
Det gick liksom i slow motion allting.
Vi hade vår releasefest på Ling Long i Stockholm. Hela dagen roddade vi, styrde upp och fixade. Emil fixade goodiebags på vårt hotellrum, vi packade upp böcker och torkade av borden och sen plötsligt var det dags och hela stället fylldes av folk och kändisar och jag började se dubbelt av hela grejen.

Det var det största ögonblicket jag varit med om. Att gå från ingenting till allt. Samtidigt så oerhört stort och glädjefyllt blev det också så väldigt sorgligt.
När min bästa kompis dök upp med en megastor champagneflaska till mig så brast det liksom. Grät i smyg när ingen såg, mot hennes axel över alla som fattades. Att min pappa inte var med. Över att nu händer livets största grej och han är inte här. Han som hade skålat med Kristian Luuk och bett Agneta Sjödin signera sina kalsonger. Han som hade varit stoltast av alla fanns inte och allt det blev så påtagligt just då. Tror att jag aldrig saknat honom mer än just å.
Vi gick ut och firade den kvällen, ett helt strålande fint gäng och jag var så mallig och stolt och glad, men grät ändå hela vägen hem över alla som inte var där.

Vi åkte på bokmässa! Mitt livs första och jag kunde knappt existera i mässmiljön. LJudet och intrycken blev så mycket så kunde bara stanna en kort stund. Men hann ändå känna känslan.
På kvällen var det fest med Rabén och Sjögren och ännu ett sånt där ”nypa i armen” ögonblick.

Vi var på boksigneringar i Karlstad….

Den vintern var jag och Cissi gäster i Musikhjälpen i Umeå. Det var min första gång på hotell ensam och första gången jag flög själv. Satt där, ensam på mitt rum och undrade stilla, hur faen hände allt det här?!

Det blev vår och sommar. Jag blev gravid och under tiden skrev vi på ett nytt kontrakt, för bok nummer två: Paketlandet!

Jag slet som en gnu med de där bilderna, samtidigt som det var 35 grader varm ute, jag var i åttonde månaden och var egentligen så evinnerligt trött. men jag var tvungen att få det färdigt.
När jag sen postade alla bilderna, så försvann paketet. Alla 45 originalteckningar bara borta.
Men efter en och en halv veckas detektivsökande så hittade vi dom till slut, men ÅNGESTEN det medförde!!?! Ett under att jag lever idag, eller att Stig lever för den delen!

Såklart drog vi till med ännu en releasefest, denna gången något mer nedtonad dock.
Här var alltså Stig 8 veckor gammal, så jag hade både ny bok och ny bebis kan man säga.

Det här är det senaste, vår bebis har översatts och släpps nu i Kina!! Det här är en så enormt stor grej och egentligen har jag nog inte riktigt fattat hur stort det är, men det lär väl visa sig.
Jag är så enormt tacksam för de här senaste åren. För allt jag fått vara med om, för allt jag lärt mig, om mig själv och andra.
Om alla ställen vi fått se och besöka, för alla rädslor jag vågat utmana och besegrat. Tack och speciellt stort tack till Sofia vår fantastiska redaktör som stöttat liksom på riktigt och förstås, tack tack tack till Cissi, för allt.

Och förstås, tack till Johan för alla nätter jag fått sova i din soffa när jag varit i Stockholm, för allt firande du styrt upp och för alla hejjarop under tiden. Tack.

Det störtsa tacket måste ändå gå till Emil. Som förstått hur mycket det här betyder. Som skryter och mallar sig, som ställer upp och tar hand om barn när jag måste vara borta, som tröstar och hejjar och hjälper till. Som alltid tycker att jag är bäst.
Tack!

Jag vet inte vad vi har att vänta oss, men jag vet att resan inte är slut än. Det gäller bara tt hålla i sig och försöka njuta. Det här är fortfarande så otroligt stort och häftigt. Från ingenting till allt…..