Jag har en plats i min hjärna dit jag gärna går när jag behöver lite lugn och ro. Där jag får bestämma precis allting.
Om jag hade fått bestämma hade jag bott i ett litet vitt hus på Öland. Med röda klätterrosor mot väggen, blåa utemöbler och huset skulle vara byggt så det blir en liten innegård i mitten, där man kan sitta ifred från insyn och vinden.
Huset ska ligga när Allvaret, så man kan speja ut över ödemarken. Liksom bara platt och långt. Hur långt som helst.

Inne i huset ska golvet knarra och köksluckorna vara gula, alltid lukta kaffe och maten vara enkel.
I det lilla rummet ska man sova och i det stora rummet ska man måla. Eller ännu bättre, att ha ett hus på gården att måla i. Där det är varmt på golvet och det inte gör något om man spiller färg.

Då ska jag ha tid att börja måla olja igen, få betalt för att teckna precis vad jag vill och helst aldrig behöva lämna hemmet alls.
Kanske åker jag på loppisturer ibland, köper fina durkslag eller nya burkar att ha vatten till färgerna i.

Men mest av allt ska jag bara sitta på trappan och dricka kaffe, utan musik, bara tyst.

Min favoritplats i huvudet.
En dag ska jag ha det så.

En dag.

Efter det där personlighetstestet har jag tänkt en himla massa. På hur jag är, på hur jag upplevs och sådär.

Jag vet att just min typ är ovanlig och kan upplevas som väldigt konstig. De flesta är varma, omhändertagande och sociala personer och jag är raka motsatsen.
Men bara för att jag inte gillar att småprata betyder det inte att jag är arg.
För att jag inte gillar kramar betyder det inte att jag är seriemördare.
För att jag skämtar på ett mycket hårdare sätt än de flesta, betyder inte det att jag behöver gå en charmkurs.
Bara för att jag inte är som du, betyder det inte att jag önskar att jag vore det.

Jag är sån här och trivs med det.
I måååååååååånga år hade jag svårt att förstå varför jag inte var som alla andra, eller kanske att förstå varför alla andra inte var som mig.
Men nu vet jag hur jag fungerar. Att jag som über introvert behöver vara ifred. Behöver slippa småprat och kramar. För att det strider mot all min natur.
Bara för att jag går hem mitt i en fest betyder det inte att det var tråkigt. Det betyder bara att det räckte.

Det som är jobbigt med att vara såhär är att det inte är normen.
Det betyder att det alltid är jag som måste anpassa mig.
För man SKA vara trevlig och småprata innan möten, fråga hur barnen mår och kanske säga nått om hur kallt det är. Det hör till.
Men för mig krävs det en stor ansträngning att göra det, och en ÄNNU större ansträngning att sen solla bort det där mellansnacket från det som verkligen sas på mötet.
Vad skönt det hade varit att gå på ett möte där man bara sa hej, tog i hand och sen började prata om det viktiga, det mötet var till för.
Sen efteråt kan man prata om hundar och restaurangbesök.
Men i den ordningen är det sällan.

Bara för att jag upplevs som sur och tvär, så innebär inte det att jag är tråkig.
Jag skulle nog tro att de som känner mig tycker jag är en av de roligaste.
För det är en jäkla skillnad när man kommit förbi allt det där, när man förstår att man inte ska pressa mig, eller be mig att förklara varför, utan bara låter mig vara som jag är.
Det är då jag öppnar upp mig och börjar lita på dig.
Känner jag mig trygg är jag absolut inte den tysta och absolut inte den lugna.
Min storebror brukar säga att jag är den mest extroverta introverta han känner för att jag tar så mycket plats.
Men med honom är jag trygg.

5 situationer där jag får kalla kårar och vill springa och gömma mig:

• När man är med nya människor och någon säger att man ska delas in i grupper och leka lekar. Gud i himlen, skjut mig!
• När någon ytligt bekant kommer framspringande med öppna armar och vill kramas samtidigt som de skriker heeeeeeeeeeeeeeeeeej. Hej, men nej.
• Äta mat ihop med någon man inte riktigt känner och inte heller är direkt intresserad av att lära känna. Skulle hellre äta mat ensam, bakom en sten än äta matlåda ihop med någon jag inte känner.
• Frisör/manikyr/tandläkare/gynekolog-snack. Jag är här av en anledning, gör ditt jobb. Vi behöver inte prata om mina semesterplaner under tiden.
• Åka tåg ensam och hamna bredvid någon som vill snicksnacka lite med mig under resan. Det här är min egentid. Tyst.

5 situationer där jag däremot känner mig totalt avslappnad och helt som mig själv:

• När vi spelar pingis på jobbet. Då kan jag vara social fast ha något annat att koncentrera mig på samtidigt. Win win.
• På after work. Jag älskar hela konceptet after work! Man har jobbat hela dagen och alla är lite sega och vill prata om sin vecka samtidigt som man dricker öl. Här är jag utan tvekan social.
• Hemma hos min mamma eller hos min faster. Där man liksom känner sig hemma. Inget förväntas av en och vi sitter bara och glor på tv, men vi liksom gillar varann ändå.
• På middag hos kompisar när man bara är två par. Speciellt om det bjud på typ korv med bröd och värdinnan har mjukisbrallor. Gillar opretentiös mat och bara gött häng liksom. Då kan jag slappna av.
• På gymmet. Förr var den här punkten på min hatlista och det finns fortfarande delar av gymvistelsen jag inte gillar (tex precis innan passet börjar) men sen är man bara går in i the zone så känns det som min hjärna äntligen får vila.

Jag vet att jag har skrivit om det här ämnet tusen gånger förut, men det ligger mig väldigt varmt om hjärtat och ni brukar uppskatta de här inläggen.
Jag tycker att det är viktigt att förstå att människor är olika, att en och samma situation kan uppfattas helt olika beroende på hur man är.
Och det är helt okej att det är så.
Det kan ingen charmkurs i världen ändra på.

Idag har jag utfört ett personlighetstest, som en beteendevetare satt ihop där man får fram sina styrkor och sina svagheter.
Jag ÄLSKAR såna test!
Jag gillar att veta hur jag är, hur jag uppfattas av andra och hur jag reagerar i olika situationer. Eller ja, det vet jag ju redan, men kul att få det svart på vitt.

När jag fick resultaten var de skrämmande korrekta med hur jag faktiskt är.
Det visade att jag är ganska lika på jobbet och hemma, inte så konstigt kanske med tanke på att jag är min egen chef och inte behöver anpassa mig till någon annan.
Här är några andra punkter som var väldigt träffsäkra:

• Att jag har svårt att ta kritik för mitt arbete och lätt blir defensiv. ABSOLUT! Det här är utan tvekan min ömma tå, jag identifierar mig väldigt mycket med det jobb jag gör så när någon kritiserar det blir det direkt kritik mot mig.
• Jag vill ha struktur och tydliga tidsramar. Japp, utan tvekan. Jag hatar flum och pladder. Jag gillar listor som kan bockas av och jobb som blir gjort, inte luddigt ”det löser sig”.
• Jag ser kvalité före kvantitet. Jag sitter gärna länge med en sak, pillar med detaljer och grottar ner mig i småsaker än att beta av uppgifter på löpande band.
• Jag behöver mycket beröm för mitt arbete. Absolut, jag är en väldigt bekräftelsesökande person och vill alltid höra att jag gjort ett bra jobb. Annars blir jag osäker och undrar om jag borde gjort det ännu bättre.
• Känna att jag har kontroll över mitt liv. Ja, så är det absolut. Som sagt, gillar inte flum. Vill ha ordning och reda (låter konstigt eftersom jag är så sjukt slarvig, men det är inte samma sak)
• En förmåga att se både detaljer och helheten. Det här är svårt för mig eftersom jag ser det här så tydligt, så när jag jobbar med andra är det svårt att övertyga dom om att jag har en plan.
• Jag vill kunna arbeta utan att någon övervakar vad jag gör. Det är typ det viktigaste i mitt jobb. Klarar inte av att ha någon över mig. Detta måste jag ständigt jobba med för jag är så van att bestämma själv.
• Tvekar inte på att fatta beslut. Men behöver samtidigt mycket uppbackning för att stå för mitt val.

Sen var det en rolig del av resultaten, hur jag uppfattar mig själv:

• Noggrann
• Sansad
• Kunnig
• Ordentlig
• Diplomatisk
• Analytisk

Stämmer nog ganska bra. Möjligtvis inte så diplomatisk då.
Men med den delen kom också hur andra uppfattar mig (lite värre att se, fast inget jag inte redan visste) Detta är alltså hur jag uppfattas under stress eller trötthet bör också tilläggas.

• Pessimistisk
• Ängslig
• Kräsen
• Petig
• Perfektionist
• Svår att tillfredsställa
• Defensiv
• Strikt

Det stämmer nog också ganska bra. Jag gillar att saker är på mitt sätt och är det inte det blir jag lätt irriterad.

En annan del var också hur man lättast pratar med mig.
Den var klockren!
Man skalar bort allt lull-lull, inga trevlighetsfraser och väderprat utan rakt på sak så det ska gå så snabbt och effektivt som möjligt.
Jag har inte tid för massa pladder och det bara stör från det som verkligen bör sägas enligt mig och rör till det i hjärnan.

Så, nu känner jag mig lite visare om hur jag är och hur jag tänker och nu vet ni också.
Så om ni träffar mig eller jobbar med mig någon gång så vet ni, raka rör, tydliga riktlinjer och sen fria händer.
Sen kan vi ta en öl ihop när jobbet är klart, det är en helt annan sak.

Sandra hade skrivit så fint på sin blogg om kärlek och jag är beredd att hålla med om precis allt!
Det är inte det där stora, överdådiga och ovanliga man minns och älskar mest, utan det lilla. Det vardagliga.
Om Emil försvann skulle jag sakna morgonmyset i sängen på helgerna mest. När vi brottas med Knut, bygger kojor under täcket och bråkar om vem som ska orka gå upp och göra frukost.
Jag skulle sakna stunden i soffan, när Knut precis somnat och båda två sitter med våra mobiler och inte ens pratar med varann.
Men han är där.
Det är det som är viktigast.
Att han finns.

Sen älskade jag tiden vi fick ihop i Alperna.
När vi fick prata till punkt, kunde sitta och glo på folk ihop och bara behövde se på varann en snabb sekund för att förstå vad det andra menade (oftast ”kolla in den där fula frisyren-blicken”)

Jag älskar vår vardag.
Det vanliga.
När ingenting är extra, utan bara som alla andra dagar.
När en kanelbulle i en påse från affären räcker som uppiggning och man har någon att fråga om det inte är dags för kaffe snart.

Men vad bra ändå, att det är i det enkla man trivs bäst.
För om man bara älskar varann på hotellweekends, omringad av vänner eller ute på krogen så tror jag inte kärleken blir så långvarig.

Jag älskar Emil.
Mitt i vardagen, i mjukisbyxor och dammigt hår, med smutsiga händer och med en snorig Knut på armen.
Då älskar jag Emil så väldigt mycket.