Nu kan jag äntligen berätta om vad jag gjorde i Köpenhamn!
Jag var ditbjuden av Faber-Castell, det superstora pennföretaget!
Så otroligt roligt!

Så jag satte mig på tåget, åkte 1:klass och kände mig som en superviktig jobb-person hehe.

Kom fram och möttes av himmelriket! Alltså såååå mycket pennor, kritor, torrpastell, akvarellpennor, kol och tuschpennor! Jag blev alldeles matt och var tvungen att gå runt och oohh-a en lång stund.

Sen drog dagen igång. De hade flugit in en expert från Tyskland som skulle lära mig allt om pennorna, hur de var tillverkade, varför de inte går av när man vässar och miljoner saker till.

På kvällen gick vi ut och åt middag och jag fick alltså prata engelska hela tiden. Så himla bra träning och ännu bättre eftersom den ena var dansk och den andra var tysk, så kändes det lite lättare.
Jag fick ett hotellrum på femtonde våningen!
När jag satt där, ensam på kvällen sen och blickade ut över Köpenhamn så kändes det som hela världen låg för mina fötter. Älskar den känslan, när det känns som precis allt är möjligt.
Fick nypa mig i armen över var jag faktiskt befinner mig i livet just nu.

Hade på mig min bästa ”jag-är-iväg-ensam-chill-tröja” jag fått av Rabén & Sjögren.
Fick en kommentar om vilken lyx det är att kunna bo själv på hotell när man har en så liten bebis och att jag har så mycket egentid. Det beror ju helt på att vi har lagt upp vårt liv så. Nu var ju inte det här en lyxig egentids resa utan jobb, men eftersom vi delar lika på föräldraledigheten gör det att jag kan åka iväg när det krävs och vice versa. Det underlättar också betydligt att jag inte ammar förstås, men även det är ju ett fritt val.

Nästa morgon var det dags för mer pennkunskap, så jag fick masa mig upp från min otroligt sköna hotellsäng (som jag dock knappt sov något i eftersom man ju såklart inte kan somna när man faktiskt får) Jag var supertrött och det kändes som min hjärna gick på högvarv. Är ovan att få så mycket information på en och samma gång. Brukar ju mest sitta i min ensamhet och teckna. Försökte pigga upp mig med färg.

Efter några timmar på kontoret var vi klara och det bästa hände, de sa: -Förresten, du får ju ta vad du vill här, det är bara att plocka på sig!
Ehhh, JA TACK! Undrar om människor som inte tecknar förstår hur en sådan mening känns, ungefär som de där tävlingarna som fanns när jag var liten när man kunde vinna att få gå in i en leksaksaffär, plocka på sig allt man kunde på fem minuter och sen få det. Så kändes det!
Jag tog material tills jag skämdes och sen tog jag lite till!

Tur att jag hade med mig nästan tom väska när jag kom!

När vi var klara för dagen blev jag avsläppt inne i stan och fick några timmar av shopping. Dock hade jag ju som sagt med mig världens tyngsta väska så blev inte så mycket handlat, men lite iallafall.

Såååå, summa summarum av den här resan var alltså att lära mig mer om just Faber-Castell´s pennor, för den 9 Februari kommer jag sitta i Kreatimas butik i Stockholm och teckna, mellan 12-16 på lördagen. Då är det såklart fritt fram för dom som vill att komma dit och se hur jag göra mina porträtt, ställa frågor och känna på alla pennor.
Kom vettja!
Som ni vet är jag ju en väldigt folkskygg person så passa på, det är ett unikt tillfälle haha!
Hoppas vi ses!

Åh minns när jag bara hade tecknandet som hobby och faktiskt kunde teckna ett porträtt om dagen. Då letade jag inspiration och idéer jämt. Det gör jag förvisso fortfarande men har inte tiden på samma sätt att bara teckna för att det är roligt.
Men nu gjorde jag iallafall det, har haft den här bilden i åtanke länge.
Har följt A beautiful mess sen urminnes tider och när Elsie adopterade en liten flicka från Kina för nått år sen så blev det ännu roligare att följa (här är bloggen om Elsies familj)
Deras dotter. Nova, är så vansinnigt söt så det var verkligen jätteroligt att teckna henne!
Dessutom kul att teckna alldeles vitt hår!

Såg den här bilden (foto av Jonathan Nackstrand) från Nobelfesten och blev alldeles tagen!
Den säger så otroligt mycket, hur hon sitter bortvänd från de andra, hur alla är svartklädda och hon skriker av färg, hon hon på det allra tjusigaste sättet säger fuck you.
Älskar den så mycket, kommer bli en ikonisk bild!

Känner igen mig i mycket som hänt. Hur man, om man har en åsikt, granskar för mycket, eller tycker annorlunde, blir utknuffad och bortstött.
Att man inte får vara med om man inte stryker medhårs.

Jag blev oerhört inspirerad av bilden och var tvungen att teckna ett hyllningsporträtt till Sara. Ära den som äras bör.